Den 26:e november avled den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten och ministern Birgitta Dahl i sitt hem i Uppsala.
Hon var född 1937, i Råda församling i Göteborg, men familjen flyttade till Västerås, där hon växte upp. Föräldrarna var aktiva politiskt i Folkpartiet (nuvarande Liberalerna). Efter studentexamen flyttade hon till Uppsala för universitetsstudier. Ämnena var nordiska språk, historia och statskunskap. Som aktiv i studentkårens sociala arbete lärde hon känna den kommande S-ministern Anna-Greta Leijon, och Birgitta Dahl anslöt sig också till den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus.
Åren 1964–1968 arbetade Birgitta Dahl på biståndsmyndigheten SIDA som byråsekreterare. Hon var också 1964–1965 verksam som kursassistent vid Nordiska Afrikainstitutet och vid Dag Hammarskjölds minnesfond under åren 1965–1967.
1969 blev Birgitta Dahl riksdagsledamot, och skulle så förbli under 33 år, fram till 2002.
1969 var också året då Olof Palme valdes till ordförande för partiet, och Birgitta Dahls inriktning och politiska arbete skulle fram till Palmes död 1986 gå hand i hand med Olof Palmes linje och strävanden.
Det gällde frågor som jämställdhet och kvinnor och barns villkor, vilket har påpekats av flera av dem som nu kommenterat hennes gärning. Den delade föräldraledigheten var det hon som drev igenom. Hennes insatser för utbyggnaden av det som då kallades barndaghemmen, liksom för förbudet mot så kallade barnaga, det vill säga att slå barn, var avgörande. I dessa frågor fann hon en engagerad och bestämd stridskamrat även i Olof Palmes hustru Lisbeth.
Också hennes engagemang som energi- och miljöminister har omnämnts. Hon tog framgångsrik strid för att få bort freonerna, och vad gäller kärnkraften tillhörde hon dem som ansåg att “linje två” faktiskt skulle tolkas som en avvecklingslinje. Vilket sannolikt var orsaken till att hon senare fick lämna energiministerposten.
Det som saknats i kommentarerna har varit hennes internationella engagemang. Åren 1971–1977 var hon ordförande i Svenska Kommittén för Vietnam. Detta var under den period då den våldsamma supermakten USA genom ambassadörshemkallanden och vredgade utfall mot Olof Palme försökte skrämma kritikerna i Sverige och i andra länder till tystnad.
Det var också åren då solidariteten med den grekiska arbetarrörelsen och kampen mot den av CIA och USA uppbackade grekiska militärdiktaturen stod på dagordningen. Olof Palme var i arbetet för den internationella socialdemokratins solidaritet med demokratikampen i Grekland drivande.
Samma sak gällde under första halvan av 1970-talet kampen mot den militär-fascistiska diktaturen i Spanien. Där hade USA uppfört en militärbas, och i Washington såg man Franco som en lierad. För Birgitta Dahl, Olof Palme och hela den svenska arbetarrörelsen var regimledarna i Franco-Spanien ända sedan 1930-talet och inbördeskriget inget annat än, som Olof Palme uttryckte det, satans mördare.
1970-talet präglades även av solidariteten med den chilenska arbetarrörelsen och Allendes reformpolitik. Efter den av CIA och Vita Huset aktivt understödda blodiga militärkuppen mot Allendes socialistiska regering blev Sverige en viktig tillflyktsort för chilenare som flydde för sina liv. Under 1980-talet stod Birgitta Dahl, Olof Palme och den svenska socialdemokratin upp för folken i El Salvador och Guetemala som terroriserades av USA-understödda våldsregimer. Också Nicaraguas sandinistregering fick svenskt stöd i kampen för överlevnad och försvar mot USA-sponsrad terrorism, och då Olof Palme mördats utlystes i Nicaragua en tre dagars landssorg.
Också vad gällde Palmes och Dahls gemensamma och starka engagemang för kampen mot den i praktiken sedan länge USA-understödda rasistiska apartheidregimen i Sydafrika innebar engagemanget en konfrontation med makthavarna i Vita Huset. Solidariteten med motståndet mot apartheid och Sydafrikas illegala ockupation av Namibia växte i Sverige till en folkrörelse, och veckan innan Olof Palme mördades hölls en så kallad folkriksdag mot apartheid i Stockholm. Närvarande var ledande ANC-företrädare, och Olof Palme höll där sitt sista offentliga tal.
Även frågan om Palestina fördes upp på dagordningen av den svenska socialdemokratin under 1970-talet. I och med att Birgitta Dahl 1994 utsågs till Riksdagens talman måste hon lämna det socialdemokratetiska partiets verkställande utskott. Detta underlättade för Göran Persson att vrida klockan bakåt, och politiken kom att inriktas på ett stöd till den israeliska kolonialstaten.
I Afrika var en frontlinje för den svenska socialdemokratin, förutom kampen mot den sydafrikanska apartheidregimen, stödet till befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna Angola, Moçambique, Guinea-Bissau och Kap Verde. Kolonialstaten och NATO-medlemmen Portugal sågs även som det rasistiska Sydafrikas allierade, och var det också. I kampen mot de vänsterinriktade befrielserörelserna stöttades Portugal aktivt av den sydafrikanska rasistregimen. 1975, efter kolonialstyrets fall, gick CIA och USA, tillsammans med Sydafrika, in i ett massivt väpnat stöd åt en terroristisk rörelse som skapats som ett alternativ till det vänsterriktade MPLA.
Birgitta Dahl, Olof Palme och den svenska socialdemokratin gav MPLA-regeringen kraftfullt stöd och omfattande bistånd. Både före och efter det portugisiska kolonialstyrets fall (1974–1975) befann sig den svenska socialdemokratin på kollisionskurs med Vita Huset och CIA. Och för Birgitta Dahl, liksom för Olof Palme, var solidariteten med frigörelsen från kolonialismen i Afrika hjärtefrågor.
En annan hjärtefråga för Birgitta Dahl, vid sidan av kampen för jämställdhet och barns villkor och rättigheter, var miljön. Mellan 1986 och 1990 var hon miljö- och energiminister. Från 1990 fram till valförlusten 1991 endast miljöminister. Energiministerposten övertogs av den mer kärnkraftspositive Rune Molin.
1994 utsågs Birgitta Dahl till Riksdagens talman, en post som hon innehade fram till valet 2002. Utnämningen innebar att hon måste lämna medlemskapets i partiets VU (verkställande utskott). Därmed var Göran Persson av med en ledande socialdemokrat som han definitivt inte kunde styra och ställa med – vilket var viktigt för den nye statsministern, särskilt som deras inriktningar divergerade.
Birgitta Dahls socialdemokratiska parti har sedan Olof Palmes död genomgått en förändringsprocess, som i klartext kan beskrivas som en stadig marsch högerut. Detta gäller dessutom hela det partipolitiska landskapet, och därvidlag inte minst utrikespolitiken och förhållningssättet till supermakten USA och den av USA ledda militäralliansen NATO. Numera är det underkastelse, NATO-medlemskap, kärnvapenbejakande, militarism och 17 US-amerikanska baser på svenskt territorium som gäller.
Med tanke på nu rådande militaristiska konsensus inom politikens eliter och dominerande medier är det begripligt att Birgitta Dahls internationella engagemang lyser med sin frånvaro när hyllningarna dessa dagar framförs av ledande socialdemokrater och andra som gladeligen underkastat sig USA och ser Vita Huset, Pentagon och NATO som fyrbåkar för “frihet och demokrati”.
För oss andra handlar det om att underifrån och i internationalistisk anda ta strid mot USA-imperialismens svenska inflytelseagenter. Kampen mot NATO och USA:s militärbaser i Sverige handlar också om att värna och respektera arvet efter Birgitta Dahl, Maj Britt Theorin, Margareta Winberg och många andra inom deras generation.
Läs också:
Birgitta Dahl: ”Vi skall återuppväcka respekten för människan och naturen i samspel”
