Boktips: Mord i Eskilstunamiljöer – Håkan Boströms kriminaltrilogi

av Tryggve Lundh

Håkan Boström bröt med kriminalromanen ”Smörblomman” (2005) en ny författarväg för sig efter en lång räcka starka realistiska romaner, alltsedan lyrikdebuten 1972. Dvs realismen finns kvar och det samhällskritiska inslaget, gisslet av makt och myndighet och även viljan att bli konkret – fota innehållet i vardagliga händelser och i lätt igenkännbara miljöer.

Men nu alltså i kriminalromanens, eller polisromanens form och med personager som finns i böckerna – lite som hos Håkan Nesser eller Henning Mankell – förändrade i arbetet och i det personliga i bok efter bok.

Jag har nu läst hans trilogi om brott i Eskilstuna och om polisens arbete för att lösa dem. Efter ”Smörblomman” (2005) kom så ”Kvarteret Forellen” (2007) och nu med ett hopp roman nummer tre ”Kvarteret Opalen” (2016). Samtliga utgivna på MBF förlag och med autentiska kvarters- och gatunamn ymnigt inströdda i intrigen. Däremot maskerar Boström faktiska namn på politiker, makthavare, journalister – men de går att demaskera, vilket förmodligen har givit honom en del reaktioner, men som för mig ökar trovärdigheten och slagstyrkan.

”Smörblomman” fokuserar på fyndet av ett nyfött, dött spädbarn och sexmord på unga kvinnor, ”Kvarteret Forellen” på fynd i en smörjgrop, där en mack stod innan uppförandet av en krog och ”Kvarteret Opalen” om bestialiska mord, först i Snälltorpet. Ett brott som kan vara ett led i en brutal hämnd efter upprörande skolmobbning, men sedan på fler ställen i staden och dess ytterområden.

Håkan Boström berättar initierat om händelserna, han kan sitt Eskilstuna och har åtskilligt att berätta om dess invånare under många år och han väljer ett folkligt, underifrånperspektiv som också avslöjar vad folk anser om maktens män och kvinnor i snabba fakta eller skrönliknande historier. Boström skriver rakt på, tufft och väjer inte för skildringar av ganska upprörande övergrepp.

Särskilt intressant är skildringen av spelet och relationerna mellan olika delar av polisen, hur våldsrotelns metodik och mentalitet bryter emot ordningssidan och hur närmast allt polisiärt fotarbete vänder sig mot slentrian och polisbyråkrati. Han har särskilt utmejslat karaktärerna hos Akke Medberg och Käll Danielsson (Källe) och den yngre Anna Thorsell och det är intressant att följa dem och förändringarna från bok ett till tre. Och han gör många Eskilstunabor delaktiga i handlingen, polisen intervjuar, följer tips, flyttar sakta och mödosamt fram positionerna bland blindskär och missgrepp.

Jag föreslår att ni, om möjligt läser böckerna i ordning, de är sinsemellan olika även om de berättartekniskt flyter fram i samma lugna, lediga tempo med sälta och humor. Boström är inte bara kritisk emot brottslingarna och brotten utan gisslar det samhälle som sällan lyckas förebygga och motverka och som ständigt skapar olycka och brottsoffer.

Tryggve Lundh

Liknande artiklar: