När Magdalena Andersson valdes till statsminister 24 november stod alla partiledare på rad för att fira detta historiska vingslag.
Hundra år efter att vi fick kvinnlig rösträtt och demokrati fick Sverige också sin första kvinnliga statsminister. Hipp, hipp. Hurra, hurra, hurra!
Utan att på minsta vis förringa betydelsen av kvinnlig rösträtt, vill jag hävda att detta 100-årsjubilerande tyder på en viss historielöshet.
Den kvinnliga rösträtten 1921 var en epokgörande demokratireform, men med modifikation. Det fanns ett antal “streck” som innebar att många medborgare var utestängda från den demokratiska process det innebär att få rösta i allmänna och fria val där varje röst har lika värde:
Vi hade “värnpliktsstrecket” som innebar krav på fullgjord värnplikt för att få rösta, vilket innebar att “de samvetsömma”, de vi idag kallar vapenvägrare eller totalvägrare, inte hade rösträtt.
De som satt i fängelser saknade rösträtt.
Vi hade “fattigdomsstrecket”, som innebar att de som var omhändertagna av fattigvården saknade rösträtt.
Vi hade “konkursstrecket” som innebar att de som var försatta i konkurs saknade rösträtt.
Även de som omyndighetsförklarats av domstol saknade rösträtt.
Undan för undan avskaffades dessa “streck”, så att alla dessa grupper till slut fick rösträtt. Jag tror det var 1945 det sista “strecket” avskaffades. Alltså 24 år efter “demokratins införande”.
Nu pratar vi alltså om riksdagsval.
Systemet med tvåkammarriksdag, första kammaren och andra kammaren, levde kvar ända till 1971. I år är det alltså 50 år sedan denna odemokratiska kvarleva avskaffades.
Första kammaren var ett slags “överhus” som från början bestod av de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder. Den så kallade ståndsriksdagen. I praktiken innebar det att första kammaren befolkades av adliga godsägare, biskopar och präster, ämbetsmän, finansmän, företagare och självägande storbönder.
Med åren slopades kravet att man måste vara av “ädelt stånd”. I stället infördes inkomst- och förmögenhetskrav för valbarhet till förstakammaren.
“Valbar till första kammaren var män som uppnått 35 års ålder samt att man ägde och i minst tre år före valet ägt fastigheter värderade till minst 80 000 kronor, eller att man betalat skatt och i minst tre år beskattats för minst 4 000 kronor i inkomst… Den 26 maj 1909 sänktes kravet på fastighetsvärde från 80 000 till 50 000, och kravet på minimiinkomst från 4 000 till 3 000 kronor…
Den 31 januari 1921 blev även kvinnor valbara till första kammaren”. Källa: Wikipedia.
Till saken hör också att det inte var direktval till första kammaren. Ledamöter till förstakammaren utsågs av landstingen. Alltså ett indirekt val. Mandatperioden var 8 år.
Detta system med tvåkammarriksdag var ett “politiskt system för elitstyre” som avskaffades så sent som 1971 då vi fick den enkammarriksdag som vi har idag.
Ska man vara noga ska vi vänta till år 2071 med att fira “demokratins införande” i Sverige.
Eller “den parlamentariska demokratins införande” om man ska vara riktigt noga.
Fortfarande gör demokratin halt vid fabriksgrindarna. De som äger de stora företagen, de stora bankerna och de stora förmögenheterna har genom sitt ägande stort inflytande över hur samhället styrs.
“Esse non Videri” – “Att verka utan att synas”, som var den paroll finansmannen Marcus Wallenberg antog när han 1931 blev serafimerriddare.
En del påstår att det är en slarvig översättning från latin. Att det ska vara: ““Att verka, inte bara synas”.
Lästips:
- Politiskt system för elitstyre. Demokrati 100 år. Torbjörn Nilsson. Professor i historia, Södertörns högskola
- Tvåkammarriksdagen & rösträtten.
- Grupper utan rösträtt – Fira demokratin!. Sveriges riksdag.
En liten “pikant detalj”:
“Judar och katoliker var länge utestängda från det politiska livet. Kristendomen, i form av den lutherska evangeliska läran var efter reformationen rättesnöret för svenska medborgare. Judar och katoliker fick rösträtt till riksdagen först på 1860-talet.
Det dröjde till 1950-talet innan de kunde bli ministrar i regeringen…”
PS Jag kan inte låta bli att nämna några namn på ledamöter i riksdagens första kammare:
- Henning Hamilton
- Carl Fredrik Wachtmeister
- Gustaf Lagerbjelke
- Gustaf Victor Schotte.
- Sten Lejonhufvud
- Fredrik Wachtmeister
- Lacob Wilhelm Sprengtporten
- Claes Magnus Lewenhaupt
- Fredrik von Rosen
- Henrik Palmstierna
Inte många “katter bland hermelinerna”, som Karl Gerhard sjöng i sin kuplett:
Går man in och kollar “stamtavlorna” på dessa hermeliner i riksdagens första kammare hittar man CV:n som inte går av för hackor.
Rolf Waltersson
