Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson upprepade i nyligen i sitt så kallade sommartal sitt partis propåer, riktade till Moderaterna och KD, om samverkan. Enligt Åkesson vore en regeringsbildning baserad på M, KD och SD eftersträvansvärd, och han pekade på situationen i de nordiska grannländerna när han beskrev den tänkta och av SD föreslagna koalitionen som ”normal”.
Undersökningar har visat att SD:s förslag har stort stöd bland moderata väljare och sympatisörer. I flera kommuner har den borgerliga alliansen valt att luta sig mot SD för att säkra majoriteter, och moderaternas partiorganisation finns uppenbarligen en tilltagande lyhördhet gentemot SD.
I en intervju i SVT:s Agenda hävdade moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra att en samverkan med SD inte ”är aktuell”. Men mer intressant var kanske att hon vägrade säga att en samverkan aldrig skulle kunna bli verklighet. Och att hon förutom SD:s, enligt Batra, negativa hållning till exploatering av invandrad arbetskraft, nämner SD:s avoga inställning till Nato och EU. I Nato-frågan har ju Åkesson och partiledningen redan kommenderat en kursändring i riktning mot en positivare syn, vilket bäddar för en kommande uppslutning bakom den borgerliga alliansens Nato-anslutningslinje. Och vad EU beträffar finns ju redan inom Europas konservativa partier strömningar med åsikter påminnande om SD:s.
Batras utspel kan möjligen tolkas som att hon vill se ytterligare modifieringar och tydliggöranden från SD. Samtidigt som hon är väl medveten om att det inom hennes parti finns ett stigande missnöje med att den majoritet, som de öppet borgerliga partierna – dit SD naturligtvis måste räknas – faktiskt har i Sveriges Riksdag, inte utnyttjas till bildandet av en borgerlig regering. Många borgerliga väljare underkänner helt enkelt talet om ”ett besvärligt parlamentariskt läge”. För dem är SD inte en vågmästare, utan ett parti som rimligtvis borde välkomnas i den borgerliga alliansen.
