Rubriken på en artikel i ATL, lantbrukets affärstidning, den 6 april, löd så här: “Så blir mjölkgården lönsammare”. Ännu en tröttsam artikel om hur den enskilde bonden skall kapa sina kostnader tänkte jag. Men det visade sig att rubriken inte riktigt gjorde nyheten rättvisa.
Kan ineffektivitet i animalieproduktionen tolkas som resursslöseri eller kan den även bero på att jordbrukarna har andra mål med verksamheten? Kan god djurvälfärd vara ett mål snarare än att maximera företagets vinst? Det undrar tre forskare, Gordana Manevska-Tasevska, Helena Hansson och Mette Asmild, vid Agrifood i Lund och redovisar resultaten i rapporten Rationalising inefficiency in agricultural production -the case of Swedish dairy production
Deras resultat visar att det finns en stor variation i mjölkföretagens resursutnyttjande. De konstaterar att mjölkföretag med lägre effektivitet har lägre veterinärkostnader vilket tyder på bättre djurvälfärd. Vinstmaximering verkar helt enkelt inte vara det viktigaste för många mjölkbönder.
Agrifood-författarna avslutar sin rapport med konstaterandet att “ett alltför ensidigt fokus på vinst och teknisk effektivitet kan vara negativt om mjölkföretagaren har mer komplexa prioriteringar.” Och här är det ändå ekonomer som talar. För de som studerar lantbruket ur andra perspektiv är detta väldigt uppenbart och har varit länge.
Forskning av Ulrich Nitsch, lantbruksrådgivare och senare professor vid SLU, visade med intervjuer av 200 värmländska bönder i slutet av 1970-talet, att de vanligaste svaren på frågan att “Vad sätter du särskilt värde på som jordbrukare?” var olika dimensioner av frihet: Att få skapa något efter sitt eget huvud, att själv få planera sin verksamhet och att själv få bestämma över sin arbetsdag.
Andra faktorer som bönderna värdesatte högt var boendeformen, det vill säga att bo i eget hus på den gård man brukar, familjens insyn i arbetet, att upprätthålla en familjetradition, att vistas mycket utomhus och att arbeta nära naturen med “det som lever och växer”.
Lika mycket som en ensidig inriktning på lönsamhet skär sig med andra mänskliga mål förvrider den också lantbrukets sätt att förvalta naturen. Utöver att ta fram produkter som skall säljas på en marknad handlar jordbruk om att förvalta en bit natur. Med tanke på att jordbruket tar upp en tredjedel av landytan (och skogsbruket lika mycket) är det uppenbart att hur vi driver jordbruket är ett av de främsta sätten som vi sköter planeten Jorden på. Men lönsamhetsfokus står ofta i konflikt med det som är bäst för naturen och för mänskligheten i stort.
LRF, Jordbruksverket, lantbruksrådgivningen och staten har i sitt arbete en ensidig inriktning på lönsamhet. Och visst är det viktigt med ekonomisk bärkraft, för om det inte alls går att leva som bonde blir det också svårt att uppnå andra mål. Men finns andra sätt att skapa överlevnads och utvecklingsmöjligheter i jordbruket än genom ständiga effektiviseringar. Dessa effektivisering leder ju också bara till att allt färre människor kan leva på jordbruk.
Det mycket stora antal hobbybönder och månskensbönder vi har i landet är ett annat uttryck för att många vill hålla på med jordbruk, trots att de inte alls kan leva på det. Minst lika många vill jobba med osttillverkning, bakning, bryggning och korvmakning. Inte heller där är det lönsamhet som lockar utan en passion för produkten. Hantverksprodukter, få eller inga tillsatser, lokala råvaror, miljövänligt/ekologiskt och snygga förpackningar var nyckelord, för dessa nya företagare enligt en undersökning av Livsmedelsföretagen.
Jordbruks och livsmedelspolitiken borde ta fasta på dessa mycket starka drivkrafter hos människor istället för att ständigt betona lönsamhet och konkurrenskraft. Man borde också släppa efter på de stelbenta regelverk som står i konflikt med den frihetslängtan som bönder har och med den mångsidighet och lyhördhet som bör prägla vår relation med naturen. Det skulle också kunna vara en viktig strategi, eller en katalysator, för att påbörja den nödvändiga omställningen till ett hållbart samhälle.
Se där en valfråga av rang.
Gunnar Rundgren
Artikeln är tidigare publicerad i bloggen Trädgården Jorden
