Andi Olluri:
Det mest grundliga faktumet om Israel-Palestina i krigstid är att Israel inte kan hävda rätten till självförsvar mot “det folk de förtrycker och det land [Palestina] Israel koloniserar” (för att citera FN:s särskilda kommissionär för Palestinfrågor, Francesca Albanese),1 eftersom israelerna är illegala militära ockupanter av Västbanken och Gaza sedan 1967, i strid mot närmare 10 resolutioner från FN:s säkerhetsråd, det högsta internationella samfundet.2
Israel kan inte hävda “rätt” att “försvara sig mot palestinska attacker”, hur hemska dessa än må vara, på precis samma sätt som Ryssland inte kan göra det när de bombarderar Kievs civila infrastruktur till följd av att Ukraina genomför drönarattacker mot Ryssland, terrordåd i Sankt Petersburg och Moskva, brutala bombardemang mot ockuperade Donbas eller Krim som dödar tusentals civila (utan någon reaktion i Väst). Militära ockupanter har inte någon rätt till så kallat “självförsvar” mot det folk de attackerar, utan snarare endast ansvaret att omedelbart och villkorslöst avsluta sin ockupation, och betala skadestånd till sina offer.
Detta är inte vad jag anser, utan är snarare slutsatsen av den mest omfattande juridiska studien om lagligheten av Israels ockupation, som publicerades av FN i september i år. Den fann, kort sagt, att:
Fullskaliga och adekvata skadestånd bör utdelas till palestinska individer, företag och entiteter för att ha skadats i generationer av Israels annektering av mark och egendom, förstörelse av hem, plundring av naturresurser, förnekandet av [palestiniernas] rätt att återvända hem, och andra brott mot mänskligheten orkestrerade i enlighet med koloniala och ockuperande avsikter hos en illegal ockupant. (…) Ansvaret Israel har av att upphäva sin illegala ockupation är ovillkorligt, omedelbart och absolut”.3
Även ifall Israel hade haft rätten till “självförsvar”, ger den israeliska regeringen knappast ens sken av att det är vad den syftar till med sin militära operation.
Vad vi bevittnar idag är såklart inte ett “Israel-Hamas-krig”, som media kallar det. Den israeliska armén mördar ungefär 115 barn varje dag, och barnen utgör ungefär 40% av de cirka 16 000 civila Israel har massakrerat, som UNICEF påpekat.4
Det bör därför knappast förvåna någon med minimal koll på vad som faktiskt sker, att Israels “totala massaker” är värre än den som utfördes till och med av Pol Pots Röda Khmererna i Kambodja, som FN:s chef för Humanitära operationer Martin Griffiths noterade för CNN: Den humanitära situationen är “den värsta någonsin, och det säger jag inte lättvindigt … Jag har aldrig sett någonting liknande tidigare. Det är en fullständig slakt”.5
En tidigare Pentagon-analytiker förklarade att den västfinansierade massakern Israel utför är ”bortom någonting jag någonsin bevittnat under min karriär” – för att hitta något jämförbart måste man “gå tillbaka till Vietnam eller Andra världskriget” (New York Times).6
Detta är uttryckligen ett illegalt angrepp av en militär ockupant mot civilbefolkningen, och faktum är att Tel Aviv erkänner rätt öppet att detta är attackens syfte. Nämligen, som Benjamin Netanyahu förklarade i tisdags inför Knesset:
Jag är den enda som kan omöjliggöra en palestinsk stat i Gaza [och Västbanken] efter kriget … Detta är en del av vår strategi”.7
Gila Gamliel, som är Israels Underrättelseminister, förklarade den 20:e november att palestinierna måste genomgå “förflyttning” till “nya värdländer”, såsom Egypten och Jordanien.8
Tel Aviv är också öppet om att civila är specifikt måltavlorna när Israel bombar skolor, sjukhus, moskéer och så vidare – vem kunde ha gissat det?
Därför förklarade militära chefer från Mossad för en av Israels största tidningar (Yuval Abraham, +972, ant. för mig själv) att, jag citerar nu:
Ingenting händer av en slump. När en 3-årig flicka dödas i sitt hem i Gaza, beror det på att armén inte bryr sig om hon dör … Vi är inte Hamas. Dessa är inte kontrollösa raketer. Allt är avsiktligt. Vi vet exakt hur mycket collateral damage som sker i varje hem … skada mot civila är det riktiga syftet med dessa attacker”.
Den israeliska armén administrerar “en fabrik av storskaliga lönnmord” som fokuserar på “kvanitet, inte kvalité”. Det är precis vad Stockholm, Washington och London menar att Israel har rätt att göra när de säger att Israel har “rätt till självförsvar”.9
Även ifall vi helt och hållet struntar i allt jag skrivit, och utan vidare accepterar västerländskt konsensus som säger att Israel har rätt att begå krigsbrott mot den ockuperade civilbefolkningen när den attackerar ockupanten, bör vi enligt simpel logik anta att andra har samma rätt att agera likadant. Om jag har rätt att göra X, har du också rätt att göra X – en grundläggande moralisk sanning.
Anpassat till befolkningsmängd utefter dödsantalet i Gaza, hade Palestina därmed haft rätt att attackera Israel vid de otaligt många gånger Israel genomfört oprovocerade illegala och blodiga militärangrepp mot Palestina (såsom maj 2021, maj 2022, 2023 vid flera separata tillfällen), och döda ungefär 100 000 israeler vid varje tillfälle (ungefär 1% av befolkning).
Detta förslag har inte endast minst lika mycket merit som medias retorik om Israels rätt till att försvara sig, utan har snarare mer merit – Palestina är trots allt den som blir angripen och ockuperad, medan Israel är den som angriper och ockuperar.
Men dessa tankegångar är, förstås, alltför exotiska för att diskuteras, kanske ens tänkas, i närheten av mainstream-media.
Andi Olluri
1. Times of Israel, Luke Tress, 9 apr. 2023.
2. Se referens 3, fotnot 729.
3. U.N CEIRPP, “The legality of the Israeli occupation of the occupied Palestinian territory, including East Jerusalem”, sep. 2023
4. Al Jazeera, “Child casualties in Gaza a ‘stain on our conscience’: UNICEF”, 25 okt. 2023; Middle East Monitor, “Gaza strip ‘most dangerous place’ in world to be a child: UN”, 22 nov. 2023.
5. AntiWar, Dave DeCamp, 22 nov. 2023
6. New York Times, Lauren Leatherby, 25 nov. 2023.
7. Times of Israel, Jacob Magid, 27 nov. 2023.
8. The Jerusalem Post, Gila Gamliel, 19 nov. 2023.
9. +972 Magazine, Yuval Abraham, 30 nov. 2023.
