“Som författare utvecklades den lysande tidningstecknaren Henrik Tikkanen till en briljant prosaist och skicklig dramatiker, som i sina verk lyfte fram krigets, våldets, kärlekslöshetens och alkoholismens teman. Dessa hade alla en bakgrund i hans eget liv, men återspeglar också en hel krigsmärkt mansgenerations trauman. Både som tecknare, journalist och dramatiker var han mycket produktiv”
–Citatet är hämtat ur “Biografiskt lexikon för Finland”.
Henrik Tikkanen föddes 1924 i Helsingfors och dog 1984 i Esbo i Finland.
Ur Biografiskt lexikon för Finland läser jag vidare:
“Henrik Tikkanen kom från en bemärkt kultursläkt som genom hans farfarsfars Paavo Tikkanens äktenskap tillhörde den Tengström-Runebergska kulturklanen. Hans farfar var den kände konsthistorikerna, professor J.J. Tikkanen.
Fadern som utbildade sig till arkitekt misslyckades däremot emotionellt och socialt och hemmet splittrades. Den äldste sonen, Tikkanens äldre bror, begick självmord när han under kriget kom på permission från fronten.
Då Henrik Tikkanen som gymnasist anmälde sig frivilligt i armén, av allt att döma för att vinna sin fars gunst, utsatte han sig som tonårig frontsoldat för en brutal och ond verklighet som blev honom övermäktig.
Dessa upplevelser spelar en framträdande roll i hans författarskap och reflekteras också i en del av hans bildkonstverk”
Henrik Tikkanen beskriver sig själv som “född med en använd förstaklassbiljett på fickan”.
Det enda jag själv sett och läst av Henrik Tikkanen är två små böcker med titeln “Ansikten och åsikter”, första och andra samlingen, som kom ut 1980 och 1981. Det finns även en tredje samling med samma tema.
Det är enkla tuschteckningar av ansikten och en mycket kort kommentar till respektive bild. En kommentar som oftast är så sanslöst pricksäker att den slår ner som en blixt. Det är humor, svart humor, där det bakom den dråpliga kommentaren döljes sig en sanning som är värd att tänka på.
Det mesta som Henrik Tikkanen vill visa med sina streckgubbar och strecktanter för 40 år sedan är lika angeläget idag.
Känner man dessutom till Henrik Tikkanens bakgrund och varför han skrivit dessa korta texter med vidhängande teckning, så framstår de som ännu mera angelägna.
Text och foto:
Rolf Waltersson
PS.
Efter att jag skrivit färdigt mitt inlägg om Henrik Tikkanen slår jag på radion när jag åker iväg en sväng. Jag kommer mitt in ett program på Sveriges Radio P1 Kultur. Det är Katarina Wikars som intervjuar Märta Tikkanen som har kommit ut med en ny bok “Man måste försöka skri-”, som ska tolkas som att man både måste skriva och skrika. Märta Tikkanen var ju gift med Henrik, så en stor del av intervjun handlar om förhållandet mellan dem och hur Henrik fungerade, både som person och som författare. “Henrik var otroligt rapp i replikerna, så det var omöjligt att få sista ordet”, säger Märta Tikkanen i intervjun.
Naturligtvis en ren tillfällighet att programmet om Henrik och Märta Tikkanen sändes i samma veva som jag skrev mitt inlägg om Henrik Tikkanen. Men ändå – ett anmärkningsvärt sammanträffande.
