Arne Wickander är tillbaka med sin andra bok i hans punk-trilogi. Det har gått tre år sedan Den tredje punkarn kom ut och i den här fristående uppföljaren har det gått ungefär lika lång tid. Vi är därmed inne i början av 80-talet. Den tionde punkarn är precis lika underfundig som debuten och varje kapitel kan ses som anekdoter ur Arnes stundtals galna uppväxt där han är på väg in i vuxenvärlden utan att för den delen agera särskilt vuxet.
Har man läst debuten Den tredje punkarn kommer man att känna igen sig i den här uppföljaren. Språket, eller talspråket ska jag säga, är detsamma. Här finns inga skrivregler och det mesta är skrivet med gemener. Trots det flyter texten på bra, möjligen att det kan bli lite klurigare för en icke-stockholmare att läsa men man kommer ändå snabbt in i Arnes sätt att skriva, ett sätt som gjorde att han vann Selmapriset 2019.
Det är en ganska förvirrad huvudperson vi får följa, happy-go-lucky kanske man kan säga, det är inte så noga med det mesta förutom punken, skivorna och så klart även det billiga turkiska vinet Beyaz. Trots att den unge mannen försätter sig i dråpliga situationer gång på gång kan man ändå skönja en viss klipskhet innerst inne. Jag uppfattar Arne som en mycket tänkande och innovativ person där idéerna avlöser varandra, tyvärr stannar det ofta vid idéer och halvfärdiga projekt.
Detsamma gäller de ströjobb Arne tar, även om han inte blir kvar på sina arbetsplatser under en längre tid hinner han ändå råka ut för både det ena och det andra. När det gäller Arne verkar det dock räcka med någon dag innan det mesta förvandlas till tokerier. Ansvar är liksom inte hans pryl, men det är bara att tacka och ta emot, hade han varit den ansvarstagande hade det inte blivit några böcker.
Men vad vore Arnes liv utan alla dessa märkliga karaktärer som finns runtomkring honom? Vi får stifta bekantskap med den återkommande och ständigt läsande Vermouth. Givetvis figurerar även den stora poeten Nilz Pilzner samt den revolutionära Turbo för att nämna några, den ena är helt enkelt galnare än den andra.
Att det förekommer punkreferenser i en punkroman är inte så konstigt. Visst blir det lite roligare för den som är initierad men det är verkligen inget måste. Man får ändå en god inblick i punklivet med musiken, banden och hur det är att leva en bra bit från alla normer. Arne beskriver även tidsandan i ett kapitel om låtar som handlar om Sverige på 80-talet.
”ett land där bara punkarna var ute efter klockan sex på kvällen. alla andra satt hemma och fluktade på burken, idisslade pannbiff och gnölade över skatterna. alla över tjugifem hade urkass musiksmak. eller ingen musiksmak alls egentligen. dom lyssnade på p3”
Den tionde punkarn är väldigt underhållande och det infann sig ett visst vemod när jag läst ut bokens 175 sidor. Jag hade ju inte haft något emot att läsa ett par kapitel om dagen under en längre tid, för man tröttnar aldrig. Alla dessa utsvävande beskrivningar av både människor, händelser och omgivningar får mig att skratta rakt ut i tid och otid.
Boken är släppt på det nystartade Renegade Publishings och går att beställa där böcker finns och bland annat på Punkrock Store. Mer om författaren hittar man på arnewickander.se
