Medan kapitalismen bryter ner jorden, hämtas det kommunistiska spöket fram från glömskan. Istället för att försvara spöken ska vi attackera det förödande systemet som kallas kapitalismen.
Det är möjligt att begå tänkta brott i Norge 2019. När Partiet Rött frejdigt nog att behålla referenser till Marx och kommunism i sitt principprogram var det tillräckligt för försvararna av det bestående att gå till angrepp.
Hanne Skartveit i VG, Morten Myksvoll i BT och professor Bernt Hagtvet tog alla till tangentbordet. Skartveit pekade på Venezuela, Mykvoll på Stalin, Pol Pot och Mao, medan Hagtvet kompletterade med Lenin, Ceauşescu och Kim Jong Il (i blodsdimman glömde han Kim Il Sung och Kim Jung-Un). Oslo Aps Fredrik Mellem har flera gånger varnat för den krypande kommunismen som spirar i Rött. “Att kalla sig kommunist i Norge år 2019 vittnar om ett intellektuellt haveri i linje med klimatförnekande och vaccinmotstånd”, är hans diagnos. Att säga att en annan världsordning än kapitalismen är möjlig – och i själva verket nödvändig – är fullständigt fel, på gränsen till kriminellt…
Historien är inte slut.
År 1991 upplöstes Sovjetunionen. När Francis Fukuyama publicerade boken “Historiens slut och den sista människan” 1992, var det ett uttryck för en tro på att den politiska utvecklingen hade upphört. Härifrån var det otvetydigt så att den västerländska marknadsekonomiska modellen och den liberala demokratin hade segrat och att de skulle erövra hela världen. Marknadsekonomin och kapitalismen, i form av globalisering, har också accelererat efter att den östeuropeiska modellen föll.
Men tanken på att det finns ett alternativ är inte död. En anmärkningsvärd tendens finns i själva kärnan i USA:s kapitalism. Ordet socialism har inte längre det stigma som den har haft.
Hälften av amerikanarna under 35 år säger att de föredrar att leva i ett socialistiskt samhälle. 61% av amerikanerna under 24 år är för socialismen. Om inte de unga amerikanerna har ett lika tydligt förhållande till innehållet i villkoren som de norska kommentatorerna, så har de åtminstone förstklassig kunskap om livet i det kapitalistiska USA – och det suger.
Till skillnad från Skartveit, Myksvoll, Hagtvet och Mellem, vet amerikanerna inpå kroppen hur livet i den kapitalistiska USA är.
Svält och fattigdom i kärnan av kapitalismen
Förenta nationerna har för länge sedan larmat om fattigdomen i Trumps Amerika. Enligt FN:s särskilda sändebud kännetecknas USA av extrem fattigdom “som gränsar till grymhet”. Miljoner amerikaner har inte tillgång till hälsovård och tillräckligt med mat, på grund av en omfattande minskning av välfärdsprogrammet. Över 43 miljoner amerikaner lever i fattigdom. 13 miljoner av dem är barn. Det betyder att varje femte barn i USA växer upp i fattigdom. Fler än ett av fem amerikanska barn är hemlöst!
Förenta staterna har högre ekonomisk ojämlikhet än något annat västligt land. Finanskrisen 2008 drabbar miljontals amerikaner, vilket resulterade i den största överföringen av rikedom från fattiga till rika under den amerikanska historien. Tio år senare åtnjuter de rikaste människorna ekonomisk tillväxt. Samtidigt har kongressen antagit omfattande skattesänkningar till ett pris av 1,5 miljarder dollar under en tioårsperiod. Skattelagen gynnar huvudsakligen till USAs rikaste, och FN har varnat för att det ytterligare kommer att öka ojämlikheten. Förväntad livslängd i USA minskar för andra året i följd.
Human Rights Watch kom i år med en rapport som visar hur hungern och fattigdomen sprider sig i Storbritannien, världens femte största ekonomi. Tusentals familjer har inte råd att köpa tillräckligt med mat och måste förlita sig på välgörenhetsorganisationernas soppkök. Ökande hungersnöd har sedan 2010 utvecklats parallellt med en omfattande omstrukturering av landets välfärdssystem, även i barnfamiljer.
Threat Trust, den största välgörenhetsorganisationen i Storbritannien, som distribuerar mat, har dokumenterat en kraftig ökning av distributionen av livsmedelspaket mellan 2008 och 2018. På tio år ökade utdelningen från 26 000 matpaket per år till mer än 1,33 miljoner. Ett brett nätverk av oberoende matbanker har spritt sig över landet för att möta behoven hos människor som inte kan köpa tillräckligt med mat själva.
Var finns Skartveits, Softwash, Powdery och Medium för dessa offer för kapitalismens grymhet?
I stället för att försvara spöken ska vi använda vår kraft till att attackera det förödande systemet som kallas kapitalismen. De som står upp för kapitalismen, oavsett om de verkar i politiken, i medierna eller i akademier, måste konfronteras. Det är de inbyggda mekanismerna i det kapitalistiska systemet som skapar brutal ojämlikhet och ekologisk katastrof. Med kapitalismen får vi på höjden av en neutraliserad demokrati, i den meningen att det är en politisk styrning där spelets regler fungerar som skydd för kapitalistklassen.
Kapitalismen = brutal och dödlig ojämlikhet
Det är detta system som de kallar kapitalism, och det här är vad de försvarar: En liten global klass av superrika styr mer än hälften av alla jordens tillgångar, medan en miljard människor lever i osäker, livshotande fattigdom.
I januari presenterade Oxfam sin årsrapport om världens ojämlikhet. Den visade att de 26 rikaste människorna på planeten ägde så mycket som de 3,8 miljarder som utgör den fattigaste hälften av världens befolkning. Den här halvan av världens befolkning måste hantera mindre än 5,5 dollar per år. dag. Vilket liv är det?
Hur är det överhuvudtaget möjligt att försvara ett system som överför en sådan pervers koncentration av rikedom till ett litet klick av människor, vilket i antal fyller inte ens platserna på en buss? Var finns indignationen hos kapitalismens förespråkare när de möter med ett sådant skandalöst faktum? Varför kräver de inte den enda logiska saken: Att denna enorma ansamling av rikedom konfiskeras och används till förmån för den fattigaste hälften av mänskligheten?
I rapporten från Oxfam framgår att 2 200 miljardärer ökat sin förmögenhet med 12% under 2018, medan den fattigaste hälften har minskat sina tillgångar med 11%. Kort sagt, de rika blir rikare och fattiga fattigare. Hade vi använt den enorma rikedom som samlats hos endast 26 personer på planeten kunde vi lösa alla sociala problem som mänskligheten står inför!
Kapitalismens sanning är att den på 200 år inte har kunnat lösa mycket grundläggande mänskliga behov. Sanningen om kapitalismen är att den ekonomiska ojämlikhet som råder i världen aldrig har varit större än de är idag.
Bluff om fattigdomsminskning
Men har vi inte hört att miljoner har “lyfts ut ur fattigdom” under de senaste årtiondena? Påståendet är mycket problematiskt. Förenta nationerna och Världsbanken har vid flera tillfällen både ändrat målen och definitionerna av ansträngningarna för att visa att fattigdomen minskar.
Diskussionen är för lång och för komplex att ta med här, men i artikeln “Exponering av den stora fattigdomsminskningslögnen” har Jason Hickel gett en bra introduktion till vad det handlar om.
Faktum är att den globala kapitalismen skapar och upprätthåller hunger. Under kapitalismen är mat ett spekulativt föremål som handlas på börsen.
“Mathistoriken tog en dödlig tur 1991, och ingen såg det där och då. Det var året som Goldman Sachs insåg att vårt dagliga bröd kunde vara en utmärkt investering.”
– Det här är vad Martin Caparrós skriver i boken “Hunger”.
Han visar att världens hungriga är prisgivna åt en global livsmedelsmarknad där de rikaste fonderna och investerarna spekulerar i matreserver och iscensätter matbrist för att driva upp priserna (vinsterna). På råvarubörsen i Chicago spekuleras i mat som andra spekulerar i olja. När priserna drivs upp betyder det att miljontals av världens fattiga dör, men uppenbarligen utan att kapitalismens försvarare ser någon omoraliskt i det.
Hungern dödar 9 miljoner människor varje år, vilket motsvarar en och en halv förintelse. En miljard människor kämpar en daglig kamp för att få tillräckligt med mat med tillräckligt näringsinnehåll för att leva och utvecklas normalt. Världen producerar mat för att föda 12 miljarder människor, så problemet är inte brist på mat, problemet är fördelning – eller mer exakt; det system som de kallar kapitalismen.
Ett land som klart har “lyft” hundratals miljoner upp till en nivå av relativt välstånd är det “Kommunistiska” Kina. Kinas positiva bidrag ensamt betyder att antalet extremt fattiga på jorden är en miljard, inte två.
Terje Alsnes
- Texten är tidigare publicerad på bloggen: spartakus.no
- Texten är översatt till svenska av Catarina Östlund och tidigare publicerad på bloggen: globalpolitics.se
