De Lyckliga Kompisarna briljerade på K100 i fredags

Fredagen den 19 oktober spelade De Lyckliga Kompisarna på K100 i Eskilstuna. Det blev en riktigt bra tillställning där de blandade både gamla och nya låtar. Det kan helt enkelt ha varit den bästa konsert jag upplevt med DLK.

Innan spelningen hann jag snacka en stund med Martin Hällgren, sångare och basist, som bildade bandet 1989. Det var 10 år sedan DLK sist spelade i Eskilstuna och Martin minns inte mycket från den spelningen, förutom att dom hade lysdioder på bastrumman.

DLK har under hösten hunnit med en turné i Japan och att släppa en ny skiva. Tillsammans med skivbolaget Gaphals Records bestämde de sig i början av sommaren att göra en ny skiva. Det tog drygt en månad innan den var inspelad och Martin är riktigt nöjd med den.

– Det är sällan jag är så nöjd med en skiva jag själv medverkar på men den här blev bättre än förväntat. Framför allt är det riktigt bra ljud på den. Om jag ska välja någon favoritlåt blir det Martin i skitlandet. Det är lite old school trallpunk med slingor, jag gillar det.

Den nya skivan Pengar har inga ögon släpptes den 12 oktober och låtarna har tagits emot väl under de senaste spelningarna.

– När vi spelade i Örebro var det några som sa att de tyckte om låten Johanna. Just den ville jag ta bort från skivan. Jag tänkte att den var för slö för att ha med på en punkskiva. Men man ska aldrig lyssna på mig. Tidigare ville jag ta bort Hockeyfrilla, Allmänt tuff och Dit kuken pekar. Jag har alltid fel, så även den här gången.

Martin har spelat i mängder av band sedan 80-talet och förutom DLK förknippas han mycket med Total Egon som är hans soloprojekt. Nu har han spelat in en coverskiva där han själv spelar alla instrument.

– Jag kan avslöja att det blir två låtar av Hanna Hirsch, någon av Kjell Höglund och även någon av Katthem. Jag är inte helt nöjd med mixen men det är jag sällan. Det har i alla fall varit roligt att göra den här skivan.

De Lyckliga Kompisarna består i dag av Martin Hällgren, sång och bas, Jouni Haapala, trummor, Simon Dahlberg, gitarr, Roger Reinstam, gitarr.

Stämningen var hög inne på K100. Runt 200 besökare hade letat sig dit och det var sannerligen både en taggad publik och ett taggat band. Det kändes som att Eskilstuna verkligen hade längtat att få uppleva De Lyckliga Kompisarna igen.  

Frågan är om DLK någonsin har varit bättre? Jouni Haapala och Simon Dahlberg är förmodligen de bästa musiker svensk punk har skådat. Det är så man tappar hakan när Simon spelar sina gitarrsolon. Han får Iron Maiden att låta som ett amatörband.

På 80 minuter hann de med 25 låtar. Det var ett rasande tempo från början till slut och de är så tighta och samspelta. Jag hörde bara att de spelade fel vid ett tillfälle. Sen radar de upp hitlåt efter hitlåt i en bra blandning mellan gammalt och nytt.

Givetvis vill och får man höra deras gamla klassiker. De spelade 10 låtar från Le som en fotomodell. De nya låtarna gör sig också riktigt bra, kanske till och med bättre live än på skiva. Trots att Pengar har inga ögon bara har funnits på Spotify ett par dagar märktes det att publiken hade hunnit lyssna in sig på skivan.

Inte överraskande når konserten klimax när de drar igång Hockeyfrilla för att sedan fortsätta med Dricka sprit och hålla käften. Två megaklassiker med obligatorisk allsång. De hinner knappt lämna scenen innan de blir inropade för extranummer. Det är verkligen fascinerande hur ett band kan ha så många hitlåtar. Det är den kvaliteten som gör DLK till ett av Sveriges bästa punkband. Jag vågar nog påstå att det här var den bästa konserten jag upplevt med DLK.

Liknande artiklar: