Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Morgan Johansson har krävt att den svenska högerregeringen skall bryta sin tystnad om det pågående brännandet av Koranen, och om vad regeringen gör och tänker göra.
Utrikesministern Tobias Billström (M) har svarat att han på torsdag kommer till utrikesutskottet för att informera och svara på frågor.
Både Johansson och Billström är av meningen att rätten till att offentligt bränna Koranen måste försvaras på grundval av yttrandefriheten.
Den ståndpunkten har från många i Sverige mött kritik. Bland andra från från juristen och FN-diplomaten Hans Corell och från religionshistorikern Jan Järpe.
Lagen om hets mot folkgrupp innefattar bland annat förbud mot angrepp på en folkgrupp utifrån gruppens trosbekännelse.
Försvararna av rätten att offentligt bränna Koranen hävdar att handlingen är en form av “religionskritik”. Det vill säga en “kritik mot Koranens innehåll” och inte ett angrepp riktat mot muslimer som en folkgrupp i det svenska samhället.
Detta försvar av rätten till att kunna offentligt och aggressivt bränna muslimernas skrift är verklighetsfrämmande och ohållbart. Det handlar om hyckleri.
När den främlings- och invandrarfientlige Rasmus Paludan och hans anhang sökt upp invandrarstadsdelar för att där bränna och stampa på Koranen har det inte handlat om att meddela invånarna i dessa stadsdelar synpunkter på religionen islam utan om att provocera och stigmatisera muslimer – och utomeuropeiska invandrare generellt.
Koranbränningarna har varit aggressiva och hatiska handlingar som av muslimer och invandrare med rätta uppfattats som hotfulla. Av stora delar av SD-träsket och övriga högerextremister har de uppfattats som löftesrika signaler till attack. Det ideologiska innehållet i koranbrännarnas budskap har varit på pricken identiskt med innehållet i det budskap som massmördaren Anders Behring Breivik torgförde. I koranbrännandets förlängning kan vi mer än bara ana terror och pogromer.
Brännandet av Koranen även utanför moskéer och ambassader kan ses som en breddning och fördjupning av angreppen. I bakgrunden närs i högerträsket en förhoppning om att några förvirrade och psykiskt instabila personer ska svara med attacker mot “svenskarna” och att sekteristisk och våldsbejakande islamism ska finna nya rekryter och flytta fram sina positioner.
Tidölagets chef (åtminstone formellt) och Sveriges statsminister Ulf Kristersson har vid upprepade tillfällen sagt att “offentligt brännande av Koranen är en laglig handling, men därmed inte sagt att det är en lämplig handling”.
Kristerssons ordval är avslöjande. Gör tankeexperimentet att vi i Sverige den senaste tiden fått uppleva en våg av aktioner under vilka det framför synagogor i Sverige bränts och stampats på judiska Talmud-skrifter och Torah-rullar. 1930-talets företrädare för Kristerssons parti kunde kanske inskränka sig till att beteckna sådana attacker på den judiska folkgruppen som “olämpliga”.
Men vi tror och hoppas att högerpartiets ordförande idag inte skulle drista sig till att formulera sig så svalt. Vi tror och hoppas att han skulle fördöma sådana antisemitiska aggressiva handlingar mot den judiska folkgruppen i vårt land. Och att han skulle säga att dessa aktioner handlar om hets mot folkgrupp och är olagliga.
Dock: när det handlar om Koranen och muslimer säger Kristersson att han inte kan se att det handlar om hets mot folkgrupp. Och han har till och med i uttalanden gjort ett avslöjande tillägg som en förklaring till “olämpligheten”. Han har sagt att människor (i det här fallet sådana som offentlig bränner Koranen) borde ta det säkerhetspolitiska prekära läget under beaktande. Därmed syftar han på NATO-medlemskapsprocessen. Vilket kan tolkas som att när väl Sverige blivit medlem i den USA-ledda krigsalliansen så kommer offentligt brännande av Koranen inte att vara så mycket att orda om.
Naturligtvis riktar sig Kristersson också till företrädarna för sitt så kallade tidölags största parti, Sverigedemokraterna. Detta främlingsfientliga parti med rötter i svensk nazism är uttalat hatiskt mot islam, och i praktiken hatiskt mot muslimer. Ledande partiföreträdare har twittrat om att de vill se fler koranbränningar och om att islam är en “avskyvärd religion“. En av dessa ledande företrädare är ordföranden i riksdagens justitieutskott, Richard Jomshof.
Naturligtvis vill Kristersson att SD nu ska “ligga lite lågt”.
Men regeringarna och många människor i muslimska länder är förstås medvetna om att den svenska högerregeringen parlamentariskt vilar på ett underlag där ett programmatiskt muslimfientligt parti spelar en dominerande roll. De är också medvetna om att den svenska högerregeringen lättsinniga attityd till koranbrännandet i grunden handlar om att en arrogant och nedsättande attityd gentemot Tredje Världen. Islam betraktas nog ganska allmänt inom den svenska högerregeringen som en mindre värd, “sunkig” (eller föraktlig) tredje-världen-religion. Det är vad vice statsministern Ebba Busch i praktiken menar när hon talar om “vårt judiskt-kristna kulturarv”.
Vad det handlar om är eurocentrisk självgod arrogans och en kolonial överlägsenhetsmentalitet. Även i detta sammanhang kan tilläggas att det under 30-talet inte var ovanligt inom såväl katolska som protestantiska politiska strömningar att också judarna stämplades som “folkfrämmande”. Dagens kristdemokratiska partier har gudskelov lämnat den retoriken.
När tidölagets dokument i dessa dagar späckas med fraser om “svenska” värderingar som invandrare påstås ha svårt att rätta sig efter, när bristande “vandel” ska kunna utgöra grund för förpassning, när invandrare dag efter dag, år ut och år in, får höra att de utgör det svenska samhällets största problem, då är det muslimer och invandrare med utomeuropeisk bakgrund som siktet är inställt på.
Då nu Morgan Johansson säger att regeringen måste anstränga sig för att övertyga regeringarna och människorna i muslimska länder att Sveriges regering och myndigheter inte sympatiserar med koranbrännandet, men samtidigt på grund av vår “yttrandefrihet” inte vill förbjuda dem, är han hopplöst fel ute.
Det enda rätta är att omedelbart börja tillämpa vår lagstiftnings anda och bokstav. Också när det gäller hets mot den muslimska folkgruppen i det svenska samhället. Offentligt brännande av en religiös skrift är en aggressiv och hotfull handling. Offentligt brännande av Koranen och andra religiösa skrifter ska leda till åtal och dom. Och bestraffas.
eFOLKET
Ledarredaktionen
