USA:s supertisdag 2:
Utgången i primärvalet inför Demokraternas partikonvent, i det 14 delstaterna under den så kallade supertisdagen innebar att Bernie Sanders tog cirka 40 procent av delegaterna. Inget dåligt resultat och Sanders har nu sammanlagt 453 delegater. Men dock ändå ett stort nederlag då hans huvudmotståndare Joe Biden har cirka 70 fler delegater än Sanders. Ännu är dock inte alla delegater från supertisdagens val fördelade.
För att bli Demokraternas presidentkandidat hade Sanders behövt ta åtskilligt fler röster än Joe Biden. Så visst blev supertisdagen ett nederlag för Bernie Sanders, speciellt med tanke på det övertag som han verkade ha efter Bidens valfiasko i Iowa för bara tio dagar sedan.
Visserligen har endast en fjärdedel av alla delegater i Demokraternas primärval ännu delats ut. Det återstår fortfarande 32 stater som ska välja nästan 2 500 delegater. Det betyder att Sanders för hämta in Bidens försprång måste vinna över 60 procent av de återstående delegaterna.
Men, i ett större och längre perspektiv har Bernie Sanders kampanj en mycket större betydelse än traditionella partigängares röstframgångar och nomineringar. Bernie Sanders har satt en boll i rullning i ett förstelnat politiskt system, där en elit helt beroende av multiföretags och superkapitalisters stöd styr landets politik.
USA:s politiska system är en ren parodi på demokrati. Inte bara i så motto att en stor del av medborgarna står utanför systemet, de ser ingen mening med att överhuvudtaget engagera sig genom att ens gå och rösta vart annat år. Utan även därför att de som ändå tar sig till vallokalerna sedan inte har något inflytande över de beslut som sedan fattas i de politiska församlingarna. Denna kritik kan förvisso gälla även andra “demokratiska” länder, men är ändå mer påtaglig i USA än i till exempel Västeuropa.
Därför är den viktiga erfarenheten och resultatet av Bernie Sanders valkampanj 2015- 2016 och 2019-2020, varken hans framgångar eller brist på framgångar i premiärvalet, utan att han har skapat en politiska rörelse utanför det traditionella politiska fältet i USA.
Det har uppmärksammats väldigt lite i svenska medier – med några få undantag, se nedan. Kandidater som nu har helt försvunnits från slagfältet har till och med fått större uppmärksamhet i svenska medier. Dessutom finns sällan någon analys av vad dessa kandidater står för annat än att det är motståndare till den sittande presidenten, Donald Trump – och vem är inte det?
Att vi får veta så lite om vad dessa kandidater står för är antagligen för att de inte har några andra ambitioner än att låta USA:s politik förbli orubbad – dock utan Trumps vidlyftiga nycker och överdrivna skryt. De har inga konkreta förslag som skulle kunna avsluta alla de krig som orsaker stort lidande hos människor runt om i världen och dessutom är en starkt bidragen orsak till USA:s skenande budgetunderskottet. De har inga idéer, som skulle kunna minska de ekonomiska klyftorna i landet eller förslag om hur ett av världs mest ineffektiva sjukvårdssystem skulle kunna reformeras.
Donald Trump har ändå insett en del av USA:s problem. Att krigen kostar allt för mycket pengar och att USA håller på att tappa industriell konkurrenskraft. Men han vänder sig bakåt och tror att USA framtid ligger i ökat fossilt beroende och att höjda tullar ska rädda USA:s ekonomi.
Förutom Bernie Sander och i viss mån Elizabeth Warren är USA växande klyftor och försvagade ekonomi samt de imperialistiska krigen inga frågor som ledande demokrater överhuvudtaget verkar bekymrar sig om. Deras största bekymmer är att en republikans president sitter vid köttgrytan, presidentämbetet.
Det är på den här punkten som Bernie Sander skiljer ut sig. Han vill skapa en förändring och har de skandinaviska ländernas som förebild. Dock är hans bild av Sverige och våra grannländer något föråldrad, eftersom vi har avvecklat delar av välfärdssamhällets grunder och sålt ut offentlig verksamhet till privata aktörer. Dock har vi ju än så länge – peppar, peppar ta i trä – ett bättre sjukvårdssystem än USA.
Bernie Sanders har också insett att för att kunna genomföra en förändring och för att få politisk makt så kan man inte bygga sin kampanj inom den traditionella partiapparaten. Istället måste man mobilisera de människor som utsätts för klassamhällets råa klimat. Man måste angripa klassklyftorna och bristen på social trygghet och få med de drabbade i kampen.
Mobilisering av arbetare och andra utsatta grupper som väcker deras medvetande och kamplust kommer att ha större betydelse än vem som väljs till president i år. Svenska medier är helt fixerade vid presidentvalet och bortser från betydelsen av denna mobilisering, dock med några undantag: För en vecka sedan hade Dagens Nyheter en debattartikel i sin kulturdel med rubriken “Svenska medier missar rörelsen bakom Bernie Sander”, skriven av frilansjournalisten Tomas Hemstad. Han skrev:
Uppslutningen bakom primärvalskandidater är vanligtvis ett flyktigt fenomen som uppstår och försvinner inom ett valår. Men rörelsen som slöt upp bakom Bernie Sanders 2016 har inte bara överlevt, utan frodats, och saknar nu motstycke. Genom Sanders innötande av samma enkla budskap (fri sjukvård, tillgänglig utbildning, ekonomisk rättvisa) har en gräsrotsvänster formats i ett land där politik ofta är något som förs uppifrån… Ändå har rubrikerna i de flesta svenska medier fokuserat på helt andra kandidater.
Än mer förvånansvärt är hur svenska Socialdemokrater tar avstånd från Bernie Sanders och istället väljer att stödja högerliberal i Demokraterna. Socialdemokraternas internationella sekreterare Johan Hassel säger till Svenska Dagbladet: “Den som imponerade mest på mig var Pete Buttigieg.”
Johan Hassel förklarade också att deltagandet i ett Sanders-event “var som att vara på ett Vänsterpartimöte. Det var en blandning av mycket unga människor och gamla marxister.”
Det måste ha varit en skräckupplevelse att träffa såväl ungdomar som marxister för en person som har sin dagliga gärning på Sveavägen 68. De var nog bra många år sedan den sista marxisten lämnade det kontoret.
Den före detta minister Leif Pagrotsky, är också ivrig att ta avstånd från Bernie Sanders, då Svenska Dagbladet intervjuar honom. Han oroas över att Sanders planer för att finansiera sjukvårdsreformen är oklar: “Sanders säger att bankerna och miljardärerna ska betala men han har inge plan för hur det ska gå till.”
Det är säkert så att detta oroar även bankerna och miljardärerna. De fattiga i USA är nog mer oroade för hur de ska klara sin ekonomi om de blir sjuka. Ett problem som sysselsätter Bernie Sanders, men naturligtvis inte Leif Pagrotsky.
Pagrotsky förklarar vilket elände Sanders löften kan leda till genom att jämföra honom med Jeremy Corbyn, “som strödde löften omkring sig som folk till slut inte trodde på.” Upplysningsvis så fick vid det senaste parlamentsvalet Labourpartiet 32 procent av rösterna, cirka 50 procent större röstandel än Pagrotskys eget parti, de svenska Socialdemokraterna. Över 10 miljoner britter trodde alltså på Corbyns löfte.
Men det finns socialdemokrater som hyllar Corbyn, till exempel Daniels Suhonen som efter Bernies segerval i Iowa twittrade “det går glädjande bra för demokratisk socialism.”.
Även Karin Pettersson, nybliven kulturredaktör på Aftonbladet, hyllade nyligen Bernie Sanders i en artikel:
– När man lyssnar på kritiken mot Sanders kan det låta som att det är han som är problemet i USA, inte rövarkapitalismen, finanskrisen, klimatkrisen, korruptionen och orättvisorna. Sanningen är att det inte är Sanders idéer som är radikala. Det är tiden vi lever i.
Karin Pettersson beskriver läget i USA så här:
Det man måste förstå om USA är att det är ett genomkorrupt land. Politiken ägs av oljebaroner, finansmagnater och Silicon Valley-miljardärer. De senaste decennierna har dessa klasser berikat sig själva på alla andras bekostnad. Situationen är resultatet av ett ekonomiskt system som leder till koncentration av pengar och makt, och politiska beslut som bidrar till korruptionen i stället för att motverka den.
Och hon skriver sedan vad Bernie Sanders svar på detta är:
– Vad gör man då, om man är vänster? Låtsas som om problemet är Januariavtalet, hejar på mittenpolitikern Joe Biden och hoppas på det bästa? Bernie Sanders svar är att man börjar om. Man inser att det inte finns någon att förhandla med på andra sidan. Man bygger något nytt, underifrån och försöker inkludera så många som möjligt i projektet.
Läs hela texten i Aftonbladet.
Det är just detta årets val i USA handlar om, inte vem som blir president i USA de kommande fyra åren, utan om vem som sätter människor i rörelse för att bryta ner rövarkapitalismen, bekämpa finanskrisen, klimatkrisen, korruptionen och orättvisorna i det US-amerikanska samhället och arbetar för att bygga upp ett rättvist och tryggt samhälle för alla medborgare.
Bernie Sanders har satt bollen i rullning.
H Foste Hjälte
