Per Gahrton (till vänster) tillhör dem som ofta påpekat att Carl Bildt (till höger) – den svenske före detta statsministern, utrikesministern och inflytelseagenten för Nato och Pentagon – mycket ofta i debatten farit med så kallade “alternativa sanningar”.

Carl Bildt, Georgien och sanningshalten – Birger Schlaug om viktig ny bok av Per Gahrton

När jag för några månader sedan stod uppe på Goris Fästning och glodde ut över område där krigshandlingarna mellan Georgien och Ryssland pågick 2008 hade jag matats med olika bilder om vad som hände. Den georgiska som stämde väl överens om hur svenska medier beskrivit händelserna – och den ryska som (håll i er nu) hade lite mer gemensamt med den EU-rapport som framställts (Tagliavinrapporten). Inte minst vad gäller vem som startade de militära angreppen. Vilket förstås inte befriar Ryssland från sin del av ansvaret för det militära våld som sedan drabbade människor och byggnader.
Nu har jag satt tänderna i Per Gahrtons nya bok, som handlar just om Georgien… Den har titeln Är Ryssland ett hot – exemplet Georgien.

När jag på min blogg under årens lopp försökt påpekat det tvivelaktiga i hur svensk media kommit att hantera frågan om vem som startade våldshandlingarna har jag fått kritik av de som älskar den svenska mediebild som skapats av de som blivit förvillade av sådana som Carl Bildt och Jan Björklund. Eller fått sin bild av Georgien från den av Timbro utgivna “Georgien, den lysande stjärnan på reformhimlen”.

Tro det eller inte, redan när jag läst Hans Gunnar Adéns förord till Per Gahrtons bok kände jag mig än mer trygg. Adén har varit svensk ambassadör i Georgien och hans sågning av mediebilden är hård.
Adén skriver bland annat att “det är ställt utom allt tvivel att det var (dåvarande georgiska presidenten, tillika Bildts kompis – min anm) Saakasjvili som beordrade sina styrkor att angripa Sydossetien”. Det vill säga samma sak som sägs i den EU-rapport som det tigs om i den svenska debatten, inte minst av politiker som Björklund, Lööf och andra som vill se Sverige som medlem i Nato.

Vidare skriver Adén, håll i er nu igen ni som blivit itutade den svenska mediebilden av fallet Georgien:

“Att denna synvilla kunnat uppstå beror i stor utsträckning på att Saakasjvili framgångsrikt tog västerländska rådgivare till hjälp för att övertyga västerlänningar om sanningshalten i sina Potemkinkulisser, avsedda att slå blå dunster i ögonen på västliga politiker… Vissa svenskar behövde inte låta sig duperas – de tillhörde själva de lobbyister som Saakasjvili anlitade, nämligen företrädarna för den svenska PR-byrån Kreab… Sedan Kreabs ordförande Carl Bildt utsetts till utrikesminister fortsatte lobbyverksamheten till förmån för Saakasjvili… Tack vare Gahrtons bok får vi en mera balanserad skildring av den georgiska utvecklingen”.

Jag stod och kikade ut över landskapet där på Goris fästning, hade just läst Arkadij Babtjenkos bok “Georgien, augusti 2008: Bilder av ett litet krig”, sett skotthålen i husen, hört hur det berättats om kriget och kände alltmer hur svenska medier fullständigt tappat fotfästet i verkligheten.

Och, vad värre var, hur svenska politiker – allt från Björklund till försvarsminister Hultqvist – nyttjat den ensidiga bilden för att driva fram mer pengar till militär upprustning, värdlandsavtal med Nato och krigsretorik i syfte att driva in Sverige som medlem i Nato.

Har hunnit sju kapitel in i boken och kan redan nu rekommendera den för den som vill ha en initierad och mer balanserad bild av såväl kriget 2008 som händelseutvecklingen i Georgien.
Fördelen med Per Gahrton är att han saknar såväl nostalgisk syn på Ryssland – som en del gamla kommunister lever kvar i – som den ideologiskt motiverade bild som den andra sidan lever med. Så låt er inte avskräckas av den fula design som boken fått…

Birger Schlaug

Artikeln tidigare (19/6) publicerad på Birger Schlaugs blogg

Liknande artiklar: