Detta är andra delen i eFOLKETs artikelserie om Rosa Luxemburg.
Läs övriga delar i artikelserien: del 1, del 3, del 4 del 5.
Rosa Luxemburg hade verkat inom arbetarrörelsen under drygt 30 av sina 47 levnadsår när hon den 15 januari 1919 mördades av kontrarevolutionens uniformerade bödlar. Redan som tonåring anslöt hon sig till den polska marxistiska socialdemokratin, och sedan 1898 verkade hon också inom det tyska socialdemokratiska partiet (SPD).
Redan blott 22 år gammal deltog hon som polsk delegat på Socialistiska Internationalens kongress, som hölls i Zürich 1893. Rosa Luxemburg blev trots sin ungdom snabbt en av Internationalens centralgestalter och hon deltog på alla kongresser fram till krigsutbrottet 1914, då organisationen bröt samman, och Rosa inledde sin kamp för en ny International grundad på den socialdemokratiska rörelsens ursprunglig internationalistiska solidaritet mellan alla länders arbetare.
Från och med sitt inträde i SPD skulle hon inte bara spela en framträdande roll inom den polska socialdemokratin, utan också inom det tyska partiet.
Mot den socialliberala revisionismen
En orsak till den uppmärksamhet hon rönte inom SPD var det ansvar hon tog i försvaret av marxismen gentemot den revision
i socialliberal riktning som lanserades av en högerfalang, anförd av Eduard Bernstein, inom den tyska socialdemokratin. Rosa Luxemburg bemötte Bernstein i en serie artiklar i det tyska partiets teoretiska tidskrift Neue Zeit, och i en bok, Social reform eller revolution. Rosas budskap var att Bernstein bland mycket annat hade fel när han ställde reformer i motsättning till revolution.
Mot ministersocialismen
Inom Socialistiska Internationalen anförde Rosa kritiken mot den i vissa medlemspartier uppdykande beredskapen att sätta sig i regeringar tillsammans med borgerliga partier. Tendensen fick beteckningen ministersocialism, och dess uppkomst var var naturligtvis ett uttryck för att revisionismens socialliberala tankegångar var på frammarsch inom de socialdemokratiska partierna. I Sverige var Hjalmar Branting anförare av den ideologiska glidningen i borgerligt liberal riktning.
Mot varje form av stöd till kolonialismen
Ett ytterligare uttryck för revisionismen var det halvkvädna eller till och med öppna stödet till de europeiska staternas kolonialism. Också i denna fråga stred Rosa Luxemburg mot närmandet till den pro-imperialistiska liberalismen. För Rosa Luxemburg var arbetarklassens solidaritet med kolonialismens offer en självklarhet. Något stöd till det egna landets borgerlighet i förtrycket av folk i andra världsdelar, eller tal om civilisatoriska uppgifter gentemot primitiva folk brännmärktes skulle aldrig kunna komma i fråga.
Vad den tyska kolonialismen beträffar var politiken gentemot folken i de afrikanska kolonierna kännetecknad av ohygglig grymhet. Detta gällde både Tyska Östafrika (nuvarande Tanzania) och Sydvästafrika (nuvarande Namibia). Förintelsepolitiken gentemot folkgrupperna Herero och Nama i Sydvästafrika har beskrivits som en generalrepetition inför upprättandet av förintelselägren under 40-talet. 1904 utfärdade den tyske generalen Lothar von Trottha sin ökända förintelseorder. Av en Herero-befolkning på 80 000 återstod efter massdöden i Kalahari-öknen endast 20 000. Folkgruppen Nama decimerades i koncentrationsläger till hälften. Från 20 000 till 10 000.
I ett brev hon skrev långt senare, från fängelset Wronke den 16 februari 1917, till sin vän Mathilde Wurm, gav Rosa i en passage uttryck för sin hållning. En hållning som uteslöt varje form av hierarkisk uppdelning av jordens människor. Rosa vill i brevsvaret göra klart att trots sin egen judiska bakgrund är hennes bestämda mening att kampen mot anti-semitismen inte kan tillåtas skymma kampen mot alla former av förtryck.
Vad vill du med de speciella judekvalen? De stackars offren på gummiplantagerna i Putumayo och negrerna i Afrika, som européerna bollar mellan sig, står mig lika nära. Minns du ännu orden i den Stora generalstabens verk om Trotthas Kalahari-fälttåg:
… och de döendes rosslingar, de törstandes vansinnesskrin genljöd i oändlighetens höga tystnad.Ack, denna oändlighetens höga tystnad, i vilken så många rop förklingar ohörda, den ljuder så starkt i mig att jag inte har någon särskild vrå över i mitt hjärta för ghettot: jag känner mig hemma överallt i världen, där det finns moln och fåglar och människotårar.
Fortsättning i del 3…
