Monument i Luleå över offren. Uppsatt år 2000, 60 år efter attentatet.

80 år sedan attentatet och mordbranden mot Norrskensflamman

Natten mot den 3:e mars 1940 smög sig attentatsmännen i skydd av mörkret in på den kommunistiska tidningen Norrskensflammans tryckeri i Luleå. De var klädda i militära uniformer. Det var tre officerare vid Ing 3, fänrikarna Hans Bergström, Gösta Krenell och Thorsten Nordström. Med sig hade de stubintråd och sprängämnen för att spränga tidningstryckeriet i luften.

Utanför huset vaktade den menige soldaten Jim Palmkvist beväpnad med en gummiklubba.

I en militärbil i närheten väntade journalisten Gunnar Hedenström från den tyskvänliga högertidningen Norrbottens-Kuriren som skulle köra attentatsmännen till Boden efter utfört dåd.

Branden som följde efter explosionen blev våldsam i den gamla träbyggnaden, som också var bostad för 10 personer. Det var 8 vuxna och 2 barn, 8 och 12 år gamla, som bodde i tryckeriets övervåning.

Fem av de vuxna lyckades med hjälp av hopbundna lakan fira sig ner från övervåningen genom ett fönster. De som klarade livhanken blev skadade. Filip Forsberg, tidningens chefredaktör, fick så allvarliga skador att han blev invalidiserad.

Lika många miste livet i denna mordbrand. Det var Svea Granberg, 34 år, och 12-årige sonen Torgny. Och det var Norrskensflammans ekonomichef Artur Hellberg, 37 år, hans frun Alice, 34 år, och deras dotter Maj, 8 år.

Reaktionerna efter attentatet var i flera tidningar att det var kommunisterna själva som anlagt branden.

“Osmaklig kommunistpropaganda” skrev högertidningen Nya Dagliga Allehanda.

“Ingenting ger stöd åt misstankarna om attentat” skrev högertidningen Norrbottens-Kuriren. “Det handlar bara om bisarra rykten”

Tidningen Social-Demokraten skrev: “Terrororganet Ny Dag spelar upp sig till moralisk oskuld”.

Tidningarna vägrade också ta in dödsannonserna efter dem som dog i mordbranden.

Den efterföljande brandutredningen slog fast att det var ett attentat, en anlagd brand. Man hade hittat rester av stubintråd. En rekvisition av liknande stubintråd från en järnhandel kunde binda fänrik Borgström till attentatet.

Värt att notera är att attentatsmännen hade förberett sig inför attentatet genom att i förväg öva på Norrbottens-Kuriren var de skulle aptera sprängladdningarna i tryckeriet för största möjliga effekt.

Undan för undan kunde de misstänkta bindas till gärningen. Och vid den kommande rättegången vid Rådhusrätten i Luleå erkände alla sprängningen av tryckeriet, men nekade till mordbrand.

De berättade att när de kommit tillbaka till Boden hade de skålat i champagne för att fira de lyckade attentatet. En av gärningsmännen, Palmqvist, var organiserad nazist i Nationalsocialistisk Ungdom.

Ännu mer avslöjande var att dessa fem gärningsmän inte var ensamma. Bakom planeringen av attentatet stod ännu en militär, kapten Uno Svanbom, och stadsfiskal Ebbe Hallberg. Stadsfiskal Hallberg hade i varit åklagare i Luleå i nästan 30 år. Han var även aktiv nazist och hade grundat den nazistiska tidningen “Vår Front”. Nu stod han själv som åtalad.

Den efterföljande rättegången blev en fars.

  • Ingen dömdes för mordbrand. Förövarna dömdes enbart för “grov skadegörelse på annans egendom”.
  • Domarna blev uppseendeväckande “milda”. De fick 1 år och 11 månaders straffarbete som lägsta straff, och 4 års straffarbete som högsta straff.
  • Inga ersättningar till de mördades efterlevande utdömdes. Inte ens ersättning för likkistorna.
  • Domarna överklagades och skärptes av Hovrätten, där journalisten Hedenström, kapten Svanbom och stadsfiskal Hallberg fick 7 års straffarbete för att de stod bakom planeringen av dådet.

Ingen behövde dock avtjäna hela straffen. I juni 1944 benådades de av den dåvarande samlingsregeringen. En samlingsregering där alla riksdagspartier var representerade utom Kommunisterna.

I den uppskruvade lynchstämning som rådde under den här tiden, då nazityskland hade framgångar i kriget, Franco hade vunnit det spanska inbördeskriget, Tyskland ockuperade Norge och Danmark, de tyska trupptransporterna körde för fullt på våra svenska järnvägar, då “Finlands sak var vår” och fascismen och nazismen hade stark fäste i Sverige, inte minst bland de högre militära kretsarna, var det kanske “i sin ordning” att se milt på ett sådant terrordåd som mordbranden på en kommunistisk tidning.

Men när det stod klart att faktiskt människor fallit offer, inte “bara” några tryckpressar, började tongångarna skifta. I Norrbotten teg Norrbotten-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten som medverkat till att piska upp en lynchstämning.

Men andra tidningar var mer sansade. Till och med högertidningar kunde skriva att domarna “otvivelaktigt blev mildare än man i allmänhet föreställt sig”.

“Varje rättänkande medborgare får säga som nämndemannen då en skev dom avkunnades: Jag vill inte kvälja dom, men domen kväljer mig”.

–Socialdemokraten

“Det kan vara riktigt att hålla Amalthea i minnet i fallet Norrskensflamman. Man måste ha klarhet om vem som vållat en brand som medförde de fems död. Och den eller de måste straffas lika hårt som Amaltheamännen. Mot ‘våldets propaganda’ måste ett rättssamhälle reagera från vilket håll våldet än utövas och alldeles oavsett om motiven är osjälviska eller icke.”

–Göteborgsposten (fp)

(Anton Nilsson, som var med att lägga en sprängladdning på strejkbrytarfartyget Amalthea, då en strejkbrytare dödades, dömdes till döden. De som sprängde Norrskensflamman då fem människor dödades fick mycket milda domar. Min anmärkning)

Under rubriken “Billiga domar i Luleå” skriver den antinazistiska tidningen Trots allt!:

“Det kan man kalla milda domar. Om de fem dödsoffren talas inte alls. De räknades förmodligen som ren olyckshändelse”

I en relativt ny kommentar säger rättsexperten Sven-Erik Alhem:

“Det är oerhört snällt bedömt…Det är en kombination av ett brott mot demokratin då det riktar sig mot en tidningsreaktion, och ett brott mot människor i en utsatt situation i och med att de befinner sig i huset”, säger Sven-Erik Alhem som kallar attentatet för “ett synnerligen allvarligt brott”.

Valdemar Granberg, make till Svea och far till Torgny, 12 år, satt internerad på “arbetskompaniet” Storsien då han fick beskedet att hans familj dödats vid branden. Han tog detta så hårt att han några år senare tog sitt liv.

Man kan säga att Valdemar Granberd blev mordattentatets sjätte offer.

Inte förrän 60 år efter attentatet (år 2000) hade det kollektiva minnet kommit så långt att det sattes upp ett monument i Luleå till minne av dem som föll offer för fascisternas dåd i Luleå 3 mars 1940.

3 mars i år kommer Vänsterpartiet i Luleå att arrangera ett tyst fackeltåg för att hedra de som dödades vid attentatet.

Jag undrar vilket “kollektivt minne” som finns i våra medier? Kommer detta att uppmärksammas? Eller passerar det som om ingenting hänt.

“Om man inte tittar bakåt när man köra framåt, måste man se upp”

–Citat av Tage Danielsson.

Källor till min artikel:

  • “Attentatet mot Norrskensflamman” av Ulf Oldberg. Utgiven på Bonniers förlag 1972.
  • Tidningen Flamman, nummer 9, 28 februari 2020.
  • SVT Nyheter 2 mars 2015.

Rolf Waltersson

Liknande artiklar