Jag har tidigare i några inlägg skrivit om Vipeholmsanstalten. En anstalt där man förvarade “sinnesslöa” och utsatte dem för medicinska experiment. Bland annat att många patienter under längre tid tvångsmatades med sega och söta kolor så att man kunde studera hur tänderna angrips av karies.
Sveriges Radio har i fem avsnitt berättat om Vipeholmsanstalten. Igår, söndag 22 november, lyssnade jag noga på det femte och sista avsnittet. Inte bara en gång utan två gånger. Först på söndag eftermiddag klockan 15. Sedan reprisen natten mellan söndag-måndag.
I det här avsnittet låter man de intagna och deras anhöriga komma till tals. Men även personal som arbetat på anstalten. Dels genom intervjuer med anhöriga som berättar om sina upplevelser.
En kvinna berättade om sin farbror. En man berättade om sin lillebror. Hur han var när han bodde kvar hemma, och hur han försämrades i den torftiga anstaltsmiljön som till stor del bara handlade om “förvaring”.
Det berättades om när man skaffade en radioapparat till anstalten och hur glada patienterna blev av att få lyssna till musik.
Vi fick också ta del av brev som några barn, hade skrivit till sina föräldrar. Brev som aldrig skickades iväg utan som gömdes undan i lådor som nu hittats i gömda arkiv 40-50-60 år senare.
Det var så sorgliga och upprörande berättelser. Det går nästan inte att förklara. Jag uppmanar er att i stället gå in och lyssna.
En liten pojke hade skrivit brev till Hitler och sagt: “Jag tycker du ska sluta kriga”. Pojken hade bjudit Hitler att komma och hälsa på vid Vipeholmsanstalten. “Du kan få överta min plats”, hade pojken skrivit i brevet – frankerat med ett frimärke som han själv hade ritat.
En kvinna som hade arbetat på Vipeholmsanstalten berättade om hur man “tog hand om” patienter som inte lydde sina vårdare.
“Man tvingade ner dem att ligga i kallt vatten ett tag. Sedan höll de sig lugna några dagar”.
Ett av experimenten på Vipeholmsanstalten var att man efter patienternas död plocka ut deras hjärnor som skickades till hjärnlaboratoriet vid universitetet i Uppsala. Cirka 200 hjärnor hade under åren skickats iväg från Vipeholmsanstalten för att bli undersökta. Det sades att man skulle studera hur hjärnorna var konstruerade på dessa “idioter”.
När programledarna besökte Uppsala universitet för att ta reda på vad som hänt med dessa hjärnor, visade sig att några forskningsresultat aldrig redovisats. Man talade en patologen vid universitetet och han hade aldrig hört talas om att någon form av forskning över huvud taget hade ägt rum på dessa hjärnor.
Man kunde inte heller hitta hjärnorna.
“De slängdes nog för över 40 år sedan” var spekulationen man hade.
Med tiden avslöjades de skandalösa förhållandena på Vipeholmsanstalten och myndigheterna genomförde vissa förändringar och förbättringar av vården.
Flera av de intagna kunde skickas hem till föräldrar eller andra anhöriga.
“De blev genast mycket bättre när de fick egna kläder och behandlades som människor”, berättade en av de anställda.
När Vipeholmsanstalten stängdes 1982 flyttades många av patienterna till egna boenden. Det visade sig att de klarade sig förvånansvärt bra.
Alla var kanske inte “obildbara idioter”, med de blev det under behandlingen inne på anstalten.
Under alla omständigheter – de var människor, och borde behandlats som människor.
Ta bara detta att alla som hamnade på Vipeholmsanstalten som patienter fotograferades. De fotograferades nakna. Bara detta var en kränkande behandling.
Rolf Waltersson
Länkar:
- eFOLKET – Artiklar om Vipeholmsanstalten
- Sveriges Radio – avsnitt om Vipeholmsanstalten
