Inom den svenska medelklassen sprider sig nu klimatångesten. Allt fler människor inte bara inser att vår värld är på väg mot undergång utan även att de själva bidrar till det allvarliga läget.
Nyligen skrev Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand en personligt präglad artikel med rubriken: “Jag är trött på att visa mina barn en döende värld.” Han berättar om en resa till Östafrika tillsammans med familjen. Han dotters replik efter att ha snorklat vid ett döende korallrev fick honom att vakna upp:
“Vi tar en taxi ut till flygplatsen. Vi flyger i åtta timmar och landar i Addis Abeba. Vi tar nästa plan, ett mindre, och flyger vidare till Mombasa i Kenya. Vi åker taxi, sen bil, sen jeep. Vi passerar hotell, slum, marknader, fattiga och ännu fattigare människor, brinnande sophögar där hundar letar efter mat. Vi kommer till en motorbåt som tar oss långt ut i havet, skimrande vågor under ändlös blå himmel. Vi kastar ankar. Vi dyker ner med våra simfötter och cyklop och undervattenskameror och möter stim av fiskar och en grågrön, gråblå, gråvit gröt av stenar och alger som en gång var ett levande korallrev. Först på kvällen, i den långa bilresan hem, säger elvaåringen det alla tänker. Hon säger det tyst, lugnt, ett enkelt konstaterande.
‘Det var inga färger. På alla filmer ser det så fint ut med alla färger. Men jag vet ju att såna koraller bara är på film. Det är aldrig så på riktigt.’ ”
Det behövs ett barn för att säga detta, det alla borde veta, att kejsaren är naken. Det som hade sytt kejsarens kläder var enbart bluffmakare. Precis, som dagens politiker, medier, kapitalister och reklambyråer. De ljuger oss rakt upp i ansiktet, när de vill att vi ska konsumera allt mer. Det är dags att inse att vårt konsumtionssamhälle leder till en ödeläggning av vårt jordklot. Och att världens koraller är på väg att dö ut på grund av klimatförändringen som vi människor har åstadkommit.
Den svenska medelklassens allt högre inkomster återspeglas i att svenskarna flyger allt mer. Förra året ankom eller lämnade 47 miljoner människor en svensk flygplats. Det är en ökning av flygresandet med 6 procent jämfört med 2016. Naturvårdsverket anser att utsläppen nästan fördubblats sedan 1990 om man räknar så kallad bunkring, det vill säga hur mycket bränsle flygplan tankar i ett visst land: från 1,3 miljoner ton till 2,5 miljoner ton 2014. En annan beräkningsmetod som lägger till effekter som relativt nyligen upptäckts av forskare, den så kallade höghöjdseffekten, beräknar att utsläppen för svenskarnas flygresor var 11 miljoner ton år 2014, jämfört med 7 miljoner ton 1990.
Jens Liljestrand är inte ensam om att inse att hans och familjens resande är ett hot man hans barns och alla andras framtid. Även Isobel Hadley-Kamptz har skrivit i Expressen om sitt beslut att sluta flyga. “Jag ser deras resor och min avund vet inga gränser”.
Skillnaden mellan Isobel Hardley-Kamptz och Jens Liljestrand är att hon känner intensiv avundsjuka inför alla som glatt tar flyget till den ena paradisstranden efter den andra, medan han inte längre vet vad han ska göra med ilskan, sorgen och skammen över en förstörd värld. Han vet heller inte hur han ska reagera när föräldrar säger sig vara beredda att göra vad som helst för sina barn samtidigt som de lägger alla sina pengar på att fördärva samma barns framtid.
“För en privilegierad person, och relativt sett är vi väldigt många som är privilegierade i dagens Sverige, är det lätt att känna igen sig”
skriver Expressens kulturchef Anna Hellgren och fortsätter:
“Att sluta flyga och ifrågasätta den destruktiva livsstilen alldeles för många anammat är utmärkt.” Men samtidigt visar de här exemplen på hur illa “det individcentrerade och ekonomiskt privilegierade globala Nord klarar att handskas med klimatförändringarna.”
Det är nämligen Isobels Hadley-Kamptz egen moral som hindrar henne från att ta flyget, men hon kräver inte av någon annan att hen ska sluta flyga. “Och varför skulle hon? Enligt postpolitikens grundregler är en människas kommersiella valfrihet okränkbar,” sammanfattar Anna Hellgren idén om att den enskilda individen kan rädda klimatet genom att förändra sin konsumtion är förödande. Anna Hellgren manar därför den privilegierade människan att vända blicken från sig själv. “Att sluta flyga räcker inte för att rädda klimatet”.
Det är bara att hålla med. Det är givetvis bra att allt fler människor – även bland de privilegierade, upptäcker vart vår värld är på väg. Självklart bör man i möjligast mån leva som man lär. Men varken klimatkatastrofen eller utplundringen av naturresurserna kan man hindra genom individuella beslut. Det handlar istället om politisk kamp. Det går inte längre att försvara ständigt ökad tillväxt i den rika delen av världen. Det går inte heller att försvara att produktionsresultatet i världen fördelas allt mer orättvist.
Enligt den brittiska biståndsorganisationen Oxfams årliga rapport så fick den allra rikaste hundradelen av världens befolkning 82 procent av välståndsökning under 2017, medan den fattigaste hälften av världens befolkning inte fick någon andel alls av ökningen, alltså 0 procent.
Detta är inte ett dystert besked enbart för världens fattiga utan också för jordklotet. Det betyder nämligen att utplundringen av vår jord fortsätter och att klimatkatastrofen blir allt svårare att undvika. Det är nämligen de som tjänar mest som bidrar mest till ökade koldioxidutsläpp och ökande utplundring av jordens natur. Medelklassens allt högre inkomster i både de rika och fattiga länderna och deras överkonsumtion minskar utrymmet för att skapa en drägligare tillvaro för de fattigaste människorna i världen.
I Dagens Nyheters artikel: Flygets olidliga lätthet skriver psykologen Jonas Mosskin om sitt dåliga samvete:
“Jag vet att den största enskilda faktorn för människor med stor klimatpåverkan är en hög inkomst. Och trots att jag alltid sett mig själv som en person som kan gå mot strömmen är jag exakt likadan som alla andra höginkomsttagare. Min ökade disponibla inkomst har jag lagt på… flygresor..”
Och sedan berättar han om sina fyra flygresor under 2017:
“Häftigast av allt var nog resan till Kuba förra vintern. Under en månad kuskade vi runt med tre barn i gamla amerikanare och bodde hemma hos vanliga kubaner. Människor som både inför svårigheter på grund av det planekonomiska förtrycket och mina triviala reseproblem sade: ‘oroa dig inte, det kommer att lösa sig’. Det var en resa jag alltid drömt om att göra och jag vet att den förändrade vår familj för alltid.”
Kuba är, tack vare sin planekonomi, det enda land i världen som kunnat förena en bra standard för alla medborgare i form av sjukvård, social trygghet och utbildning, utan att samtidigt bidra till att utarma jordens resurser. I Sverige klarar vi den sociala biten, men bidrar samtidigt till att överkonsumera jordens resurser. Medan många andra kapitalistiska länder, som till exempel USA, inte ens lyckats med att ge alla medborgare en bra social standard och sjukvård trots landets utplundring av världens råvaror och miljöer samt stora utsläpp av växthusgaser.
Naturligtvis reflekterar inte Jonas Mosskin över att denna överkonsumtion och påverkan av klimatet är en del av det ekonomiska systemet i USA och i Sverige. Ett förtyck som riktar sig mot både fattiga människor i världen och mot planeten.
Hans Hjälte
