Denna artikel har varit publicerad som ledare i nättidningen Internationalen.
▶ Bojkotten mot Sydafrikas apartheid en historisk förebild
▶ BDS utgör “folkets utrikespolitik”
Snart närmar sig mars med små knoppar, slask, och en tvekande vår. Men denna mars är också tid för March for Palestine, när BDS-rörelsen ber om ökad solidaritet och engagemang.
Bakom BDS, rörelsen för bojkott, desinvestering och sanktioner, står 170 palestinska fackförbund, flyktingnätverk, kvinnoorganisationer, motståndsrörelser och andra civila organisationer. Målet är ockupationens stopp, fulla rättigheter för arabiska-palestinska medborgare i Israel och flyktingarnas rätt att återvända. Förebilden är förstås bojkottrörelsen mot Sydafrikas apartheidssystem, som till slut bidrog till dess fall.
BDS-rörelsen har snart två decennier på nacken men på vissa håll, även inom vår rörelse, är kunskapen något ofullständig. Så låt oss här bemöta de vanligaste invändningarna en gång för alla. Varför bojkottar vi inte andra länder som också förtrycker sin befolkning? Till exempel Iran? Det finns många orsaker till det. Bojkott, desinvestering och sanktioner, är inga universallösningar. Det palestinska folket bedömer att BDS har effekt på Israel, just för att de är så beroende av Väst för teknologi, vapen och pengar.
Israel har också lärt sig av det sydafrikanska apartheidsystemets svaga punkt, och gjort sig allt mindre beroende av den palestinska lokalbefolkningens arbetskraft. Dess strejker ger ingen effekt och det är förbjudet att uttrycka stöd för BDS i Israel. Därför behöver palestinierna, och de kvarvarande progressiva israelerna, oss mer än någonsin.
Hade det utfärdats sanktioner mot Israel, liksom mot exempelvis Iran, hade vårt engagemang inte heller varit lika avgörande. Israel får som bekant i stället gåvor från framför allt rika länder i väst – i form av såväl vapenstöd som ekonomiskt stöd – samtidigt som det är palestinierna som drabbas av sanktioner, exempelvis indraget bistånd och strypta utbetalningar till FN:s flyktingorgan.
Ett annat, och avgörande, argument är att det inte finns några interna rörelser som uppmanar till bojkott mot Iran, Turkiet, eller ja USA.
Men ska vi verkligen bojkotta progressiva israeliska akademiker och kulturarbetare? Ja, progressiva israeler mot ockupation stöttar detta. Nätverket Boycott from within skriver att även israeliska universitet är en del av Israels politiska-militärindustriella komplex och rasismen finns i strukturerna.
Bojkott riktas inte heller i första hand mot individer, utan framför allt mot institutionerna. Palestinska kampanjen för bojkott av akademisk och kulturell bojkott av Israel, har guidelines för hur detta kan följas.
Men BDS är inget man främst utövar isolerat på den egna kammaren, det är framför allt en rörelse. Organiserade konsumenter kan bojkotta företag som investerar i illegala bosättningar.
Desinvestering handlar om att företag inte ska investera i Israel så länge ockupationen pågår. International Solidarity Movement (ISM) i Sverige hade till exempel nyligen en aktion utanför Bank of New York Mellons kontor på Östermalm för att uppmärksamma att de investerat hos vapentillverkaren Elbit Systems genom cirka 136 miljoner kronor i aktieinnehav. Banken ökade till och med sitt ägande i Elbit System med 22 procent mitt under pågående folkmord.
Som Naomi Klein skriver i en artikel i Guardian som alla behöver läsa: BDS är folkets utrikespolitik. Om vi blir starka nog, kan det tvinga fram sanktioner ovanifrån, såsom Sydafrika regering nu tänker införa.
BDS handlar också om andra kamper. Fossilkapitalet har inspirerats av Israels attacker på BDS-rörelsen och försöker förbjuda och smutskasta rörelser som uppmanar till desinvestering mot fossila företag.
När tillräckligt många artister, turister och akademiker inser att det inte är så fräscht att associeras med folkmord kommer även stater och företag känna av att det kostar att stötta Israel. Och en dag kommer Apartheid återigen att falla. Vi har verktyg att stoppa ockupationen, som Naomi Klein skriver – det är BDS!
