Sverige bäst i den nyliberala klassen, del 2
Den 14 mars 1959 fattades ett historiskt beslut i Sveriges riksdag som betydde att Sverige fick ett allmänt pensionssystem, ATP, som innebar uppskjuten lön för utfört arbete, inte ett bidrag som folkpensionen för att säkra en lägsta standard när medborgarna fyllde 67 år.
Pensionsfrågan var en utpräglad klassfråga. Borgarklassen hade individuella lösningar för att säkra sin framtid efter yrkeslivet. Tjänstemännen hade lyckats säkra sin framtid som pensionärer genom avtal med sina arbetsgivare. Den vägen var mycket svårare för arbetarfacken att nå framgång. Folkpensionen som alla medborgare fick efter 67 års ålder var låg och innebar att när en arbetare lämnade arbetslivet så försämrades hens levnadsstandard.
Beslutet om att införa ATP kom att avgöras av en enda röst i andra kammaren, som var den direktvalda delen av riksdagen. De bägge arbetarpartierna, Socialdemokraterna (SAP) och Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) stod mangrant för förslaget att införa ATP, medan de tre borgerliga partierna Folkpartiet, Bondeförbundet och Högerpartiet, var motståndare till ATP-förslaget.
I den indirekt valda första kammaren, där SAP och SKP hade en klar majoritet, blev det därför seger för ATP-förslaget. Men frågan skulle komma att avgöras i den andra kammaren där de borgerliga partierna hade majoritet med ett mandat mer än vad SAP och SKP hade tillsammans. Trots detta segrade ATP-förslaget. Detta tack vare att en av folkpartisterna, Ture Königson, avvek från partilinjen och istället valde att klassrösta.
Ture Köningson var nämligen varvsarbetaren vid det stora Göteborgsvarvet Götaverken. Han röstade i riksdagen som representant för sina arbetskamrater – inte i linje med vad hans partiledning ansåg.
ATP innebar att pengar avsattes genom en arbetsgivaravgift. Pensionen innebar på så vis uppskjuten lön som bidrog till att även arbetarna kunde behålla en bra standard sedan de lämnat yrkeslivet. Striden om ATP var en utpräglad klasstrid. Det var arbetarklassen som drev frågan och det var en stor mobilisering med möten och debatter. Att det till slut var en liberal som med sin känsla för klass avgjorde striden visar vilken betydelse klasstillhörighet hade på 1950-talet.
ATP var en tilläggspension som grundade sig på intjänad pension under arbetslivet. För att få full ATP-pension behövde man ha minst 30 intjänande år, pensionens storlek beräknades på inkomsten under de 15 bästa åren under arbetslivet.
De snåla nyliberala vindarna under 90-talskrisen kom dock att krossa ATP-systemet. Orsaken påstods vara problem att finansiera pensionerna. Givetvis ett nonsensargument. Alla pensionssystem måste finansieras genom att samhället ser till att en del av det totala produktionsresultatet avsätts till dem som lämnat arbetslivet.
Som argument mot ATP påstods att systemet hade en svag koppling till den samhällsekonomiska utvecklingen. Men det hade gått utmärkt att anpassa ATP mer till den ekonomiska utvecklingen utan att riva systemet. Det påstods även att ATP inte var hållbart, därför att ATP-avgiften inte skulle kunna täcka kommande utgifter för pensionen. En relativt liten höjning av ATP-avgiften hade löst detta problem.
För ATP fanns ett starkt stöd inom arbetarklassen, men hårt motstånd från kapitalet sida. När ATP-systemet krossades i början av 1990-talet satt Socialdemokraterna och Miljöpartiet i slutna rum och förhandlade fram ett helt nytt pensionssystem med de borgerliga partierna som varit motståndare till ATP.
Målsättningen med det nya pensionssystemet var att alla skulle garanteras en ersättning på 60 procent av den lön man hade haft. Nu snart 30 år efter beslutet 1994 om att införa ett nytt pensionssystem, ser vi konsekvenserna. Pensionen blir mycket lägre än utlovats:
Årskull 1954 är den första årskullen som fullt ut omfattas av dagens pensionssystem. Det sker hela 25 år efter att en bred majoritet av Sveriges riksdag, bestående av Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna och Socialdemokraterna, ställde sig bakom 1994 års pensionsöverenskommelse som hade den uttalade målsättningen att pensionen skulle motsvara minst 60 procent av slutlönen. Nu har vi facit på utfallet. Forenas beräkning visar att personer födda 1954 och som från och med 65 år tar ut hela sin allmänna pension får en genomsnittlig kompensationsnivå som motsvarar 45 procent av slutlönen. Det betyder att kompensationsnivån har rasat från 61 till 45 procent av slutlönen sedan den första årskullen gick i pension inom ramen för dagens pensionssystem. Och hela 15 procentenheter under målet om 60 procent i pension av slutlönen.
Arbetarklassen vann pensionsstriden 1957. Men förlorade den utan kamp 1994
Under den ekonomiska krisen i början av 1990-talet hade riksdagen tillsatt en speciell riksdagsgrupp för att utreda förändringar av pensionssystemet. I gruppen ingick representanter för Socialdemokraterna, Moderaterna Centerpartiet, Folkpartiet samt Miljöpartiet, dock ej någon från Vänsterpartiet.
Anledningen var att politikerna oroade sig för att ATP-systemet inte skulle hålla vad som utlovats, när den ekonomiska tillväxten var låg. Ordförande i arbetsgruppen, folkpartisten Bo Könberg förklarade: “ATP-systemet kollapsar om det en längre tid är nolltillväxt i ekonomin. Nuvarande system hämmar dessutom den ekonomiska utvecklingen. Det stimulerar varken till arbete eller sparande.”
Pensionsgruppen använde sig av 90-talskrisen för att avskaffa ATP. Det hade varit enkelt att höja pensionsavgiften som ingår i arbetsgivaravgifterna för att göra ATP mer stabilt. Istället införde man ett helt nytt system. LO låg lågt, medan till exempel TCO, Socialdemokratiska Kvinnoförbundet och pensionärernas Riksorganisation PRO kritiserade Pensionsgruppens förslag.
De framtida pensionerna beräknas enligt det nya pensionssystemet efter löneutvecklingen eller bruttonationalprodukten (BNP) – inte som i ATP att de följer konsumentpriserna. Pensionärernas riksorganisation, PRO, befarade därför att tryggheten i systemet skulle bli sämre om konsumentpriserna övergavs som riktmärke. PRO:s dåvarande ordförande Lars Sandberg var även starkt kritisk mot att hela livsinkomsten ska räknas: “Det blir kvinnorna som drabbas värst. Kompensationen räcker inte. De har fortfarande sämre betalt än män och är hemma längre med barnen. Det blir omöjligt för dem att tjäna ihop en lika hög pension som männen.”
I ATP-systemet krävdes minst 30 intjänandeår, men pensionens grundar sig enbart på de 25 bästa åren. Författaren Sven Lindqvist pekade i en debattartikel i Dagens Nyheter ut varför politikernas nya system innebar ett brott med ATP-systemet:
“I det nya systemet beror pensionen inte bara på inkomsten under de 15 bästa åren utan också på de 25 sämsta. Det spar en hel del pengar på bekostnad av dem som är tvungna att vissa år gå ned på deltid. Det nya systemet förutsätter att det alltid finns heltidsjobb att få och att all vård av handikappade barn eller sjuka föräldrar betalas med marknadsmässiga löner. Är det realistiskt.
I det nya systemet anpassas pensionen till hur länge man orkar och får behålla sitt arbete. Den som tvingas gå i pension tidigt får mycket lägre pension än den som lyckas behålla sitt jobb längre. Den faktiska pensionsåldern är i dag i genomsnitt 62 år. Internationellt sett är det en hög pensionsålder och det är svårt att tro att vi skulle lyckas höja den. För dem som inte lyckas behålla jobbet i sammanlagt 40 år sjunker pensionen.
Dessa två förändringar är båda grymt orättvisa och uppenbart oförenliga med ATP-systemet. Men de (övriga) förändringarna skulle lika gärna ha kunnat genomföras inom ATP-systemets ram. Skulle inte redan det ha gjort ATP alldeles tillräckligt stabilt.
Den möjligheten har ännu inte diskuterats. Inte med svenska folket i alla fall.
Det är ingen konst att stabilisera pensionssystemet genom att sänka pensionerna. För den sakens skull behöver man inte byta system. Men det är klart lättare att få igenom sänkningarna om man först gör systemen ojämförbara. Och bara genom att byta system kan man slicka i sig 20 miljarder ur syltburken. Apropå det – hur mycket tror du att ATP-systemet hade i överskott förra året?
Jaså, du trodde det gick med underskott. Ja, vi har ju dag ut och dag in fått höra att ATP är fallfärdigt och konkursmässigt. Man säger att ett nytt pensionssystem måste jäktas fram utan ordentlig tid för remiss eller diskussion – just för att hinna träda i kraft innan ATP har brakat ihop.
SANNINGEN ÄR ATT ATP-systemets inkomster förra året var ovanligt låga på grund av depression och arbetslöshet. Men inkomsterna (avgifter och fondavkastning) utgjorde ändå 137 miljarder. Utgifterna (pensionsutbetalningar och administrationskostnader) var 102 miljarder. AP-fonderna ökade alltså under ett riktigt dåligt år med 35 miljarder kronor.
Mer bråttom än så är det inte. Vi skulle hinna med en anständig remisstid. Vi behöver inte nöja oss med två veckors beredning. Vi skulle mycket väl hinna med sedvanliga studiecirklar och diskussioner. Det är bara politikerna som har bråttom.”
Varför är det så bråttom med den nya pensionen
Målsättningen med pensionsuppgörelsen var ändå att pensionärerna även i framtiden skulle få minst 60 procent av sin slutlön i pension. Idag kan vi se facit:
Forena ger varje år ut en pensionsrapport. I den nya rapporten som kom i mars 2022 har man med hjälp av SCB gjort en körning på vad den första årskullen som helt och hållet får sin pension ur det nya systemet (födda 1954) i praktiken har fått, i förhållande till sin tidigare lön. Resultatet visar att de får i genomsnitt 45 procent av lönen, i stället för 60 procent som pensionsgruppen utgick ifrån på 1990-talet.
“De nya pensionärerna får i praktiken bara 45 procent av tidigare lön i allmän pension, det visar statistik som Forena har låtit SCB ta fram. Sverige behöver en rejäl debatt om att pensionen inte längre skyddar mot fattigdom för majoriteten”, menar Forenas samhällspolitiska chef Håkan Svärdman.
SCB-siffrorna visar: Nya pensionärer får 45 procent av lönen
– Löftet att leverera ett skydd mot fattigdom är det som legitimerar att staten kan tvinga oss att betala pensionsavgift, säger Håkan Svärdman till Arbetsvärlden.
– Men man lever inte upp till sitt löfte. Den enda grupp som egentligen är fattigdomsskyddad i den allmänna pensionen är personer med närmare 640 000 i årslön. Andra måste ha olika kompletteringar från grundskyddssystemet. Det blir så uppenbart nu, när man ännu en gång använder bostadsstöden stället, och det diskuterar vi alldeles för sällan.
För att invandrare som kommit till Sverige mitt i arbetsför ålder inte ska snedvrida resultatet har Forena och SCB plockat bort alla som har förvärvsarbetat i Sverige mindre än 30 år.
– Dagens pensionssystem skulle ju vara minst lika bra som ATP-systemet, men nu – 28 år senare – visar det sig att systemet har försämrat pensionerna från över 60 procent till 45 procent.
År 2019 tog riksdagen beslut om att stegvis höja riktåldern och tidigaste ålder för uttag.
– Våra beräkningar visar att den som kan jobba fram till 69, 70 års ålder kan komma upp i 60 procent av tidigare lön. Så varför jobbar inte folk längre? Jo, för att arbetsmarknaden är stendöd för de som är 60 år eller äldre. Och då blir det märkligt att politikerna bestämmer sig för att papperet ska gälla, och inte verkligheten. Det är en oerhört föraktfull inställning från politikerna, tycker Håkan Svärdman.
Samhällsforskaren Karl Loxbo skrev 2005 avhandlingen “Bakom socialdemokraternas beslut En studie av den politiska förändringens dilemman – från 1950-talets ATP-strid till 1990-talets pensionsuppgörelse”. Han konstaterar:
Det är klart att pensionsfrågan har bidragit till en sluten beslutsprocess som socialdemokraterna och de borgerliga partierna upplever som lämplig givet omständigheterna. För att bemöta framtidens utmaningar fick partierna lägga sina strider åt sidan och arbeta tillsammans i det de upplever vara allmänintressets tjänst. Om socialförsäkringarna ska behandlas på samma sätt står Sverige inför införandet av en ny välfärdsstat. Detta blir i sådana fall en välfärdsstat som har tillkommit för att den upplevs som ekonomiskt nödvändig och inte för att den har efterfrågats av väljare i allmänna val. Om de flesta partierna ställer sig bakom ett beslut av pensionsreformens typ är detta beslut givetvis formellt sett demokratiskt. Risken är emellertid, vilket torde vara en lärdom från 1990-talets pensionsreform, att den offentliga debatten och opinionsbildningen kortsluts. Medborgarna lyfts i praktiken bort från den demokratiska processen.
I slutet av 1970-talet skrev den förre talmannen i Sveriges riksdag, Björn von Sydow, en avhandling med namnet “Kan vi lita på politikerna?” von Sydow konstaterade att politiska partier kan vara riskabla för den representativa demokratin om de ställningstaganden som partiledningen gör bortom offentlighetens ljus inte överensstämmer med det som sedan sägs i offentligheten. von Sydows avhandling berörde den socialdemokratiska partiledningens beslut inom en rad politikområden mellan 1955 och 1960. Avhandlingens slutsatser var att det, med vissa smärre undantag, fanns överensstämmelser mellan partiledningens ickeoffentliga ställningstaganden och deras utspel i offentligheten. I början av 1990- talet var situationen helt annorlunda.
Svaret på von Sydows fråga blir också mer dystert än på 1950-talet. Socialdemokraternas sanktionering av pensionsreformen vittnar nämligen om en mycket lös koppling mellan det som partiledningen sade i det offentliga och de överväganden som faktiskt gjordes i det ickeoffentliga. Till skillnad från 1950-talet stod partiledningen med ett ben i nutiden medan ett ben var fast förankrat i det förflutna. Historiska framgångar och etablerade myter skapade barriärer mellan de beslut som fattades bakom regeringskansliets stängda dörrar och det budskap som sedan gavs på partikongresser och till medborgarna i valrörelser. von Sydows fråga är alltså mer aktuell än någonsin förr.
Politikerna använde sig av krisstämningen i början av 1990-talet för att genomföra en förändring av pensionssystemet över huvudet på folkopinionen. Detta är en del av den nyliberala taktiken att en mindre krets av politiker, vid sidan av politiska församlingar, tillsammans ska komma överens om beslut som gynnar kapitalet och marknaden på arbetarklassens bekostnad. Nu kan vi se effekten av detta.
H Foste Hjälte
Läs också:
Det tog 20 år för Svenskt Näringsliv att ändra samhällsklimatet
