“Cykelbudet” är förläggaren, kompositören och pianisten Anders Teglunds berättelse om hur han börjar jobba som matleverantör under pandemin. När han våren 2020 blir av med flera av sina uppdrag på grund av pandemin tar han jobb som cykelbud hos Foodora, en altenativ ekonomisk försörjning när proppen går ur för honom som kulturarbetare. Även kulturarbetare måste också betala hyra och få mat på bordet.
Jag har själv aldrig gjort det – beställt mat från Foodora, mat som leveras ur rosa ryggsäckar av rosaklädda bud. För mig har det alltid känts som en personlig svaghet att inte kliva upp från soffan, klä på mig och fixa min egen vardag. Självstyre och självförvaltning lyser starkt för mig, själv och/eller tillsammans med vänner och familj. När jag eventuellt med anledning av ålder och tillhörande problem har andra behov ska jag omvärdera detta.
“Enligt de kontrakt vi kommer att erbjudas ska vi arbeta minst fem timmar i veckan. Vi kommer att bli anslutna till en chattgrupp i Whatsapp där all kommunikation sker. I chatten postas hela gruppens statistik, där får vi se allas tempo och hur många ordrar respektive bud gör i timmen.”
BYOD och DIY, “bring your own device” (cykel/telefon) respektive “do it yourself” är begrepp som ger en viskning om villkor för jobbet. Anders Teglund använder sitt kontor på Lagerhuset som rast- och matställe, omklädningsrum och kombinerar det med egna jobbet som kulturarbetare, ja den del av kulturen som fortfarande lever, om även i mycket mindre omfattning.
“Jag rullar genom Linnégatan mot Lagerhuset. Vilken naiv idé. Ska jag skriva om hur jag som svensk inte lyckas hälsa på en invandrare, som ett essentiellt bidrag till förståelsen av gig-ekonomin och vår tids klassklyftor. Snacka om bedrift.”
Att cykla när vädret bjuder på kyla, snö eller snöslask och att möta kund som öppnar klädd endast i kalsongerna – om denna tid skriver han i boken “Cykelbudet”. Ganska snart börjar Anders Teglund, som gillar att cykla, stundtals uppskatta vissa delar av jobbet.
Anders Teglund är varken journalist eller wallraffar, utan en kulturarbetare som behöver ett jobb.
En svensk kulturarbetare som också bestämmer sig för att skriva en bok om en bransch som i så hög grad består av migranter. Anders Teglund engagerar sig i rollen som cykelbud, hör sig också för om det finns möjlighet till fackligt intresse. Berättelsen tar mig som läsare känslomässigt till tiden när det var svårt att starta upp fackföreningsaktivitet.
“När jag ser var pizzan ska levereras tror jag nästan att det blivit något fel. Kunden bor bara två kvarter bort. Eswar ler, så här är det tydligen ofta.
Vi rullar dit och jag ringer på dörren. Ner kommer en kille i mjukiskläder och flipfloptofflor. Han ser ut att vara en hemmajobbare.”
Boken är skriven i dagboksformat, dag för dag försvinner hans tidigare kulturuppdrag ur almanackan, dag för dag växer hans roll i cykelbudsbranchen. 368 sidor senare känns det aldrig att det blev tråkigt för mig att följa hans resa. Han cyklar och berättar. Och dessutom gör han det bra.
När jag med boken i färskt minne vid en resa med elbil delar laddplats med Michael, ett Foodora-bud med elbil, vid ett köpcenter klickar det till i mig – jag med kluvna känslor när det gäller gig-ekonomin och Michael en nöjd och lycklig gig-arbetare från Eritrea. Michael laddar bilen i väntan på att hämta frun från en timanställning på ett närliggande hemelektronikföretag och jag väntar på att IKEA ska öppna så jag snabbt kan rusa in och köpa en tallrik.
Michael ler jättenöjt och tycker Sverige är fantastiskt.
Tommy Fredriksson
