Vad har en författare, född 1934 i Västerbottens kustland, och en folkhögskollärare, född 1980 i Göteborg, gemensamt? Mer än man kan tro. Jag läser PO Enquists självbiografi Ett annat liv och tårarna rinner längs kinderna. Vartenda ord skulle kunna handla om mig. Förutom att jag inte är världsberömd författare och nykter alkoholist. Men också ensamt uppväxt med en mamma, utan pappa eller syskon.
PO:s mamma Maria “Maja” var folkskollärarinna, folkpartist och beundrade Bertil Ohlin. Pappa Elof var stuveriarbetare, skogshuggare och socialdemokrat, men dog när sonen var sex månader. Min mamma heter Stina och har varit handläggare på Försäkringskassan. Pappa Gert var grafiker på SCA Emballage. Båda var socialdemokrater och fackligt aktiva, han arbetaren och hon akademikern.
Maja var aktiv i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, likt schartauanismen en inom-kyrklig väckelse inom Svenska kyrkan och inte en frikyrka. Folkbildningen har en stark ställning. EFS driver en teologisk högskola och åtta folkhögskolor. Som ung var PO aktiv i Hoppets här, en kristen nykterhetsrörelse, motsvarande Blå bandet. Senare tog idrotten, fotboll och höjdhopp, över.
När PO flyttade till Uppsala oroade sig modern för att han skulle studera bort tron. Märkligt med tanke på bildningens roll. Väckelsens folk kallades till och med läsare. “De läste på ett annat sätt än vad som föreskrevs av kyrka och stat. De läste inte för att lära sig utantill, deras läsning hade mer av begrundan över sig. Det gällde att ta till sig det lästa och samtala med likasinnade” (Ambjörnsson). PO förlorade tron och sveptes med i 60-talets vänstervåg, men förblev sosse vilket inte alltid var populärt.
Självbiografins sista 100 sidor, de mest uppmärksammade, ställer frågan: När allt började så bra, hur kunde det sluta så illa? Den före detta kristen nykteristen, medlemmen i “Hoppets här”, som växt upp med spritandets fasor, utvecklar med tiden ett allvarligt alkoholmissbruk. Konstigt eller inte alls? Slutet beskriver tre behandlingsförsök, varav två misslyckade, innan han blev nykter och avled tidigare i år.
Den skötsamme arbetaren
En annan som behandlat skötsamhetsidealet och nykterhetsrörelsen i Västerbottens kustland, närmare bestämt Holmsund öster om Umeå, är idéhistorikern Ronny Ambjörnsson. Han föddes 1936 i Lunden i Göteborg. Hela sitt liv arbetade hans pappa på SKF i Gamlestan, bokstavligen ett stenkast från där min bodde och levde hela sitt.
I Holmsund fanns alla de tre stora och klassiska folkrörelserna: väckelse-, nykterhets- och arbetarrörelsen. Den senare var dock kristen och liberal. “För socialismen gick det, i Umeå skärgård liksom i övriga Västerbotten, trögare” (Ambjörnsson). Både Enquist och Ambjörnsson skildrar hur den ditsände agitatorn Elmgren (i romanen Musikanternas uttåg kallad Elmblad) spöas upp av uppretade arbetare.
Ambjörnssons skötsamhet fokuserar på nykterheten, inte som mål utan medel. Även här står folkbildningen starkt. 1902 bildades den första studiecirkeln i vårt land. Nykteristen och den socialdemokratiske riksdagsledamoten Oscar Olsson anges som upphovsman. Tio år senare bildas en i Holmsund. Verksamheten växer sedan med bibliotek, föreläsningar och en tidning. Ämnen som studeras är kommunal-, medborgar- och föreningskunskap. Författare som läses är Strindberg, Ellen Key, Dan Andersson och Ture Nerman. En annan bortglömd nykterist och radikal politiker, antimilitarist och vegetarian.
Sedan sker olika saker. Patriarkalismen, som funnits mellan bruk och arbetare, flyttar in i rörelserna genom att en liten klick (unga män) tar över. Medlemsantalen sjunker, medan det ideella arbetet blir professionellt och avlönat. Organisationerna flyter ihop samtidigt som nya bildas för kvinnor och ungdomar. Redan på 1930-talet vidgas klyftan mellan medlemmarna och eliten, vilket dagens föreningsliv lider av.
Nykterhetsrörelsen driver tre folkhögskolor (IOGT-NTO: Tollare och Wendelsberg, samt Blå bandet: Helliden) och ett studieförbund. Det var på Tollare 2005 jag bestämde mig för att bli lärare. Svensk folkbildnings nestor Gösta Vestlund berättade om sin bok “Global livssyn på väg”. På Vestlunddagarna för några år sedan berättade han om hur nazisterna marscherade genom Gagnef på 30-talet och varnade för dem igen. Gösta Vestlund avled häromdagen, 107 år gammal.
Schartauanism
Tillbaks till schartauanerna i Bohuslän med Luther på axeln och arbete i sitt anletes svett. “Informanterna uppfattar det som en daglig plikt och väg att förhärliga skapelsen. Naturligtvis är arbetet ett sätt att försörja sig, men också njutningsmedel och självändamål, alltså inte ett medel till ökat välstånd eller karriär” (Lewis). Synen rimmade väl med den framväxande arbetarrörelsen. Gör din plikt, kräv din rätt.
Det är svårt att fånga skötsamhetsidealet utan metaforer. Konkret innebar det att man under min uppväxt gick upp, klädde på sig och gick till jobbet Punkt. Mamma och pappa gick till sina jobb varje dag i 40–45 år, utan klagomål eller särskilt mycket sjukfrånvaro. Det kan bli överdrivet åt andra hållet. I 1990-talskrisen blev han arbetslös. Efter en kurs på folkhögskola och några år som klassmorfar gick han i pension.
Även här stod folkbildningen starkt. För schartauanerna, liksom den övriga väckelsen, var Ordet centralt och man läste mycket. I hemmen stod bokhyllor med uppbyggelselitteratur, ibland musikinstrument, radio men mer sällan tv. Mormor var bildad om än inte utbildad. På skivspelaren snurrade Evert Taube, Dan Andersson och Lasse Dahlquist. Alla psalmer och skillingtryck har jag lärt mig av henne.
Samtidigt en kulturfientlighet mot biofilmer och dansbanor. Utseendet med frisyr, smink och smycken. Renligheten med tvätt, disk och städning. De döljer en oro över att “spåra ur”, inför gruppen och sig själv, och bli en “slarver”. I enkelheten och ödmjukheten lurar elitism och förakt mot “avvikare”. Flyktingar, HBTQ-personer och funktionsvariationer. Personer med annan tro eller kanske ingen alls.
“Schartauanismens relation till nykterhet och nykterhetsrörelsen är säregen. Med nykterhet menar man aldrig avhållsamhet utan ett förståndigt, ansvarsfullt bruk av alkohol. Spriten tillhör nämligen Guds goda gåvor” (Lewis). Läran ställer sig avvisande till organiserat folkrörelse- och föreningsliv, eftersom det drar intresset från Ordet och Gud, samt lockar till kultur och högmod.
Axel Melin
Jag har min mormors fars dödsannons i handen och mailar en jpeg-kopia till Bohusläns föreningsarkiv, utan förväntningar på svar. Men bara några dagar senare kommer ett från chefen Linda Ohlsson. Hon har genomfört ett imponerande detektivarbete efter Axel Melin och skriver:
En arbetarekommun är ett organisationsled inom Socialdemokraterna (vilket jag visste). Den består av representanter från de lokala S-föreningarna och sköter partiets intressen som valrörelser, nomineringar till kommunala uppdrag osv. Under 1900-talets början var det vanligt att fackföreningar anslöt sig till arbetarekommunen och skickade representanter att föra deras talan.
I det här fallet avses Lyse västra arbetarekommun. Det verkar funnits två arbetarekommuner i området: Lyse och Lyse västra. Tyvärr saknas handlingar från dem hos oss. Då det gäller Stens, avd 15 avses Svenska stenindustriarbetareförbundet i Sjöbol. Deras arkiv finns hos oss, dock inte medlemsmatriklar, utan enbart protokoll och kassaböcker. Jag sökte efter Axel Melin, men fann honom inte.
Utifrån dödsannonsen kan man utläsa att din mormors far var stenhuggare (ett vanligt yrke i Bohuslän), fackligt ansluten och politiskt aktiv i Socialdemokraterna. Det var under denna tid vanligt att föreningarna som man ingick i samlade en slant till den avlidnes familj eller köpte blommor till hans bår. Ofta fanns föreningen representerad med röd fana med sorgflor, som kamraterna sänkte vid kistan eller graven.
Axel dog 1968, så honom minns jag inte, men gammelmormor begravning 1984 var jag med på. De vilar på Lyse kyrkogård, nära Preems omtalade raffinaderi. Jag undrar vad Axel skulle tyckt, förmodligen hade han prioriterat arbetstillfällena före miljön. Äktenskapet var, enligt familjehistorien, olyckligt men skilsmässa förstås otänkbart. Två strävsamma och engagerade människor, trots lärans avvisande mot föreningar.
Arvet idag
PO Enquist, arbetarna i Holmsund och schartauanerna delar oron för högmod, att förhäva eller bli stor på sig. Jantelagen, att inte sticka ut eller tro sig vara för mer. Jag tror det är svaret på PO:s fråga: när allt började så bra, hur kunde det sluta så illa? Läran blev allt mer en sekt och många unga övergav den. Några hamnade i samma missbruk, som de varnats för. Enligt Katarina Lewis kallas Bohuslän för “valiumkusten”.
Samtidigt kan man knappast överskatta folkrörelsernas roll. De gav upprättelse åt samhällets svaga och utsatta, gjorde uppror mot kyrka och stat (då förenade) och gav kunskap till dem som tog makten över samhället. Maja Enquist och min mormor stod mellan tradition och modernitet. Men tillhörde en ny generation kvinnor, som krävde jämställdhet och rättigheter, och bidrog till att bygga folkhemmet.
För sex år sedan hade jag aldrig upplevt alkoholism. Det dracks under min uppväxt, men alltid förknippat med fester. Det gick en skarp gräns mellan vardag och helg. De senaste sex åren har jag dock upplevt alkoholism på nära håll, först med en före detta partner och sedan med en före detta kollega. För sex år sedan förstod jag inte begreppet medberoende, idag vet jag alldeles för väl vad det är.
Det är inte bara alkoholisten, utan även omgivningen, som dricker. Drickandet står i centrum och styr allt. Det kan vara svårt att se vad som sker. Man försöker få vardagen att funka och hålla skenet uppe. Först senare, när man blivit “nykter”, kan man börja förstå och läka. Jag erkänner att jag gick med i Nykterhetsrörelsen för ett år sedan av karriärskäl, men idag har viljan att hjälpa andra blivit viktig.
Av Tobias Persson
Källor:
- Ett annat liv av PO Enquist
- Den skötsamme arbetaren av Ronny Ambjörnsson
- Schartauansk kvinnofromhet i tjugonde seklet av Katarina Lewis
Serien “Andlighet”
- Korståg 1
- Korståg 2
- Jerusalem
- Schartauanism
- Den skötsamme arbetaren
- Kalifat
