Idag är det inte arbetarklassen i Europa som driver utvecklingen framåt, utan arbetarna i tredje världen. I tredje världen har en motsvarande snabb industrialisering skett under de senaste decennierna som i slutet av 1800-talet i Europa. Arbetarklassen i tredje världen har växt lika explosionsartat som den gjorde i Europa, skriver Peter Sundberg, som har bevakat arbetarkampen i världen.
Den omfattande strejk- och proteströrelse som pågår i världen visar inga tecken på att mattas av. Jag följer ett antal, från varandra oberoende, tidningar och hemsidor och kan i stort sett varje dag läsa om nya massaktioner och strejker.
Jag trodde att rörelsen hade nått sin kulmen när de indiska arbetarna för några månader sedan gick ut i generalstrejk med miljontals deltagare. Men så verkar inte vara fallet. Rörelsen fortsätter. Det är en stor variation av aktiviteter, men det som väcker störts uppmärksamhet och som förekommer mest i tidningar och på hemsidor är naturligtvis de stora massaktionerna.
Att försöka analysera den här utvecklingen i en artikel är inte möjligt på grund av dess vidd och djup. Man det finns ett antal drag som jag har lagt märke till.
För det första är basen i rörelsen den fackliga kampen och strejkerna, framför allt i tredje världen. Det är inte bara industriarbetare som strejkar, ofta är det också anställda inom den offentliga sektorn som lärare och sjukvårdspersonal.
För det andra är det verkligen fråga om massaktioner, till exempel demonstrationer med hundratusentals deltagare.
För det tredje finns det, för det mesta, ett mycket tydligt mål med aktionerna. Det är medvetet och distinkt formulerade krav.
För det fjärde är aktionerna förhållandevis välorganiserade trots att det i stort sett aldrig är en enda organisation som står bakom, ofta är det ett samarbete mellan fackliga organisationer, en del partier och andra organisationer. Lika ofta verkar aktionerna vara helt utan organiserad ledning. Rörelsen är brokig som ett lapptäcke. Den är mycket tydligt kollektivistisk.
För det femte är rörelsen klart utomparlamentarisk. Jag har hittills faktiskt inte sett ett enda exempel på en massaktion som letts av enbart ett parlamentariskt parti.
För det sjätte är massaktionerna ibland framgångsrika, inte ofta, men ändå så pass att man lägger märke till det, till exempel arbetarstrejkerna för högre löner i Kina, de amerikanska lärarstrejkerna och de gula västarnas kamp.
Trots vissa likheter när det gäller massorganisering så är det stor skillnad mellan dagens rörelse och de rörelser som förekom strax efter finanskrisen 2008/09.
Åren efter finanskrisen uppstod i huvudsak tre starka massrörelser; den arabiska våren, generalstrejkerna i Europa och Occupy-rörelsen, framför allt i USA. Occupy-rörelsen var en dåligt organiserad anarkistisk företeelse utan större överlevnadsförmåga.
Generalstrejkerna i Europa, som organiserades efter regeringarnas nedskärningspolitik, var många och omfattande, men de hade en sak gemensamt, de var helt utan framgång.
Den arabiska våren var i sanning en massrörelse som på sikt troligen har stor betydelse, men som var dåligt organiserad och kunde manipuleras av militärdiktaturer och imperialistmakter.
Dagens världsvida massrörelse har en tydlig förankring i den fackliga kampen och har därmed och en stabilitet som Occupy-rörelsen och den arabiska våren saknade. Trots sin organisatoriska brokighet står dagens rörelse ändå på viss organisatorisk grund.
Massaktionerna krav är idag tydliga och tyder på en förmåga att kunna analysera den nyliberala kapitalismen. Generalstrejkerna i Europa efter finanskrisen 2008/09 genomfördes troligen med illusionen om att framgångarna skulle bli omedelbara. Dagens massrörelse verkar vara inriktade på en mer långvarig kamp.
Den nutida rörelsen kan snarare jämföras med arbetaroffensiven i Europa under 1800-talets senare del. Med industrialismens genombrott i allt flera europeiska stater växte arbetarklassen explosionsartat. Strejkkampen var arbetarnas viktigaste vapen för att få upp lönerna och få till stånd bättre arbetsvillkor.
En blick på Sveriges strejkstatistik visar en stegrad aktivitet fram emot sekelskiftet 1900. Strejkstatistiken visar också att ett förvånansvärt stort antal strejker slutade med arbetarnas seger. Det här var naturligtvis en viktig erfarenhet när arbetarklassen började organisera sig.
I Europa växte det, under slutet av 1800-talet, fram olika typer av socialistiska och socialdemokratiska partier. Det starkaste i Tyskland, som samlade miljontals arbetare. Den senare delen av 1800-talet var arbetarkampens och organisationsbildningarnas tid.
Idag är det inte arbetarklassen i Europa som driver utvecklingen framåt, utan arbetarna i tredje världen. I tredje världen har en motsvarande snabb industrialisering skett under de senaste decennierna. Arbetarklassen i tredje världen har växt lika explosionsartat som den gjorde i Europa.
Idag finns omkring 84 procent av tillverkningsindustrins arbetare i tredje världen. Om utvecklingen i tredje världen går samma väg som den gjorde i Europa så kommer vi att få uppleva en period av organisationsbildningar de närmaste åren. Men så behöver det naturligtvis inte bli, tredje världens arbetare kan välja en annan väg. I vilket fall som helst kan vi skrota föreställningen om det avancerade Europa och den efterblivna tredje världen. Den avancerade kampen sker och kommer att ske i tredje världen.
En jämförelse mellan den ekonomiska situationen under slutet av 1800-talet och den idag visor dock inte många likheter. Det enda som är sig likt är att vi fortfarande lever under den kapitalistiska epoken med alla dess grundläggande inre motsättningar. Det slutande 1800-talet var konkurrenskapitalismens stadium.
Idag lever vi under det imperialistiska stadiet med en långt driven finansialisering. Finansmarknadens fiktiva kapital har blåsts upp till groteska dimensioner. Den senaste innovationen bland monopolkapitalister är att köpa upp sina egna aktier för att höja börskursen. Kapitalet börjar äta på sin egen kropp för att mätta sin hunger.
Framtiden går inte att förutspå, men att kapitalet måste expandera eller dö, det vet vi. Vinstjakten kommer att fortsätta. Det produktiva monopolkapitalet kommer att fortsätta sätta press på sina kontrakterade industriföretag i tredje världen. Dessa i sin tur kan bara sänka sina kostnader genom att sänka arbetarlönerna och försämra arbetsförhållandena. Detta kommer troligen att leda till nya strejker.
Peter Sundborg
Artikeln är tidigare (23/5) publicerad på Clartébloggen
Peter Sundberg tipsar också om några hemsidor och tidningar med nyheter om strejker och aktioner av arbetare i världen:
Guardian Weekly, liberalt nyhetsmagasin, tidningens hemsida: www.theguardian.com.
European trade union institute, www.etui.org, facklig hemsida.
Peoples dispatch, www.peoplesdispatch.org, vänsterinriktad nyhetssida.
Labor notes, www.labornotes.org, amerikansk sida om facklig kamp.
www.anti-imperialism.org, antiimperialistisk vänstersida.
Human right watch, www.hrw.org, tar bland annat upp polisövergrepp vid strejker och demonstrationer.
International trade union confederation, www.ituc-csi.org, följer facklig kamp i hela världen.
Labour start, www.labourstart.org, följer arbetarkamp i hela världen.
