Den 29 juni 1958, alltså för 65 år sedan, nådde svenska fotbollslandslaget sin största framgång, då man spelade VM-final. Finalen, som spelades på stadion i Råsunda, vann Brasilien med 5-2. Men silvermedaljen innebar ändå en stor framgång för det svenska landslaget. Och samtidigt var denna VM-final kulmen på ett enastående årtionde, med framgångar som OS-guld i London 1948, VM-brons i Brasilien 1950 och och OS-brons i Helsingfors 1952.
För två dagar sedan avled Reino Börjesson, en av 50-talets många framstående spelare.
Han föddes i Partille 1929. Sin landslagsdebut gjorde han 1951, i en match mot Danmark.
Reino Börjesson spelade mittfältare på högerkanten, eller som man sa på den tiden, högerhalv. Han blev uttagen till VM-truppen 1958 och gjorde sin VM-debut i Sveriges gruppspelsmatch mot Wales (0-0). Han spelade sedan i kvartsfinalen mot Sovjetunionen (2-0) och semifinalen mot Västtyskland (3-1), segrar som ledde fram till VM-finalen mot Brasilien.
I och med Reino Börjessons död, lever nu bara en av Sveriges finalspelare, Kurt Hamrin, som är 88 år. Även Owe Olsson 85 år, som var med i VM-truppen 1958, men inte spelade någon match i turneringen, är fortfarande i livet. Alla de övriga 20 spelarna i Sveriges mest framgångsrika VM-trupp i fotboll är nu döda.
Reino Börjesson hade gott påbrå, hans far Erik Börjesson, spelade 17 landskamper under 1900-talets första decennier. Både far och son Börjesson var uppvuxna i Partille i Göteborg och började spela fotboll i Jonsered (Erik i GIF och Reino i IF) och därefter IFK Göteborg. Erik avslutade sin karriär som spelande tränare i Örgryte IS. När Reino blev uttagen till VM-truppen 1958 spelade han i Boråslaget Norrby IF.
Norrby var 1958 ett lag som spelade i division II, Västra Götaland. Anmärkningsvärt är att det i den svenska finalelvan 1958 faktiskt fanns fyra spelare från svenska division II – förutom Reino Börjesson Orvar Bergmark (Örebro) och de båda Örgrytespelarna Gunnar Gren och Agne Simonsson.
Gunnar Gren, som var med redan i London 1948, hade en proffskarriär bakom sig i Italien, och både Bergmark och Simonsson blev proffs under 60-talet.
Reino Börjesson blev aldrig proffs. Inte heller hans far, legendaren Erik Börjesson, som dock fick ett erbjudande om proffsspel från Liverpool FC, efter en vänskapsmatch mellan engelsmännen och IFK Göteborg. Året var 1914. Erik avböjde.
Erik Börjesson var känd för sin politiska hållning. Hans hemvist var på arbetarrörelsens vänsterkant.
Under sina 17 landskamper gjorde han 14 mål, och han anses allmänt som en av den tidiga fotbollens förgrundsfigurer i Sverige.
Också Reino gjorde, trots sin mittfältsposition, under sin karriär många mål. I de tio landskamperna som han spelade blev det två. Båda kom mot Finland, i en vänskapsmatch mot Finland som spelades på hösten 1958, efter VM-turnéringen.
Apropå Finland: Att han hette Reino och inte Reine berodde säkert på att hans mor var från Finland.
Det gängse omdömet inom fotbollskretsar har varit att Reino Börjesson var en strålande lagspelare, med en förmåga att “göra sina medspelare bra”.
Detta har också framhållits från flera håll nu, i samband med hans bortgång. Fotbollssverige minns Reino Börjesson med värme.
Hans Foste Hjälte
