Béla Kun och revolutionen i Ungern 1919

Det är nu hundra år sedan revolutionen i Ungern 1919 och försöket att bygga en socialistisk rådsrepublik där, som till sist krossades av utländska makter. Följande text är ett utdrag ur Per Leanders essäbok Solen skiner alltid på segerdagen, utgiven på Bokförlaget Röda Rummet.

Utdraget har också varit publicerat i tidningen Internationalen.

Den 21 mars 1919 utropades sovjetrepubliken Ungern. Det var, efter Sovjet-Ryssland 1917, det andra historiska exemplet på en framgångsrik arbetarrevolution och grundandet av en socialistisk rådsrepublik. Det var också, till skillnad från den stalinistiska lydregim som upprättades i Ungern av Moskva efter andra världskriget 1945, en självständig socialistisk stat byggd av de ungerska arbetarna själva. Men det socialistiska Ungern varade bara i 133 dagar innan rådsrepubliken brutalt krossades av utländska interventionstrupper senare samma år.

Första världskrigets kaos och elände följdes av en revolutionär våg som svepte genom Europa då de krigströtta arbetarna vände sina vapen, sköt sina officerare och störtade sina kejsare och kapitalister. I Ryssland tog bolsjevikerna makten i oktober 1917 genom arbetarråden, sovjeterna.

I det revolutionära Tyskland 1918–1919 bildades också sovjeter, men revolutionen togs över av den socialdemokratiska högern som med stöd av borgarklassen och de högerextrema frikårerna sköt ner de revolutionära arbetarna och mördade deras kommunistiska ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg.

I Finland rasade ett blodigt inbördeskrig mellan de röda och de vita, som slutade med att den vita sidan med tysk och svensk hjälp segrade med massavrättningar på finska
arbetare som följd.

Den ryska revolutionen, som i början hade varit i det närmaste oblodig, följdes också av ett långt och blodigt inbördeskrig mellan röda och vita. Ett dussintal utländska stater, där-
ibland Storbritannien, Frankrike, USA och Japan, skickade trupper att invadera Ryssland och bistå de vita arméerna for att försöka störta kommunisterna. Den reaktionära vita terrorn besvarades med skoningslös röd terror och Röda armén skulle till sist gå segrande ur kriget, mot otroliga odds.

En av soldaterna i Röda armén var en ungersk socialist vid namn Béla Kun. Född 1886 i Transsylvanien hade han som 16-åring gått med i Ungerns socialdemokratiska parti. Som antimilitarist fördömde han världskriget som bröt ut 1914, men Kun blev inkallad och tvingades lämna sin unga gravida hustru i Budapest for att delta i axelmakternas invasion av Ryssland. Sommaren 1916 blev Kun tillfångatagen av ryssarna, men efter revolutionen släpptes alla krigsfångar fria. Kun blev nu övertygad kommunist och gick med i Röda armén.

Béla Kun återvände i slutet av 1918 till Ungern for att bilda ett kommunistiskt parti där, vilket grundades den 20 november. I sin skrift Kapitalistiskt slaveri eller socialistisk revolution från 1919, förklarade Béla Kun:

Kommunisternas huvudmål är befriande av arbetarna från löneslaveriet. Förutsättningen for denna befrielse är kapitalets och det nuvarande produktionssättets avskaffande; kapitalets, jordens, maskinernas, arbetsverktygens tagande ur händerna på kapitalisterna och blivande allmän egendom; klass och egendomsskillnadernas, lönearbetets och rofferimöjligheternas avskaffande.

Ungern hade sedan slutet av 1600-talet varit en del av det österrikiska kejsardömet. Till och från hade den magyariska självständighetsrörelsen varit stark och gjort stora framstötar som under revolutionen 1848. Men den ungerska överklassen och godsägarna gick med på att underordna sig det österrikiska styret över Ungern, och fick i gengäld leva ett liv i lyx, medan folket hörde till det fattigaste och mest förtryckta i Europa.

Vid sekelskiftet var det ungerska samhället fortfarande halvfeodalt, med bönder som levde under slavliknande förhållanden i fattigdom på landsbygden, och där den framväxande industriella arbetarklassen i städerna inte hade några betydande demokratiska eller sociala rättigheter.
I och med att det österrikiska kejsardömet föll sönder under den revolutionära kampen 1918 hade Ungern blivit en självständig republik.

En borgerlig regering under ledning av greve Karolyi tog över styret av landet, men stämningen var långt ifrån lugn. Arbetslösheten var hög, lönerna låga. Hunger och fattigdom gjorde folket upproriskt, och Karolyi satt osäkert på taburetten när marken skälvde runt om. Både socialdemokraterna och kommunisterna var på frammarsch, och liksom i Ryssland och Tyskland uppstod självorganiserade sovjeter.

Vid årsskiftet 1918–1919 hade arbetarna i Budapest och andra städer spontant börjat ta över sina fabriker och köra bort cheferna. På nyårsafton bjöd soldaterna på en av Budapests förläggningar Béla Kun att komma och hålla ett nyårstal for dem. Medan hundratals soldater ivrigt lyssnade till vad Kun hade att säga, steg en officerare fram mot talaren och höjde sin revolver. Men innan han hann skjuta hade manskapet brottat ner och avväpnat honom. Béla Kun fick tala till punkt.

I januari och februari demonstrerade tiotusentals människor dagligen på gatorna för arbete och bröd. Ständigt utbröt kravaller mellan arbetare och polis. I slutet av februari genomfördes en polisrazzia mot kommunistpartiets huvudkontor. Många av partiets ledare fängslades och partitidningen Voros Ujsag (Röda Nyheter) blev förbjuden. I sin cell blev Béla Kun så svårt misshandlad av polisen att han fick skallen spräckt och ansiktet sönderslaget. Inte ens hans hustru kunde känna igen honom efter den behandlingen och det var ett under att Kun överlevde.

Trots högerns försök att krossa kommunistpartiet fortsatte massdemonstrationerna och gatustriderna. Den borgerliga regeringen förstod att en revolution var nära förestående.
Som ett sista försök att lugna massorna valde Karolyi att avgå och lämna över regeringsmakten till socialdemokraterna. Greve Karolyi hoppades, av erfarenheterna från Tyskland och på andra håll, att socialdemokraterna skulle vara villiga att samarbeta med borgarna och hejda en kommunistisk revolution.

Men när de ungerska socialdemokraterna tog över regeringsmakten, visste partiledningen inte vad den skulle ta sig till. Massornas fortsatta radikalisering drev partiet åt vänster. I mitten av mars steg socialdemokraten Jeno Landler in på fängelset i Budapest där Béla Kun fortfarande satt inspärrad. Landler hade kommit för att befria Kun och be honom bilda en ny revolutionär regering med socialdemokraterna och kommunisterna tillsammans. Revolutionen var till en början helt oblodig. Den ungerska borgarklassen var alldeles för svag för att våga göra motstånd, och den 21 mars 1919 utropades den socialistiska sovjetrepubliken Ungern.

I Moskva hade bara ett par veckor tidigare Kommunistiska Internationalen grundats, som Tredje Internationalen, efter att den socialdemokratiska Andra Internationalen spruckit 1914. Lenin och Komintern välkomnade samarbetet mellan de ungerska kommunisterna och socialdemokraterna, men Lenin var kritisk mot att de två partierna nu hade slagit sig samman till ett socialistparti. Det vore bättre, menade Lenin, om det hade förblivit två självständiga partier i allians, eftersom han förutsåg att det trots allt skulle finnas motsättningar inom det nya socialistpartiet och att det nu skulle bli svårt för arbetarna att se skillnad på socialdemokraterna och kommunisterna. Men trots Lenins inrådan fortsatte den ungerska revolutionen under parollen: “Partierna har upphört att existera – nu finns det ett enhetligt proletariat.

Det största hotet mot den ungerska sovjetrepubliken var ententen. Efter segern över Tyskland och Österrike ansåg Frankrike att Ungern låg i deras intressesfär. Frankrike organiserade en intervention for att krossa socialistregeringen, men lät dock rumänska och tjeckiska soldater göra grovjobbet med invasionen. Till en början slog de ungerska revolutionära soldaterna framgångsrikt tillbaka de utländska trupperna, men kriget tog på krafterna: Ungern var isolerat, och det var brist på utrustning och livsmedel.

Kommunisten Tibor Szamuely, som var folkkommissarie för revolutionens väpnade försvar, reste till Moskva for att begära understöd av Röda armén. Han flög ensam i ett litet öppet aeroplan över det krigshärjade Europa tills han nådde den sovjetryska huvudstaden. I Moskva träffade han Lenin som hälsade honom välkommen med rapporten om läget i Ungern. Men ryssarna hade just då inga möjligheter att bistå ungrarna militärt. De hade fullt upp med att bekämpa de vita trupperna som omringade Sovjetryssland, och dessutom var landområdet mellan Ryssland och Ungern under de vitas kontroll så att en undsättande frammarsch tillsvidare var omöjlig.

När Szamuely återvände till Budapest i sitt lilla flygplan hade han med sig ett brev från Lenin, i vilket denne hälsade de ungerska arbetarna:

Ni står nu inför den ytterst tacksamma och ytterst svåra uppgiften att härda ut i ett svårt krig mot ententen … Ni utkämpar det enda legitima, rättvisa, sant revolutionära kriget, de förtrycktas krig mot förtryckarna, de arbetande människornas krig mot utsugarna, ett krig för socialismens seger. Allt vad hederligt är inom arbetarklassen i hela världen står på er sida.

Vid slutet av sommaren hade Ungern svårt att stå emot ententens offensiv. Kommunisterna trodde på arbetarnas fortsatta stridsvilja, men socialdemokraterna förespråkade kapitulation, vilket splittrade regeringen och fick en demoraliserande effekt bland de röda soldaterna. Den oklara situationen gynnade invasionstrupperna som ryckte in snabbare i landet utan att stöta på allvarligt motstånd.

– Rumänernas invasion kännetecknas av en oerhörd brutalitet, skrev den svenska vänstertidningen Folkets Dagblad den 23 juli 1919.

Brinnande byar, massakrer på åldringar och barn, våldtagna kvinnor finner man överallt där deras arméer har dragit fram.

I början av augusti nådde invasionstrupperna Budapest. Kontrarevolutionen hade segrat och en borgerlig diktatur upprättades i Ungern under amiral Horthy, som tjugo ar senare skulle bli allierad med Hitler.

– Den vita skräcken rasar genom Ungern. Under trycket av det internationella kapitalets uniformerade rövarband har den olyckliga sovjetrepubliken Ungern krossats… Rådsrepublikens ledare mördade, hundratals arbetare hängda, belägringstillstånd, rov, mord, våldsgärningar – det är den segerrika kontrarevolutionens morgongåva till Ungern, skriver det svenska vänstersocialdemokratiska partiets tidning Folkets Dagblad, den 12 augusti 1919.

Sjuttiofemtusen människor kastades i fängelse och fem tusen avrättades. Siffrorna ska ses mot bakgrunden av att Ungerns befolkning vid den har tiden uppgick till åtta miljoner. Antalet dödade i den vita terrorn kan också jämföras med de cirka femhundra som dog i den röda terrorn under sovjetmaktens 133 dagar. Mer än hundratusen ungrare gick i exil efter rådsrepublikens fall.

Béla Kun hade lyckats fly till Sovjetryssland, men likt de flesta andra kommunister skulle han senare avrättas under Stalins utrensningar på 1930-talet. Hans namn suddades helt bort ur den sovjetiska historieskrivningen, som om han aldrig hade funnits.

Béla Kun, kommunist. Född 1886. Avrättades i Sovjetunionen den 29 augusti 1938.

Först efter Ungernrevolten 1956 blev Béla Kun rehabiliterad och fick upprättelse som ledare for den första ungerska arbetarregeringen 1919. Det restes statyer och namngavs gator efter honom i både Ungern och Sovjetunionen. Men efter Sovjet-blockets kollaps och Ungerns frigörelse från Moskva 1991 suddades åter Béla Kuns namn bort från Budapests gator, eftersom ungrarna nu tyvärr förknippade honom med den stalinistiska epoken.

Per Leander

Liknande artiklar: