“Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” – instiftat 1969 – gick i år till tre US-amerikanska män som vigt sina liv åt att fundera på hur kapitalistiska samhällen ska, om möjligt, kunna parera och lindra effekterna av de inom kapitalismen inneboende destabiliserande och krisframkallande systemfunktionerna. Och närmare bestämt är det bankväsendet som de i år korade riddarna av profiten och girigheten synat i sömmarna.
De tre – som får dela på 10 miljoner kronor, utdelade av Sveriges Riksbank – är Ben Bernanke, Douglas Diamond och Philip Dybvig. Bernanke är före detta högsta chef för USA:s centralbank (Federal Reserve System, FED) och de andra två är akademiker knutna till US-amerikanska universitet.
Det de belönas för är undersökningar som kommit fram till att banker och finansföretag måste skyddas mot kollapser framdrivna av negativa spiraler. De får inte kollapsa, för då sätts hela den kapitalistiska ekonomin i gungning.
Bernanke har särskilt studerat den djupa världsomspännande 30-talskrisen – som startade 1929 i USA – och kommit fram till att bankernas kollapser inte i första hand var ett resultat av investeringsraset och neddragningarna inom tunga delar av den så kallade reala ekonomin (industrin och jordbruket), utan istället i högsta grad var en orsak till krisens spridning och fördjupning inom den reala ekonomin.
Bankernas kollaps hade sin grund i ett drastiskt sjunkande förtroende bland insättarna, vilket gav upphov till ”rusningar” från insättarna. Dessa tog ut sina insättningar för att skydda sin likviditet, vilket satte bankerna i just den situation som insättarna befarat att de redan befunnit sig i. En negativ spiral startade, bankerna tömdes och långsiktig utlåning till investeringar inom den reala ekonomin omöjliggjordes. Sjunkande investeringar ledde till arbetslöshet och sjunkande inkomster, vilket i sin tur ledde till sjunkande efterfrågan också på konsumtionsvaror. Så uppstod en negativ spiral även inom den reala ekonomin. Människor svalt och for illa samtidigt som produktionen skars ner.
Andra ekonomer har hävdat att 30-krisens fundamentala ursprung stod att finna i obalanser inom den reala ekonomin; att det handlade om en plötslig investeringsnedgång som drabbade tunga sektorer inom den sektor som producerade investerings varor (maskiner och anläggningar). Hela systemets frånvaro av planmässighet skulle alltså vara krisens grundorsak.
Hursomhelst är det som Barneke, Diamond och Dybvig riktar strålkastaren mot förhållandet att banker, försäkringsbolag och andra delar av finanssystemet är objektivt och i praktiken samhälleliga institutioner. Det de företar sig får makro-ekonomiska och samhälleliga konsekvenser. Men liksom andra kapitalistiska storföretag drivs de inte för att “tjäna folket” och samhällets behov, utan av driften att tjäna pengar åt aktieägarna. Och när sådana för hela samhällsekonomin centrala institutioner som bankerna inte styrs av allmännyttiga mål, utan av profitmotiv, är det naturligtvis bäddat för problem.
Årets ekonomipristagare vill genom sina undersökningar skapa en plattform för tillverkning av förbättrade verktyg (regler, rutiner och lagstiftning) som förhoppningsvis skall stämma i bäcken och förhindra att förödande negativa spiraler uppstår. Men de undviker att rekommendera det för de flesta utanför rikemanskretsarna självklara: bankerna bör snarast omvandlas till samhällsägda demokratiskt kontrollerade allmännyttiga institutioner!
Så kan den idag existerande skriande motsättningen mellan centrala samhälleliga funktioner och privat profitintresse enkelt upphävas. Det vill säga att privatkapitalets ägande av bankväsendet avskaffas och att därmed allmännyttan ensamt får råda.
I ett sådant system skulle också den mänskligt resurskrävande och samhällsekonomiskt parasitära värdepappershanteringen och fonddjungeln kunna avskaffas. En nationell bank för vanligt folks insättningar och sparande skulle garantera värdesäkring (inflationsskydd) och naturligtvis ett hundraprocentigt insättningsskydd. Insättarnas/spararnas ränta skulle alltid vara varken mer eller mindre än den procentuella årliga allmänna prisökningen på konsumtionsvaror. Hela hjordar av privatekonomer och så kallade “rådgivare” skulle kunna föras över till värdefulla arbeten inom skolan, äldreomsorgen, sjukvården, kulturen etcetera.
När det gäller överföring av investeringsmedel till den reala ekonomin är det uppenbart att ett samhällsägt, demokratiskt banksystem kommer att spela en viktig roll i den djupgående och nödvändiga omställningen vi står inför. Den materiella förbrukningen (slitaget på jordens resurser) måste nedbringas, och det är bråttom. Det betyder att tillväxten av den materiella förbrukningen måste stoppas och ersättas av en planerad nedväxt. Ekonomin måste radikalt omstruktureras och tillväxten reserveras för sektorer som skola, omsorg, sjukvård och kultur.
Allt detta förutsätter en demokratiskt planhushållning, och samhälleligt ägande av tunga sektorer.
Nedväxten av materiell förbrukning förutsätter också en radikal jämlikhetspolitik. Till att börja med skulle den individuella maximala disponibla inkomsten (inkomsten efter skatt) kunna sättas till den dubbla medianinkomsten för heltidsarbetande. Någon plats för välbeställda klasser och skikts lyxkonsumtion kan i framtiden inte finnas.
De tre ekonomipristagarna föreslår naturligtvis inte något sådant. De är alla mycket välbeställda och ideologiskt uppknutna till det system som idag hotar leda mot katastrof. Nu får de dela på tio miljoner kronor för att de sprider idéer om att radikala förändringar inte behövs, utan föreställningen att det räcker med att det kapitalistiska bankväsendet stöttas och får den omsorgs som behövs för att det inte skall ställa till med tokigheter.
Kungliga Vetenskapsekonomin, som är den institution som bestämmer vem eller vilka som ska tilldelas Riksbankens prismiljoner, har i år fastnat för tre välbeställda dinosaurier utan insikter om vad som krävs för att en anständig tillvaro skall kunna garanteras kommande generationer.
