FN-rapport kräver att USA och Storbritannien offentliggör all relevant information
FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld dödades den 17 september 1961 när den DC-6 han färdades i mitt i natten kraschade i ett djungelområde utanför staden Ndola i det som då kallades Nord-Rhodesia, numera Zambia.
Den mycket aktive och engagerade svenske generalsekreteraren befann sig på uppdrag. Bakgrunden var de våldsamheter som uppstått i samband med att Belgien tvingats acceptera att Kongo inte längre skulle vara en kolonial besittning.
Vid tidpunkten för Hammarskjölds våldsamma död hade en djup spricka uppstått mellan honom och involverade NATO-länder; förutom Belgien också USA, Storbritannien och Frankrike.
Konflikten handlade i hög grad om den mineralrika Katanga-provinsen, som NATO-staterna ville kontrollera och därför riva loss från Kongo. Den 11 juli 196o utropade den mot västmakterna lyhörde Moïse Tshombe Katangas ”självständighet”. Dessutom genomfördes i Kongo en CIA-backad militärkupp i september, som förde den av västmakterna understödde Joseph Mobutu till posten som premiärminister.
Det självständiga Kongos första premiärminister Patrice Lumumba kidnappades i december 1960 av Mobutos soldater. Han torterades svårt och mördades den 17 januari av katangesiska separatister i närvaro av belgiska officerare och polisbefäl. Belgiska agenter såg till att den förre premiärministerns lik skars upp i bitar och löstes upp i svavelsyra.
2006 offentliggjordes dokument som visade att USA:s säkerhetstjänst CIA utarbetat planer för mord på Lumumba.
Dag Hammarskjölds reaktion mot Nato-ländernas grymheter och försök att ta total kontroll över Kongos råvaror var mycket kraftig. Hans mening var att det var FN:s plikt att försvara de nya utsatta afrikanska staterna mot USA:s och de forna europeiska makternas intriger och nykoloniala strategi.
En undersökningsgrupp inom FN, under ledning av den tanzaniske chefsdomaren Mohamed Chande Othman, har nu i en rapport som den brittiska tidningen The Guardian fått tillgång till, kommit fram till att det mesta mycket starkt talar för att Hammarskjölds plan blev nedskjutet. Och att USA och Storbritannien sitter på information om händelseförloppet. Information som man hittills dolt.
Det handlar bland annat om bandupptagningar av kommunikation som förekommit i samband med att Hammarskjölds plan störtade. Kommunikationer som dessutom kan avslöja vilka som låg bakom en eventuell nedskjutning.
Vittnesmål från lokalbefolkningen, som undertrycktes av två brittiskledda haverikommissioner, pekar entydigt i riktning mot att planet sköts ned av ett andra observerat plan. En besättningsman som inte dödades omedelbart – säkerhetsofficeren Harold Julien – vittnade innan han avled om ”blixtar i skyn” direkt före kraschen.
En FN-ledd haverikommission kom 1962 ansåg sig inte kunna instämma i de två brittiska kommissionerna slutsats – att det handlade om en olycka orsakad av misstag av piloten. FN-kommissionen lämnade frågan om orsaken öppen.
Frågan om omständigheterna kring Hammarskjölds död aktualiserades på nytt för några år sedan, bland annat genom en bok av en ansedd brittisk akademiker, Susan Williams.
I Sverige förhöll sig då utrikesdepartementet förvånande kallsinnigt. Den dåvarande utrikesministern Carl Bildt påstod sig ha informationer från USA som visade att det inte fanns någon anledning att från svensk sida trycka på för att ytterligare utreda fallet.
Inom FN har man inte delat Bildts kallsinnighet, och organisationens nuvarande generalsekreterare António Guterres kommer inom kort att, utifrån Othmans rapport, informera generalförsamlingen om läget i den pågående processen för att nå klarhet.
