Varje år när Sveriges Radio presenterar årets sommarpratare, slår det mig att “vanligt folk” nästan helt lyser med sin frånvaro. Sommarpratarna är oftast människor med makt och inflytande. Företagsledare. Folk från “skvaller- och kändisvärlden”. Forskare och vetenskapsmän. Kultur- och idrottsfolk.
Nu vill jag inte påstå att dessa sommarpratare är ointressanta. Vad jag reagerar mot är detta ganska så ensidiga urval av personer som oftast har det gott ställt, som har inflytande, som får komma till tals i media av olika slag.
Vad som nästan totalt lyser med sin frånvaro är “vanligt folk”. Finns det verkligen ingen städerska som har något intressant att berätta? Kanske en ny Maja Ekelöf som skrev boken “Rapport från en skurhink” 1970. Eller någon sopåkare. Eller någon som jobbat med tungt och ensidigt kroppsarbete hela livet och fått betala med utsliten och värkande kropp? Kanske det finns en och annan fattigpensionär eller lågavlönad som kan berätta hur deras liv ser ut? Eller varför inte någon som tvingas gå på ständiga och otrygga anställningar där man inte vet om man får jobba dan därpå. Det som kallas “sms-jobb”. Eller “Vi ringer och du springer”.
Jag råkade få syn på en debattartikel skriven av Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt, båda är forskare i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola.
Debattartikelns rubrik är “Ni sviker och tystar arbetarklassen, SVT”.
De skriver: “Endast 5 procent av personer som syns och hörs i SVT tillhör den arbetarklass som utgör halva vår befolkning. I dokumentärer, nyhets- och samhällsprogram är andelen något lägre är 5 procent. I så kallade ‘dokusåpor’ är andelen något högre är 5 procent”.
Vidare skriver forskarna: “De kommersiella tv-kanalerna är något bättre än SVT vad gäller att inkludera människor med arbetarklassbakgrund i programmen. Men även i de kommersiella kanalerna är det framför allt personer från samhällets maktskikt och från medelklassen som medverkar eller avbildas”.
I ett tidigare inpass här i eFOLKET om media och det fria ordet skrev jag: “Titta bara på dessa debattprogram, Opinion live och vad de nu heter. Alltid samma debattörer…som deltar, oavsett ämne. Samma debattörer från samma ‘tankesmedjor’ och samma ledarskribenter från samma dagstidningar som står och pratar i munnen på varandra eftersom debatt-tempot måste vara uppskruvat på högsta nivå”.
Idag kan vi läsa om Rädda Barnens rapport om barnfattigdomen i Sverige. Sörmland ligger i topp av landets län när det gäller barnfattigdom. Eller kanske man ska säga att Sörmland ligger i botten? Här i Eskilstuna lever drygt 3800 barn i fattigdom, vilket motsvarar 17,6 procent, enligt Rädda Barnen. Högst andel fattiga barn har Flen med 19,9 procent.
Det här är förskräckliga siffror, Inte minst mot bakgrund av att vi lever i ett land som kallar sig rättvist och jämlikt, och i ett läge där det sägs att “ekonomin går som tåget”. Det ska bli intressant att se hur det här kommer att behandlas i media. I tidningsartiklar, i inslag i radio och TV och i olika debattprogram.
Kommer dessa fattiga barn att få göra sin röst hörd? Kommer de fattiga föräldrarna att få göra sin röst hörd?
Eller blir det som vanligt – samma debattörer från samma “tankesmedjor” och samma ledarskribenter från samma dagstidningar som ska tala om för oss vad det innebär att vara fattig? Vad det beror på att vissa är fattiga? Och vad som måste göras för att de ska komma ur fattigdomen?
Rolf Waltersson
