Onsdagen den 10 juni hölls den med spänning emotsedda presskonferensen rum. Åklagaren Krister Petersson hade redan i februari meddelat att han före halvårsskiftet skulle presentera “en sorts lösning” på mordgåtan Olof Palme.
Presskonferensen blev en märklig tillställning. Petersson namngav en person som han påstod att det inte gick att “komma runt”. Personen, här i eFOLKET kallad “Skandiamannen”, hade uppehållit sig på mordplatsen. Han hade enligt Petersson inte talat sanning om sina förehavanden på mordplatsen. Två vittnen hade gjort iakttagelser – som nästan säkert respektive möjligen handlade om gärningsmannen. Petersson argumentation vilade på att det inte gick att, utifrån de två vittnenas uppgifter om klädsel och kroppslängd, utesluta att mannen på Tunnelgatan (observerad av vittnet Jeppsson) och mannen på David Bagares Gata (observerad av vittnet Nieminen) kunde ha varit Skandiamannen.
Genom vittnena Morelius och Björkmans mycket säkra och samstämmiga observationer, om bland annat gärningsmannens huvudbonad, framgick att det var extremt osannolikt att Skandiamannen var gärningsman. Det valde Petersson att bortse ifrån. Liksom han valde bort mycket annat som talade emot att Skandia-mannen skulle ha kunnat vara gärningsmannen.
Vad gällde motivbilden hävdade Krister Petersson att Skandiamannen bodde i ett område där många var “avogt inställda” till Olof Palme. Styrkan i den motivbilden kan diskuteras.
Spaningsledaren Hans Melander underströk under presskonferensen att man vid sidan av Skandiamannen arbetat med ett spår där “motivbilden varit mycket stark”: det så kallade Sydafrika-spåret.
Till understrykandet av den starka motivbilden fogade Melander påståendet, och beklagandet, att man inte fått fram “tillräckligt konkret” bevisning, gällande Sydafrika.
Att åklagaren tycks ha ansett att man fått fram “tillräckligt mycket konkret” bevisning (för nivån anhållande och till och med för nivån häktning) i fallet Skandiamannen framstår som synnerligen märkligt.
Krister Petersson slog fast att om Skandiamannen idag varit i livet skulle han ha frihetsberövats och anhållits på grundval av skälig misstanke om gärningsmannaskap i mordet på Olof Palme. Han sa också, vilket storligen förvånade många jurister, att den bevisning som finns nog skulle ha räckt till häktning. Däremot medgav han att mer bevisning hade krävts för att väcka åtal. Åklagaren menade alltså att Skandiamannen aldrig skulle ha kunnat dömas skyldig på grundval av endast det bevismaterial som presenterades vid presskonferensen. Med andra ord: Rimliga tvivel (som det heter inom juridiken) rörande Skandiamannens skuld kvarstod, enligt Krister Petersson.
Ändå valde han att både namnge Skandia-mannen och lägga ner förundersökningen.
Ett sannolikt huvudspår
Hade Hans Melander rätt när han sa att Sydafrikaspåret kunde lämnas åt sidan därför att inga konkreta indicier finns där?
Knappast. I Sydafrika har det genom åren kommit fram många uppgifter från tidigare säkerhetsagenter om apartheidregimens inblandning. Konkreta uppslag att ta tag har inte saknats. En del har undersökts inom ramen för Palme-utredningen.
Men mer än vad som har gjorts för att stärka bevisningen kan göras! Ännu är det inte för sent.
Konkreta tips som pekar på möjlig sydafrikansk närvaro i Stockholm har också funnits. I vissa fall har tipsen inte ens arkiverats som rörande Sydafrika!
Den rimliga slutsatsen av den påstådda bristen på tillräckligt konkreta indicier och bevis i ett spår med “mycket stark motivbild” borde naturligtvis ha varit att förundersökningen måste drivas vidare.
“The Local Swedes” – centralfigurerna
Följande fokuserar på en aspekt av det så kallade Sydafrikaspåret. Nämligen den som ibland betecknats som “The Local Swedes”. Och närmare bestämt endast en del av det som handlar om svenskars medverkan. Vi går till exempel inte in på frågan om den behjälpliga bevakningsgruppen, männen (och kvinnan) som med walkie-talkies under mordkvällen var aktiva i Gamla Stan och runt Sveavägen.
I det som följer riktas strålkastaren mot möjliga/troliga initiativtagare och centrala personer i en möjlig/trolig konspiration. Fokus läggs också på en sydafrikansk medborgare med speciell relation till Sverige och det socialdemokratiska partiet i Sverige. Vi anser bestämt att indicierna i detta “spår” är oerhört mycket tyngre än de indicier som presenterades den 10 juni mot Skandiamannen.
Den slutsats vi kommit fram till är att det är rimligt att den förre Säpo-intendenten Alf Karlsson frihetsberövas (som den juridiska termen lyder) och anhålls; på skälig grund misstänkt för medverkan i anstiftan till mord och/eller medverkan i skyddande av brottsling.
eFOLKET anser även att följande personer samtidigt ska förhöras: CG Holm, Bertil Wedin, Craig Williamson och – om möjligt, med tanke på hälsan – PG Vinge. Huruvida någon av dessa bör anhållas får förstås resultaten av förhören utvisa.
I nuläget finns, enligt vår bedömning, inte tillräcklig bevisning för att väcka åtal mot vare sig Alf Karlsson eller någon av de övriga ovan nämnda.
Att eFOLKET i denna artikel namnger personer som vi menar kan ha valt att dölja viktiga kunskaper om mordet på Olof Palme – och kanske till och med varit inblandade i förberedelser och mörkläggning – grundar sig på vår kombinerade bedömning av allmänintresset och indiciernas styrka. Att vi i vår tidning aldrig publicerat Skandia-mannens namn har berott på de minst sagt svaga indicierna som funnits och finns i detta fall.
Säpo-intendenten som smugit under radarn
Säpo-intendenten Alf Karlsson var vid tidpunkten för mordet operativ chef för säkerhetspolisens terroristrotel. Mordnatten hade han chefsjouren på Säpo.
Han var under 1986 knuten till Hans Holmérs spaningsledning, som en sorts länk till Säpo.
Han lämnade Säpo runt årsskiftet 86/87 och övergick till den förre Säpo-chefen PG Vinges bolag Vinge Integrated Protection (VIP).
eFOLKET har funnit att Alf Karlsson i olika sammanhang, med anknytning till mordet och mordutredningen, handlat på sådant sätt som är ägnat att väcka misstanke om brott.
I – Villospåret
Mycket talar för att Alf Karlsson, vid sidan av Contra-redaktören och högerextremisten Bertil Wedin, (agent för den sydafrikanska säkerhetstjänsten, värvad av apartheidregimens mordorganisatör Craig Williamson) aktivt verkade för att torgföra det villospår (PKK) som lamslog utredningen under hela 1986. Och som 1987 och halva 1988 fördes vidare av Holmér och Ebbe Carlsson, med stöd från personer inom SÄPO och andra delar av statsapparaten.
Redan hösten 1985 basunerade Alf Karlsson ut att det fanns ett enda reellt hot mot Olof Palme. Resultatet blev feta rubriker och löpsedlar. När Alf Karlsson pressades på vad han grundade sig på backade han till positionen att hot från organisationen PKK inte fanns dokumenterade, utan att det handlade om individer i PKK-miljön som uttryckt sig hotfullt.
Kort tid efter mordet deklarerade Holmérs pressekreterare Leif Hallberg att nu skulle man “jaga kurder med blåslampa”. Vittnen förevisades bilder på kurder. “Blonda personer är inte aktuella” fick en tipsare som ringde polisen veta.
Fyra dagar efter mordet samåkte Alf Karlsson till Linköping med en skribent/författare knuten till arbetsgivarförlaget Timbro. Skribentens namn var Charlie Nordblom. Denne före detta maoist var knuten till SAF och Industriförbundet och hade goda kontakter med SÄPO. Han hade skrivit en bok (Industrispionage, 1984) om “hotet från Sovjetunionen” och Olof Palmes, enligt Nordblom, skumma roll. Boken hade näringslivsförlaget Timbro gett ut. Nordblom fortsatte på samma tema, det sovjetiska hotet, i boken Krig i fredstid (Timbro, 1988).
Den 17 augusti 1995 berättade Charlie Nordblom i ett nyhetsinslag i TV4 att Alf Karlsson under bilfärden argumenterade hårt för uppfattningen att Olof Palme mördats av PKK.
Nordblom hade 1986 börjat skriva i den halvpornografiska veckotidningen Lektyr. Någon gång i maj månad tog Alf Karlsson på nytt upp PKK med Charlie Nordblom. Nordblom blev uppringd. Karlsson föreslog att han skulle skriva om spåret i Lektyr, och erbjöd honom att sitta en dag på SÄPO och ta del av det hemligstämplade materialet om den kurdiska organisationen.
Resultatet blev tre långa artiklar under sommaren 1986, som mynnade ut i att Palme stod på “terroristerna dödslista”. Alf Karlssons, och Hans Holmérs, PKK-spår fick genom Lektyr-artiklarna en av Säpo-intendenten eftersträvad “folklig förankring”. Lektyrs upplaga var förvisso ansenlig.
I TV4-inslaget fick Alf Karlsson komma till tals. Eller snarare: han kom inte undan. En av Alf Karlssons rutiner är annars att vägra låta sig intervjuas. Han hävdade i TV4-inslaget att “Charlie inte var min kontaktman överhuvudtaget” (vad det nu ska betyda). Dessutom att han inte låtit Charlie Nordblom sitta på SÄPO för att studera handlingar och att han inte färdats med Charlie Nordblom till Linköping fyra dagar efter mordet.
Nordbloms artiklar i Lektyr var baserade på SÄPO:s material, och hans uppgifter till TV4 måste tillmätas stor trovärdighet.
Att Alf Karlsson ljög när det gällde kontakterna med Nordblom måste ses som försvårande för honom.
Till bilden hör också att Alf Karlssons hävdande att PKK utgjorde ett hot och det enda hotet, innebar att frikort gavs åt alla de militanta Palmefientliga grupperingar och krafter; vars aktiviteter och ståndpunkter under åren närmast före mordet allvarligt bekymrat många, även Olof Palme själv.
Den ideologiska och ”moraliska” grunden för mobiliseringen och motiveringen av SÄPO-apparatens personal kring PKK-spåret, kan antas ha varit det faktum att den kurdiska organisationen politiskt stod på vänsterkanten.
Inställningen till Olof Palme inom de reellt hotfulla Palme-fientliga grupperna och säkerhetstjänsterna i USA, Storbritannien och andra Nato-länder delades av många inom den svenska SÄPO-apparaten. Ledande SÄPO-chefer var främst lojala med bundsförvanterna inom branschen, som MI-6, CIA och NATO-ländernas övriga underrättelseorganisationer. Uppfattningen att Olof Palme var en “säkerhetsrisk” var förankrad sedan 60-talet.
Således verkade Alf Karlsson tillsammans med personer som hyste en milt uttryckt “avog” inställning till Olof Palme. Och Alf Karlsson delade denna inställning.
I sammanhanget enligt vår mening värda att beakta är de reflektioner som tidigare chefen för Stockholms mordkommission, kriminalkommissarien Arne Irvell nedtecknade efter sin pensionering 1986. Hans anteckningar överlämnades efter dennes bortgång, i enlighet med Irvells önskan, till journalisten och författaren Lars Borgnäs.
Den pensionerade kriminalkommissariens slutsats var att någon, eller en mindre grupp, på hög nivå inom SÄPO, var delaktig i mordet. Om PKK-spåret skriver han i sina till Borgnäs överlämnade anteckningar:
Ingår ‘kurdterroristerna’ i en långsiktig planering? Man skulle ha en lämplig grupp människor att skicka fram i blickfånget vid lämpligt tillfälle. Ingenting i kurdernas tidigare agerande liknar mordet på P. Deras åtgärder riktades enbart mot avhoppade landsmän. (…) Kan det vara så att kurderna i förväg var utsedda till syndabockar (…) Vem/vilka var det som fick Holmér så tänd på kurderna?
Enligt Borgnäs (Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare, sid. 207) besvarar Irvell den sista frågan i citatet genom att namnge tre SÄPO-tjänstemän. En av dem är Alf Karlsson – som Borgnäs i sin bok kallar “H”.
Ett försök att förankra PKK-spåret utfördes parallellt av den då nyligen på Cypern bosatte agenten för den sydafrikanska säkerhetstjänsten Bertil Wedin. Denne planterade PKK-spåret, med hjälp av journalisten och agenten för den turkiska säkerhetstjänsten Ali Yula, i den turkiska tidningen Hürriet. Yula hade tidigare under en period varit bosatt i Stockholm, och arbetat med Sveriges Radios program på turkiska. Han tvingades sluta därför att turkar i Sverige såg honom som en agent för militärdiktaturen och för säkerhetstjänsten MIT, SÄPO:s samarbetspartner i NATO-landet Turkiet.
Vi återkommer längre fram till den kanske överraskande nära kopplingen mellan Alf Karlsson och agenten för apartheidregimen, Bertil Wedin.
Dataexperten och tidigare till SSI (den militära underrättelsetjänsten) löst knutne Ulf Lingärde (avliden 2001) skriver i sitt märkliga tips (1993) om bakgrunden till mordet på Olof Palme bland annat:
Innan historien avslutas måste något nämnas om Holmérs Palme-rum. Ovannämnde Alf Karlsson satt med i Palme-rummet, trots att han inte är nämnd i Holmérs bok, och förankrade kurdspåret. Alf Karlsson och jag känner varandra ganska väl och jag pikade honom en gång för att han inte nämndes i boken.
– Jajaja, jag var bara med ett par gånger, sedan måste jag ta itu med omorganisationen av Säpo…
– Du satt i Palme-rummet ända fram till sommaren.
– … det minns jag inte.
Att det var Alf Karlsson som var dirigenten bakom trakasserierna mot de kurdiska PKK-sympatisörerna i Sverige stod helt klart för dem. Till en eFOLKET-medarbetare berättade en av de trakasserade kurderna:
– Alf Karlsson deltog aldrig vad jag vet i själva förhören. Men jag såg honom vid ett tillfälle, när en dörr råkade öppnas. Han hade en flott kostym. Och stark parfym. Jag uppfattade honom som en arrogant och kall människa.
II – Alf Karlssons lögn om sina förehavanden under mordnatten
Vad Säpos chefer gjorde och inte gjorde under mordnatten är höljt i dunkel. Detta gäller också Alf Karlsson.
Enligt biträdande länspolismästaren Gösta Welander befann sig chefen för terroristroteln Alf Karlsson ‘hela tiden’ som förbindelseman mellan SÄPO och Stockholmspolisen i ledningscentralen på den öppna sidan, det vill säga Stockholmspolisens ledningscentral.
Alf Karlssons egen radioexpeditör under mordnatten, Säpo-kommissarien Christer Granqvist, är också mycket tydlig:
– Alf Karlsson begav sig i ett mycket tidigt skede till Stockholmspolisens ledningscentral (lc). Det upprättades en direktlinje. AK var förbindelseman. Möjligen var AK vid något tillfälle åter till SÄK (Säpo) för information. Men på efternatten var AK i (Stockholmspolisens) lc.
Men Alf Karlsson själv säger (enligt Juristkommissionen) att han inte någon gång under mordnatten besökte Stockholmspolisens ledningscentral!
Han säger också att han inte känner till om någon från Säpo under mordnatten utsågs till att sköta sambandet med Stockholmspolisen.
Det senare är ju ytterst märkligt då ju Alf Karlsson var den som hade beredskapen denna natt. Och eftersom han samtidigt påstod att han höll i den operativa verksamheten och att det var han som planerade verksamheten i SÄK:s (Säpos) ledningscentral. Alf Karlssons version går inte med bästa vilja i världen att förena med vad Gösta Welander sagt till Juristkommissionen:
– Vi hade polisintendent Alf Karlsson, som var med oss hela tiden, som en kontaktman, och senare så kom både PG Näss och Hjälmroth”.
Allt tyder på att det i Stockholmspolisens ledningscentral fanns många från Säpo under mordnatten. Och att den faktiska ledningen låg i händerna på dem. Samtidigt vet vi att det som präglade verksamheten på ledningscentralen var kaos och passivitet. Frågetecknen kring Säpo-cheferna finns utförligt beskrivna i Kari och Pertti Poutiainens bok (880 sidor) Inuti labyrinten. Det var efter läsning av den boken som Kjell Olof Feldt 1995 gick ut offentligt och reste frågan om krafter inom statsmaskineriet haft en roll i sabotaget mot spaningarna efter Olof Palmes mördare.
Att Alf Karlsson ljugit om sina förehavanden under mordnatten ser vi som försvårande för Karlsson.
III – Alf Karlssons och SÄPO:s spioneri i utrikesnämnden
Historien tar sin början första veckan i februari 1986, tre veckor före mordet på Olof Palme. Antikvariatsinnehavaren Bo Ståhl (avliden 1989) berättar för sin bekant Anders Larsson (avliden 1991) att han hört att personer på Säpo pratat om att Olof Palme skall skjutas i samband med, eller inför, resan till Moskva och träffen med den nye sovjetiske ledaren Gorbatjov; en träff som var tänkt att äga rum i april.
Både Larsson och Ståhl hade under många år rört sig i högerextrema miljöer. Men Anders Larsson, som spelat en central roll i dessa miljöer, hade hamnat i konflikt med gamla kumpaner, och verkade möjligen vara på väg att bryta med sina tidigare ståndpunkter.
Anders Larsson lämnade den 20 februari in en kryptiskt framställd varning till utrikesministern Sten Andersson och till Olof Palme. De adresserade kuverten med den av Anders Larsson undertecknade varningen lämnades till UD respektive receptionen på Rosenbad (där innehållet tolkades som ett hot).
Sten Andersson och Olof Palme fick aldrig meddelandet. De två varningsbreven skickades enligt personal på UD och Rosenbad direkt till Säpo (från UD) eller polisens våldsrotel alternativt rikskriminalen (från Rosenbad). Något diarieförande av brevet gjordes inte på Säpo. Inte heller på rikskriminalen eller våldsroteln blev Anders Larssons brev diariefört. Breven försvann.
I början av februari sammanträffade Larsson också med en annan bekant inom den högerextremistiska miljön, riksdagsstenografen Bengt Henningsson. Larsson, som hamnat i kylan och på kant med sina gamla vänner, ville att Henningsson skulle skriva ett rekommendationsbrev som han skulle kunna använda för att stärka sin position. Kanske i samband med politiskt kontaktsökeri.
Henningsson var tveksam till att skriva rekommendationsbrevet, men övertalades, enligt egen uppgift, av Säpo att göra det. Säpo ville att att Henningsson skulle fortsätta hålla kontakt med Larsson. Henningsson var alltså redan före mordet på Olof Palme uppgiftslämnare åt Säpo!
Nu hände det sig så att en frilansande agent för SSI (militära underrättelsetjänsten) kom över det av Henningsson skrivna rekommendationsbrevet. Agenten hette Joel Haukka, och var sjökapten. Han hade estnisk bakgrund.
Haukka tyckte det var anmärkningsvärt att Henningsson skrev ett rekommendationsbrev till en som högerextremist känd person. Förmodligen slog det honom också att det var märkligt att högerextremisten Henningsson kunde vara riksdagsstenograf. Han lämnade över kopian på brevet till SSI, som sände över det till Säpo. Som ju ironiskt nog varit involverat i rekommendationsbrevets tillkomst!
Joel Haukka såg också till att brevet via en kontakt han hade hamnade hos UD.
Brevet var känsligt därför att Henningsson fungerade som stenograf under utrikesnämndens möten. Det som sägs vid utrikesnämndens möten är topphemligt. Ledamöterna är inte ens tillåtna att föra minnesanteckningar. Nu visade sig att den ende som förde anteckningar, ordagranna dessutom, var en person med högerextremistiska kontakter.
På UD reagerade man starkt, och sände en kopia på rekommendationsbrevet till Säpo. Som nu alltså hade fått sitt “eget brev” tillsänt sig två gånger!
Allt detta skedde cirka en månad efter mordet på Olof Palme.
Säpo lovade göra personkontroll på Henningsson; det vill säga på sin egen externa agent! Men att Henningsson var extern Säpo-agent, det höll Säpo tyst om!
Tiden gick. Inget hände. Efter drygt ett år (25 maj 1987) läckte skandalen till medierna. Och det böjde ryktas om att Henningsson under flera år lämnat uppgifter till Säpo.
Säpochefen Sven-Åke Hjälmroth gick nu ut och hävdade att Henningsson själv tagit kontakt med Säpo för att lämna information av intresse för mordutredningen. Säpo skall, enligt Hjälmroth, ha uppmanat Henningsson att fortsätta odla kontakter med den högerextremistiska miljön. Men att (den märkligt utdragna) säkerhetskontrollen av honom naturligtvis, enligt Hjälmroth skulle fortskrida.
Men det som Hjälmroth hävdade var ju inte sant. Henningssons uppgift hade inte varit att hålla koll på den högerextremistiska miljö i största allmänhet, utan på Anders Larsson. Och, som det visade sig, hade Säpo använt sig av Henningsson som informationskälla ända sedan 1983! Hade Henningssons uppgift också varit att hålla koll på vad som skedde på utrikesnämndens möten?! Den frågan infann sig förstås osökt.
Utrikesministern, Sten Anderson, gick i taket. Hjälmroth skyllde på att han blivit vilseförd av Henningssons kontaktman, Säpo-kommissarien Stig Johansson.
Stig Johansson hade under mordnatten beredskapen på kommissarienivån. Han var underställd Alf Karlsson som hade beredskapen på intendentnivån. Johansson var under mordnatten radioexpeditör tillsammans med kommissarien Christer Granqvist, som på eget bevåg tagit sig till Säpos ledningscentral. Stig Johansson hördes aldrig av Juristkommissionen. Han lämnade SÄPO efter 18 år i tjänst där, och dök 1997 upp som skribent högerextremisten CG Holms djupt palmefientliga tidskrift Contra. Där (i Contra nr 4, 1997) lade han ut texten om sina åsikter om Palme-utredningen. Åsikter som passade forumet som hand i handske.
Varför ljög Stig Johansson om Säpos relation till riksdagsstenografen Bengt Henningsson. Kari och Pertti Poutiainen föreslår följande (Inuti labyrinten, sid. 523):
(1) Han kan ha velat dölja att Henningssons ‘spioneri’ omfattade mer än bara högerextremister, rädd att misstankar skulle kunna riktas mot stenografen för att ha spionerat på utrikesnämnden.
(2) Han kan ha velat dölja att Säpo under mycket lång tid spanat på Anders Larsson, rädd för att misstankar skulle kunna riktas mot SÄK för att redan före mordet ha känt till Larssons varningsbrev utan att ha gjort något.
Skandalen var ju oerhörd. 1983 ägde den stora skärmytslingen mellan Palme och Carl Bildt rum, med anledning av Bildts mycket omdiskuterade “rapportresa” till USA, i kölvattnet på ubåtskommissionens rapport. Samtidigt hade alltså Säpo värvat en rapportör som inifrån utrikesnämnden kunde informera om topphemliga överläggningar och diskussioner. Information som Palme-fientliga Säpo-chefer sedan kunde föra vidare till sina, av Säpo-cheferna högt aktade, bundsförvanter inom CIA, MI6 och Nato. Och till den sydafrikanska apartheidregeringens säkerhetstjänst.
Alf Karlssons reaktion på avslöjandet blev att gå till attack mot SSI-agenten Joel Haukka. Han påstod till SvD-journalisten Sune Olofsson att Haukka hade infiltrerat SSI, och att han var agent för sovjetiska KGB. En artikelserie i Svenska Dagbladet om “inrikesspionens övergrepp” blev resultatet. Underrättelsenämnden friade senare den svensk-estniske sjökaptenen, men hans relation med SSI var slagen i spillror.
När tidningen Arbetet senare intervjuar Alf Karlsson hävdar denne att han inte har en aning om vem Joel Haukka är. Svenska Dagbladets Sune Olofsson brister ut i gapskratt när Arbetet berättar för honom vad Alf Karlsson sagt.
Att ljuga för medier, granskande kommissioner och svenska folket var uppenbarligen inte något Alf Karlsson såg som ett problem. En viktig fråga blir förstås: Vilka syften hade han med sina lögner?
När eFOLKET-medarbetare för många år sedan talade med Joel Haukka hävdade denne att han var helt säker på att Olof Palme föll offer för en konspiration.
IV – Alf Karlssons obstruktion av granskning rörande reella hot mot Olof Palme
Läkaren Alf Enerström var under flera år en centralfigur i hetskampanjen mot Olof Palme. Han köpte annonsplats i dagspressen och i namn av “Den socialdemokratiska oppositionen” utgöt han sitt hat mot “palmeismen”. Olof Palme liknades vid “djävulen”.
De flesta som läste det han skrev drog säkert slutsatsen att han inte hade alla hästar hemma, men faktum är att han backades upp av penningstarka personer, med den inom borgarklassen högt aktade bankmannen Lars-Erik Thunholm (från den så kallade Wallenbergsfären) i spetsen. Under hösten 1985, också efter(!) riksdagsvalet samlade Thunholms fru May och stenrika Vera Ax:son Johnsson in medel bland mycket välbeställda utlandssvenskar, med syftet att stärka kampen för att “få bort Olof Palme”.
Enerström slussade i sin tur medel vidare till grupper som bedrev Palme-fientlig aktivitet. Bland annat EAP, en organisation med rötter i USA. EAP trakasserade Olof Palme med gränslös frenesi, och både Olof och Lisbeth Palme upplevde organisationen som skrämmande och hotfull.
Samma dag,den 28 februari 1986, som Olof Palme mördades utkom EAP:s tidning Ny Solidaritet med ett nytt nummer. I detta stod att läsa en uppmaning att “göra 1986 till räkenskapens år för Olof Palmes landsförräderi. Låt oss visa att det påbörjade upproret i Sverige är berett att ta det fulla ansvaret för landets väl”. Artikel propagerar för Sveriges anslutning till Nato, och framhåller att redan en förnyad debatt om svensk Nato-anslutning skall få ledarna i Kreml att inse att “Palme inte längre kan leverera det landsförräderi som han utlovat dem”.
Texten tangerar en skrämmande uppmaning till ett allvarligt och långtgående angrepp på Olof Palme. Men för Alf Karlsson gällde det att hävda att det fanns bara ett hot mot Olof Palme: den kurdiska vänsterorganisationen PKK.
Alf Enerström har för journalisten och författaren Lars Borgnäs (En iskall vind drog genom Sverige, sid. 354f) berättat att han hösten och vintern 1985 uppsöktes av många människor, “poliser, militärer, lärare, präster”, som bad om ekonomiskt stöd till ett projekt som gick ut på att ta bort Olof Palme med våld. Rimligtvis var det inte ett inköp av en enstaka revolver de ville få finansieringshjälp till. Snarare lär det ha handlat om ett inhyrt mordkommando. Kanske från en avlägset belägen stat, och besjälat med egen politisk motivation.
Enerström berättade för Borgnäs att han svarat att han inte ville ställa upp på ett mordprojekt. Och därför sa nej. Den beskrivningen av sin reaktion kan ha varit sann eller falsk. Eller en halvsanning i någon mening. Hur som helst ställde Borgnäs frågan:
– Om du fick besök av människor som syftade att ta till våld mot Palme, varför slog du inte larm?
Alf Enerström svarade:
– Det gjorde jag. Jag ringde Alf Karlsson på Säpo, och var uppe och pratade.
– Berättade du det för honom?
– Ja, jag berättade allt som … han skulle återkomma, men han återkom inte.
Lars Borgnäs upplyser därefter (En iskall vind drog genom Sverige, sid. 355) om att han upprepade gånger försökt få till stånd en intervju med Alf Karlsson. Denne har alltid vägrat att ställa upp.
En som däremot inte avvisat journalisten Lars Borgnäs har varit polisinspektören Alf Andersson, som verkade inom Palme-utredningen fram till pensioneringen 1995.
Alf Andersson menar att mordutredningen väjde undan inför obekväma och känsliga spår (En iskall vind drog genom Sverige, sid. 319 f):
“Vi borde ha skaffat in mera kunskap om det politiska avsnittet. De som man skulle vilja kunna förhöra och rannsaka, en del av dem är högtstående personer i samhället.”
Alf Andersson försökte att inom utredningen få gehör för en granskning av Alf Enerström och dennes kontakter och sponsorer inom det så kallade näringslivet. Men han stötte på patrull. Enerström hade fått ett “fribrev” från Säpo. Han skulle ha varit uppe på Säpo och “pratat av sig”. Någon uppteckning av samtalet på Säpo fanns inte med i dokumenten.
Vi kan alltså konstatera att Alf Karlsson under 1986 såg till att “jaga kurder med blåslampa”, under det att de miljöer där det fanatiska och hotfulla Palme-hatet faktiskt florerade behandlades som fridlysta reservat.
När det någon gång hände att Palme-fientliga personer på högerkanten faktiskt hördes, handlade förhören i regel bara om alibi för mordkvällen; inte om vad personen haft för sig tiden före mordet och inte om det nätverk präglat av fientlighet mot Palme, som personen eventuellt varit en del av. Dessutom kunde alibit vara synnerligen bräckligt; till exempel vara grundat på en uppgift från en sambo.
V – Alf Karlssons relation till den extremt Palme-fientliga miljön
Alf Karlsson lämnade Säpo vid årsskiftet 1986/87. Han blev kompanjon med tidigare högste Säpochefen PG Vinge, i bolaget Vinge Integrated Protection AB (VIP).
– Näringslivet tar hand om de sina, förstår du, var Alf Karlsson belåtna kommentar; enligt en kollega på Säpo (Håkan Hermanson och Lars Wenander, Uppdrag Olof Palme, sid. 100).
PG Vinge var sedan 1970 säkerhetsdirektör på Industriförbundet. Till Industriförbundet kom han därför att han av justitiedepartementet och regeringen i praktiken tvingats att avgå som Säpochef. Bakgrunder var att han i olika sammanhang gett luft åt sin åsikt att Olof Palme var en säkerhetsrisk.
Det allvarliga var egentligen att Vinge, och andra på Säpo, faktiskt ansåg att Olof Palme var en säkerhetsrisk. Man förvarade i hemlighet på Säpo utlåtanden från höga chefer inom CIA och MI6 som gick ut på att Palme verkade för KGB. Höjdarna inom CIA och MI-6 var personer som Vinge och andra Säpo-chefer var djupt imponerade av och vördnadsfulla inför. Säpos ledningspersoner såg det som något stort att ha fått kommunicera med de höga företrädarna för västvärldens mäktigaste underrättelsetjänster, som James Jesus Angleton och Peter McKay på respektive CIA och MI-6. Detta framgår tydligt i Anders Jallais intervju med tidigare operative chefen på Säpo, Olof Frånstedt.
I intervjun förklarar Frånstedt att de dokument – med ursprung i CIA och MI-6 – som fanns hos Säpo (och även hos Birger Elmér och IB, enligt Frånstedt) måste hanteras med försiktighet. Det fanns nämligen på Säpo ”en förrädare”. ”Förrädaren” var enligt Frånstedt Melker Berntler. Denne var socialdemokrat och hade flera gånger, även offentligt, uttryckt sin oro över den hätska Palme-fientligheten på Säpo. Enligt Frånstedt bestod Berntlers ”förräderi” i att han ”sprang till Palme och regeringen” och rapporterade om tillståndet på Säpo.
Alltså: Om en Säpo-anställd informerade en demokratiskt utsedd statsminister och regering om att höga Säpo-chefer umgicks med främmande makters säkerhetstjänster och i det umgänget diskuterade Sveriges utrikespolitik utifrån att statsministern skulle vara KGB-agent, så var detta enligt Olof Frånstedt och hans höga kollegor på Säpo ”förräderi”!
I intervjun formulerar sig Frånstedt slingrande, men det framgår att den egentliga grunden till CIA:s och MI-6:s påståenden om Palmes länkning till KGB var hans och Sveriges utrikespolitik. Ovanpå det lade de en skröna om hur Palme värvades av en amerikansk akademiker som han träffade under året då han studerade i USA.
Melker Berntler rapporterade också tidigt till Palme-utredningen om Säpo-anställda som före mordet uttryckt önskan om att Olof Palme skulle dödas. Resultatet blev bara att den tidigare Säpo-chefen Hans Holmér i sin bok (Olof Palme är skjuten) spydde galla över den illojale Berntler.
Det finns nog också anledning att stanna upp inför att Frånstedt talar om ”en förrädare”. Det kanske säger något väsentlig om tillståndet på Säpo!
Hypotesen att Palme mördades av krafter som såg honom som en säkerhetsrisk har fått beteckningen ”landsförrädarspåret”. Men detta ord behöver ju inte ses som syftande på Palme. De verkliga ”landsförrädarna” var ju de som i lönndom konspirerade med CIA och MI-6, därför att de avskydde Olof Palmes utrikespolitisk linje.
En annan regeringschef som hade drabbats av CIA:s och MI6:s misstänkliggöranden var brittiska Labour-partiets ordförande och Storbritanniens premiärminister Harold Wilson.
I Palmes fall var bakgrunden till fientligheten mot honom sådant som till exempel hans kritik mot USA:s krig i Vietnam, kritiken mot CIA:s stöd till militärkuppen i Grekland och hans stöd till befrielserörelserna i södra Afrika, däribland stödet till befrielserörelserna i de kolonier som lydde under Nato-staten Portugal. Under 70-talet tillkom Palmes stöd till arbetarrörelsen i Chile och kritiken mot USA:s stöd till Pinochet-diktaturens massmord och krossande av demokratin i Chile. Under 80-talet var Olof Palmes engagemang mot förtryck i Centralamerika och stödet till sandinisterna i Nicaragua något som upprörde herrarna i Vita Huset och inom CIA. Liksom hans vänskapliga dialog och samarbete med den socialistiska Castro-regeringen på Kuba. Tillkom så hans arbete för en kärnvapenfri zon i Norden och Palme-kommissionens ansträngningar för dialog och gemensam säkerhet.
Inom CIA, MI6, Nato och högern i Sverige sågs av många Palmes internationella engagemang och strävan att ge Sveriges neutralitetspolitik ett reellt och konsekvent innehåll som något oerhört negativt, och som något som måste stoppas.
För CIA:s och MI6:s trogne vapendragare och den socialdemokratiske svenske statsministerns bittre fiende PG Vinge innebar den tilltagande hetsen mot Olof Palme under 80-talets första hälft säkert en välkommen utveckling. Den gamle Säpo-chefen kände luft under vingarna.
På Industriförbundet hade Vinge fått en nära vän i den unge högerextremisten CG Holm. Denne arbetade med registrering och bevakning av vänstern i Sverige. Han bedrev också ett arbete med siktet inställt på skolorna, där vänstern skulle bemötas och tryckas tillbaka. CG Holm var även redaktör för Contra, en fanatiskt Palme-fientlig tidskrift. Förutom hetsen mot Palme var stödet till den sydafrikanska apartheidregimens politik ett framträdande tema.
En av högerextremisterna som kom att knytas till Contras redaktion var Bertil Wedin. Denne hade varit en centralfigur inom svensk högerextremism ända sedan 60-talet, då han utmärkte sig för aktivt engagemang för USA:s krig i Vietnam. Han odlade också kontakten med Moderaternas yttersta högerflygel, vars främste representant var riksdagsledamoten Birger Hagård.
Wedin var utbildad officer och tjänstgjorde i Kongo 1963. Enligt egen utsago var han också under en tid ansluten till den hemliga Nato-organisation Stay Behinds svenska sektion. (Jan Stocklassa, intervju i boken Stieg Larssons arkiv, sid. 243)
Wedin var under en period anställd på försvarsstaben men gick 1967 över till Marcus Wallenbergs företag Näringslivets Information, en byrå som sysslade med utredningar åt Säpo och försvarsstabens säkerhetsavdelning.
1975 flyttade Bertil Wedin till London. Där träffade han en journalist vid namn Brian Crozier. Denne drev en fristående underrättelseorganisation, enligt Wedin tillsammans med “seniora personer från CIA och MI6”. Wedins uppgift blev att bevaka Sydafrika, Namibia och Rhodesia, nuvarande Zimbabwe.
1980 träffade han i Johannesburg den sydafrikanske spionen och mordorganisatören Craig Williamson. Det var Wedin som tog kontakten. Han hade tagit del av historien om Williamsons framgångsrika infiltrering av IUEF, en anti-apartheid-organisation med säte i Genève, ledd av svenska socialdemokrater. Pierre Schori, Mats Hellström, Bernt Carlsson och, bakom dem, Olof Palme var de mest namnkunniga. Craig Williamson besökte som infiltrerad spion Stockholm flera gånger. Det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen och SIDA:s lokaler tillhörde de ställen där han gled omkring, föreställande apartheidmotståndare i exil.
Wedins intresse väcktes. Tycke uppstod. Och Bertil Wedin värvades av Craig Williamson till den sydafrikanska apartheidregimens säkerhetstjänst.
I London utförde den sydafrikanska säkerhetstjänsten inbrott riktade mot befrielserörelserna ANC, PAC och SWAPO. ANC:s kontor attackerades med en bombsprängning.
1982 organiserade Craig Williamson bombmordet på ANC-ledaren Ruth First, bosatt i exil i Maputo, Moçambique. Ruth First tillhörde dem inom ANC:s ledning med vilka Olof Palme upprätthöll brevväxling.
Samma år ställdes Bertil Wedin inför rätta i London, anklagad för delaktighet i ett inbrott i PAC:s kontor. Bertil Wedin frikändes på grund av brist på bevis. Borgen hade under rättegångstiden betalats av den sydafrikanska säkerhetstjänsten, genom sonen till säkerhetstjänstens högsta chef.
1984 organiserade Craig Williamsson bombmorden, i Lubango, Angola, på apartheidmotståndaren Jeanette Curtis Schoon och hennes sexåriga dotter Katryn. De sprängdes till döds inför ögonen på Katryns treårige lillebror Fritz. Pappan, Marius Schoon, undkom eftersom han inte befann sig i hemmet då bomben exploderade.
Samma år, 1984, anordnade Bertil Wedin en märklig presskonferens i London. Syftet tycks ha varit propagandistiskt. Under konferensen förklarade han:
Jag arbetar emot Olof Palme och den svenska regeringen. Det sker i samarbete med underrättelsetjänsten i de skandinaviska länderna. Jag ser det som en viktig uppgift att arbeta mot Olof Palme. Säpo och svensk militär står i motsättning till sin egen regering.
Craig Williamssons organisation för mord på apartheidregimens motståndare utanför Sydafrikas gränser kallades Long Reach. Morden på Ruth First, Jeanette Curtis Schoon och Katryn Schoon är de enda som han erkänt. Han har fått amnesti av Sanningskommissionen (Truth and Reconciliation Commission, TRC). Williamson lever idag som en fri man. Flera gamla kollegor inom säkerhetstjänsten hävdar att han var delaktig i mordet på Olof Palme. Craig Williamson nekar till detta.
Hösten 1986 sprängdes en bomb mot ANC:s kontor i Stockholm. Bertil Wedin har nekat till inblandning. Från svenska Säpo spreds ett rykte om att ANC själva sprängt bomben, i syfte att få uppmärksamhet och sympatier.
Samtidigt lanserades PKK:spåret av den turkiska tidningen Hürriet. Journalisten, tillika MIT-agenten från Stockholm och Sveriges Radio, Ali Yula, uppgav att källan var “närstående till svenska Säpo”.
Redan i april 1986 hade Bertil Wedin – sedan årsskiftet verksam med Palme-fientliga radiosändningar på den turkiska delen av Cypern – försökt prångla ut en PKK-sköt-Palme-historia till det svenska utrikesdepartementet. UD-personen visste vem Bertil Wedin var. När denna ställde sig avvisande, sa Wedin att han hade “kontakt med Säpo och arbetar för dem i mordärendet” (Hermansson och Wenander, Uppdrag Olof Palme, sid. 196 f)
Och faktiskt: Låg det inte något i vad Bertil Wedin hävdade? Som vi vet verkade ju samtidigt Säpos Alf Karlsson på flera fronter och med stor energi för att etablera PKK som det enda spåret!
Också CG Holm och hans Contra bidrog. Där framfördes “tanken” att PKK agerat på uppdrag av sovjetiska KGB.
Vilken var då relationen mellan CG Holm och Bertil Wedin. Som nämnts medverkade Wedin som en sorts utrikeskorrespondent i Contra. Men det förhöll sig också så att det var Bertil Wedin som, genom sina kontakter inom det så kallade näringslivet, hjälpt in Holm på Industriförbundet.
Där fann Holm och Vinge varandra. PG Vinge blev något av en mentor för CG Holm. Mörkblå anti-socialism, total lojalitet med USA:s högerkrafter och stark Palme-fientlighet förenade dem över generationsklyftan.
Fram träder en konstellation i form av en kedja med mycket starka länkar:
Karlsson » Vinge » Holm » Wedin » Williamson » Sydafrikas apartheidregim
Vad gäller lanseringen av PKK:spåret har vi aktörerna:
Alf Karlsson & Bertil Wedin & CG Holm.
1986 inträffade också en episod som antyder en direkt länk mellan PG Vinge och Sydafrika. Kanske snarast en tydlig indikation på att Vinge kände till något om apartheidregimen medverkan i mordet.
Strax efter mordet besökte PG Vinge Exportrådets presentbutik. Exportrådet (idag Business Sweden) var inhyst i samma byggnad, Industrihuset på Östermalm, som Industriförbundet, där Vinge var säkerhetschef. Med stor omsorg valde han ut en smed i glas, tillverkad av Orrefors. Därefter meddelade han att den skulle skickas till en mottagare i Sydafrika.
En detalj som kan vara av intresse är att ett person, tidigare knuten till apartheidregimens säkerhetstjänst, påstått att kodnamnet för mordet på Olof Palme var “Hammer” (Granskningskommissionen, sid. 463).
Tipset om glasfigurinen inkom till eFOLKET våren 2018. Vi avvaktade med publicering tills Palmeutredningen hunnit förhöra vittnet. Artikeln med uppgiften om Vinges märkliga försändelse publicerade vi i september 2018.
VI – Uppgiften om Alf Karlsson som “mullvaden” i Palme-utredningen under 1986
Alf Karlsson anslöt sig som kompanjon till PG Vinge i bolaget Vinge Integrated Protection AB, vid årsskifte 1986/87.
Under 1986 hade han suttit med i Hans Holmérs spaningsledningsgrupp. När Marjasin-kommissionen (senare omdöpt till Granskningskommissionen) den 14 juni 1995 hörde data- och telefonavlyssningsexperten Ulf Lingärde utspann sig bland annat följande konversation:
Inga-Britt Ahlenius: – Du nämner ordet “mullvad” i Palme-rummet, vad innebär det?
Ulf Lingärde: – Innebörden av en “mullvad” är att det sitter en person som inte är bulvan men som sitter där och har andra uppdragsgivare och driver en annan politik. Antingen avslöjar vad som försiggår där eller som påverkar de andra där.
Sigvard Marjasin: – Vem är den här “mullvaden”?
Ulf Lingärde: – Kan jag säga det utanför protokollet?
Sigvard Marjasin: – Jag har läst ett papper här som jag tror du har skrivit – är det Tommy Lindström du åsyftar?
Ulf Lingärde: – Nej det är det inte utan det är en SÄPO-intendent som satt med i början som heter Alf Karlsson, det är lite oklart när han slutade men han satt med fram till sommaren i alla fall.
[Det fetstilta är överstruket i den offentliggjorda kopian, men inte bättre än att det utan problem går att läsa vad som står under överstrykningen. Det överstrukna är på kopian ersatt med ordet “säpoman”; ordet textat för hand.]
Sigvard Marjasin: – Och vad innebar hans medverkan som “mullvad”? Lämnade han uppgifter till någon obehörig, eller?
Ulf Lingärde: – Det kunde ju alltid inträffa att det dök upp något olämpligt i Palme-rummet. Det tror jag inte att det gjorde men det kunde man inte veta på förhand att det (inte) skulle göra. Sen måste ju PKK-spåret komma någonstans ifrån. Det var ju inget Holmér uppfann. Det var ju något som SÄK lanserade före Palme-mordet. Om jag minns rätt så var det Näss som lät publicera PKK-spåret första gången.
Ulf Lingärde (1944-2001) är en svårbedömd källa. Ibland kan det vara svårt att veta vad som är säkra fakta och vad som är gissningar från hans sida. Under en period var han löst knuten till den militära underrättelsetjänsten. Han drabbades av hotfulla trakasserier på grund av sitt engagemang gällande mordet och utredningen.
VII – Vem var SÄPO-chefen som var informationskälla åt apartheidregimen?
I april 1986, sju veckor efter mordet, skickade Craig Williamson sin Europa-ansvarige agent John Adam till Stockholm. Det handlade om en blixtvisit för en träff med apartheidregimens informatör Jan W. Adam skickade en rapport till Williamson, och innehållet i den rapporten blev känd i samband med att John Adam förhördes av Sanningskommissionen (TRC) flera år senare. Adam hade ansökt om amnesti för bombdådet i London 1982.
I rapporten framgick att Jan W i Sverige hade två informationskällor som han utnyttjade. Dels en kvinna med kontakter in i det socialdemokratiska partiet och den breda svenska anti-apartheidrörelsen ISAK, dels en högt uppsatt chef inom Säpo, med kodnamnet R.
eFOLKET har från mycket säker källa fått uppgiften att den som rekryterade Jan W till den sydafrikanska apartheid-regimens säkerhetstjänst som informatör var Craig Williamson.
Vem var då Jan W:s informationkälla på Säpo, med kodnamnet R?!
Jan W vägrar tala. Men den svenska polisen borde kunna få honom till det. Och den sydafrikanska polisen har säkert också goda möjligheter att utröna R:s identitet. Finns viljan?
VIII – Tipset som spårlöst försvann
Några dagar efter mordet inkom ett tips till Säpo i Uppsala. Ursprunget ska ha varit en källa med en kontakt inom MI6. Tipset förmedlades av Civilförsvarsförbundets generalsekreterare KG Bäck. Det gick ut på att mordet utförts av ett sydafrikanskt mordkommando. I konspirationen skulle också några svenska affärsmän och en person med anknytning till svenska Säpo ha ingått.
Åren gick, och Bäck förmodade att tipset visat sig vara utan värde. Efter sju år visade det sig, tack vare journalisten Lars Borgnäs grävande, att tipset aldrig diarieförts på Säpo. Och att det helt enkelt spårlöst försvann efter det att det lämnats in.
Konklusion:
eFOLKET hävdar, på grundval av det som ovan redovisats, att Alf Karlsson bör frihetsberövas och anhållas, på skälig grund misstänkt för delaktighet i förberedelse till mord och för skyddande av brottsling.
Vi hävdar också att CG Holm, Bertil Wedin och Craig Williamson skall förhöras. Om det, med hänsyn till hälsotillståndet, är möjlig, skall också förhör med PG Vinge genomföras. Förhörens utgång får avgöra om även dessa fyra ska anhållas.
