I fredagskväll (30/7) sammanträffade USA:s president Joe Biden med en delegation representerande den exilkubanska högern. Till dessa företrädarna för en politisk sektor med bas i Miami – och vars drömmar om en militär USA-ledd invasion aldrig upphört – meddelade Biden uppmuntrande:
– Vi hör era rop på frihet, som kommer från ön!
Att de odiskutabelt kraftigaste ropen ”som kommer från ön” handlar om att USA måste häva den mer än halvsekelgamla blockaden och upphöra med fientliga aktiviteter som syftar till att förvägra kubanerna rätten till självbestämmande, bortsåg den US-amerikanske presidenten ogenerat ifrån. Liksom att majoriteten kubaner inte alls anser att den kubanska demokratin är underlägsen de politiska och sociala förhållanden som råder i USA.
Samtidigt som Biden omfamnade Miami-högern annonserade chefen för finansdepartementets sanktionsavdelning, Andrea Gacki, ytterligare skärpningar av sanktionerna:
– Finansdepartementet kommer att fortsätta peka ut och namnge dem som som underlättar den kubanska regimens brott mot mänskliga rättigheter.
Beslut har nu tagits att lägga till två polischefer på sanktionslistan. Avsikten är naturligtvis att till människor i USA (och runt om i världen) förmedla bilden av Kuba som ett plågat land, tyranniserat av en brutal regim. Vilket i sin tur ska kunna legitimera ytterligare fientliga aktiviteter.
Kubas ”brott” i stormaktens ögon är att det genom sitt försök till ett socialistiskt samhällsbygge utgör ett ”farligt exempel”. Som måste kvävas. USA:s mäktiga härskare har inte lyckats med att kväva det socialistiska Kuba och pressa ner det kubanska folket på knä. Men under mer än 60 år har man försökt; och försöker fortfarande.
