Håkan Blomqvists inlägg om DCA-avtalets tillskyndare har också varit publicerat i nättidningen Internationalen.
“Landsförrädare!” Hur många fredsvänner, antimilitarister och pacifister har inte genom tiderna mötts av den anklagelsen? När vänstern, freds- och kvinnorörelserna tog ställning för Norges frihet 1905 mot den svenska överhetens vapenskrammel.
När arbetarrörelse och liberaler vägrade delta i dåtidens kapprustning mot Bondetågets krigshets. När de socialistiska ungdomsförbunden höll fredskonferens 1916 mot svenskt deltagande i första världskriget … Och vidare så, seklet igenom.
Värnpliktsvägrare, nedrustare, atombombsmotståndare, ja även Olof Palmes engagemang för ett kärnvapenfritt Norden och avspänningspolitik mot öster möttes av samma smutskastning – till och med inifrån militärledningen
Vad bör man då kalla dem som på tisdag den 18 juni avser att godkänna DCA-avtalet med USA och skänka bort svensk territoriell integritet över sjutton militära baser från norr till söder? Som låter amerikansk lag gälla och utan inskränkning och insyn placera depåer av militärmateriel, utan förbud mot kärnvapen, i dessa frizoner. Och som dessutom beredvilligt gör Sverige, med regeringens ord, till ”NATO:s uppmarschområde”, som förvandlar Gotland till NATO:s örlogsfartyg och skryter över utplaceringen i svenska skärgården av amerikanska robotsystemet HIMARS med räckvidd in i Ryssland …
Det går med svindlande fart nu, förvandlingen av Sverige till USA:s och NATO:s militära frontbas och därmed primärt bombmål.
“Landsförrädare” brukar vara en term i nationalisternas ordförråd, så vi avstår från den. Men påminner varje riksdagsledamot om Runebergs ord om Cronstedt som en gång skänkte bort Sveaborg till ryssen 1808. Hur minnas sådana som, oavsett färg, skänker bort oss till nutidens stormakter.
Tag allt vad mörker finns i grav,
Och allt vad kval i liv,
Och bilda dig ett namn därav
Och det åt honom giv.
