Text och illustration:
Emma Lundström
Hur är det att arbeta på en arbetsplats där det snarare är norm än undantag att bli utbränd? Hur är det att arbeta på en arbetsplats där kraven och arbetsbelastningen bara växer, samtidigt som resurserna minskar? Hur är det att ha ansvar för små, sköra människoliv och hela tiden känna att tiden inte räcker till, att det inte är möjligt att göra det som krävs? Möt en av alla dem som kämpar för att våra barn ska ha en dräglig tillvaro i ett förskolesystem som egentligen inte längre fungerar.
Ida arbetar på en kommunal förskola i Umeå. I grund och botten tycker hon mycket om förskoleyrket och hon upplever att hennes kollegor känner på samma sätt. Men det hjälper inte. Hon har varit sjukskriven flera gånger under det senaste året och blir utbränd så fort hon kommer tillbaka till jobbet. När hon berättar om hur det är att arbeta på en förskola idag är det svårt att inte drabbas av hur något som var så rätt tänkt, har blivit så fel. För det kan inte vara rimligt att det är norm snarare än undantag för förskolepersonalen att må dåligt, att vara stressad och känna sig helt slut.
– De flesta av oss tycker inte att det är särskilt kul att komma till jobbet och väldigt många blir sjukskrivna, säger Ida och beskriver hur man i många grupper har fem till sex barn i åldrarna ett till tre år per pedagog. På avdelningarna med barn mellan tre och fem år kan man ha åtta barn per pedagog. Samtidigt ökar kraven på undervisningen. En historisk överblick på förskolan visar att både barnantal och arbetsuppgifter har ökat avsevärt:
– Situationen har blivit helt orimlig. Det är så fint tänkt att vi ska bedriva all vår verksamhet baserat på forskning om barns utveckling och förhålla oss till en massa superbra saker som står i läroplanen, men vi hinner inte. Dessutom är vi ofta för få pedagoger på plats, på grund av att många blir sjuka. Då ska vi arbeta med vikarier, både i korta och långa perioder.
De långa vikarieperioderna innebär för det mesta inte att de kan få in en och samma person under en lång tid. Tvärtom växlar det från dag till dag.
– Ofta blir det en hel drös olika, vilket leder till att barnen blir oroliga och otrygga. Då ska vi både hålla koll på vad vikarien gör och dessutom hjälpa, stötta och trösta dubbelt så många barn, eftersom de flesta inte vänder sig till någon de aldrig träffat förut. I slutändan hinner vi inte planera, dokumentera och utvärdera vår verksamhet, vilket gör att hela utbildningskonceptet fallerar, samt att personalen arbetar under en helt orimlig stress, säger Ida och berättar att de har svårt att få dagarna att gå ihop även när alla ordinarie pedagoger är på plats, om alla barn också är på plats, eftersom det är alldeles för stora grupper:
– Jag träffar många underbara förskollärare som väljer att jobba som vikarier istället för att vara ansvariga på en avdelning, just för att komma ifrån de orimliga krav som ställs och för att kunna, rent faktiskt, vara med barnen och undervisa dem. Vi är även flera som till slut väljer att göra något helt annat på grund av den dåliga arbetsmiljön.
Ida är en av dem som har bestämt sig för att inte komma tillbaka till sitt arbete på förskolan efter sommaren. Orken har tagit slut. Hon behöver en nystart. Arbetssituationen fungerar helt enkelt inte.
– För att arbetssituationen skulle fungera som den ser ut nu, så skulle barnen behöva vara robotar som fungerade ”på ett exceptionellt sätt” för att vara barn. Kommer det ett barn som behöver lite mer stöd – men inte har ett tydligt funktionshinder så att en diagnos har kunnat sättas, så att vi kan få en extra resurs – så fallerar allt och personalen bryts ned, säger hon och beskriver hur det blir omöjligt att hinna med arbetsuppgifterna:
– Vi hinner inte med att utföra vårt uppdrag på det sätt vi ska. Det finns inte resurser för barn som till exempel har en otrygg uppväxt, komplicerade hemförhållanden eller bara har mycket känslor. För att förtydliga så är det väldigt sällsynt att det inte finns flera barn i en grupp som behöver mer stöd än vad de som planerar verkar tro att de behöver. Alla barn förväntas fungera på samma sätt och prestera på samma sätt.
Förskolan skulle vara en plats där barnen kunde få möjlighet att utvecklas i sin egen takt, vilket skulle ge båda föräldrarna en chans att arbeta. Den skulle öka jämställdheten och vara en bra miljö för det lilla barnet. Så blev det inte. Idag är förskolan raka motsatsen. En rörig miljö där barnen är så många i varje grupp att de hela tiden är i vägen för varandra och där personalen i princip ofta bara försöker överleva dagarna utan att gå under. Vad är det då som behöver förändras? Mycket, tycker Ida. Framförallt behöver barngrupperna vara mindre.
– Det är inte bara för att personalen ska räcka till men också för att barnen knappt får plats att leka och lära sig på de utrymmen vi kan erbjuda. Många barn skulle nog må mycket bättre av att inte befinna sig i ett sammanhang där det alltid kryllar av barn varje dag. För att detta ska kunna ske så behöver det finnas mycket mer pengar i förskolan, säger hon och berättar att hon många gånger har skrivit arga insändare som hon sedan inte har orkat skickat in till någon tidning:
– Det har blivit så när jag kommit hem från jobbet och velat skrika av frustration för att jag inte räcker till. Det har handlat om hur barnen påverkas av att vi inte får ihop ekvationen tid, personal och behov. Jag blir ledsen, för att jag känner att någon behövde mig och att jag inte kunde hjälpa. Sen blir jag arg för att vi pedagoger går runt och bär på ansvaret som inte borde behöva ligga hos oss, alltså ansvaret för att vi inte har gjort rätt fast vi har gjort allt vad vi kunde och ofta mer.
För Ida och många andra som arbetar inom förskolan, är det ganska solklart att det behövs ett förskoleuppror. Men de har inga krafter kvar till att starta ett själva. De behöver hjälp:
– Fler behöver engagera sig för att förskolan ska få resurser för att fungera. Vi behöver ha råd att ha en fungerande verksamhet. Man kan ju fråga sig om det känns rimligt att det viktigaste karaktärsdraget för att orka jobba inom förskolan är stresstålighet och möjlighet att stänga av och inte ta in allt som händer under en dag.
Text och illustration:
Emma Lundström
Artikeln har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
