- Om vi inte protesterar få vi ångra oss
- Dags att blåsa liv i de sociala rörelserna
- Tågpersonalens strid gäller oss alla
Bakom denna debattartikel står ledarredaktionen på tidningen Internationalen.
*****
I mars när protesterna mot höjd pensionsålder rasade på gatorna i Paris och facken utlyste generalstrejk, frågade en indignerad reporter på BBC-nyheterna ordföranden för facket Solidaires hur de kan fortsätta protestera, när medborgare i andra länder för länge sedan gått med på högre pensionsålder.
Hon log snett och svarade:
När arbetarna i Sverige ser vad förändringarna lett till, kanske de ångrar att de inte protesterade mer, som vi.”
Hon hade rätt. Den som inte protesterar får skäl att ångra sig. I Frankrike har generalstrejker och massdemonstrationer rullat i hundra dagar i protest mot höjningar av pensionsåldern, i Storbritannien har offentliganställda tvingat regeringen till förhandlingar. Inget tyder på att de kämpande i dessa länder ångrar sig.
Här i Sverige har de centrala förhandlingarna om industrins löneavtal just avslutats. Bland fackföreningsrörelsens toppar borde det finnas mycket att ångra. Facken förde fram krav som innebar reallönesänkning, och när lönenivåerna sen presenterades kappades arbetsgivare, media och fackföreningar om att framställa resultatet som ovanligt högt.
I pendeltågstrafiken däremot har fackföreningarna drivit en djärv och uppfinningsrik kamp. Beslutet att ta bort tågvärdarna riskerar säkerheten för anställda och resenärer, ökar lokförarnas stress och kommer sannolikt att leda till att fler lämnar jobbet samtidigt som det minskar rörelsefriheten för exempelvis rullstolsburna passagerare. Det är detta striden handlar om.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet lovade före valet att behålla tågvärdarna. Vänsterpartiet fick igenom en skrivning i 44-punktsöverenskommelsen med S och Mp i Region Stockholm om att avvecklingen skulle pausas i avvaktan på en ny utredning. En utredning genomfördes i slutet av hösten och kom fram till att beslutet gått rätt till.
Utredningen som krympte till en granskning på två veckor var i sig en skandal: Den byggde i princip endast på företagets underlag och konsultbolaget som gjorde utredningen hade band till MTR. Facket protesterade förgäves. Den nya S-MP-C-majoriteten i Region Stockholm accepterade utredningens resultat och 22 mars beslöt trafiknämnden i regionen att klubba beslutet.
Vänsterpartiet röstade mot förslaget och deltog i protesterna. Däremot valde V att inte ställa ultimatum om 44-punktsöverenskommelsen, kanske av rädsla för att majoriteten då skulle falla och ersättas av en borgerlig koalition.
Tågpersonalen stred för oss alla och lokförarna fortsätter den striden. Personalen tog inte bara strid för miljontals kollektivtrafikresenärer samtidigt som de försvarade sina egna jobb och arbetsvillkor. Det blev också alltmer uppenbart att MTR:s syfte inte bara var en “modernisering” av kollektivtrafiken utan att knäcka fackföreningen. Genom alla slagsmetoder – från att inte komma till förhandlingar och hellre ta upprepade viten, till att kräva sjukskrivningar från företagshälsovården för lokförarna och inte hörsamma krav på förhandlingar. Att tågpersonalen nu inte ger sig är ett exempel för arbetande runt om i landet som drabbas av liknande försämringar av sina arbetsvillkor.
SEKO centralt sa under strejken inte bara det som den antifackliga lagstiftningen tvingar dem att säga, att arbetarna bör gå tillbaka till arbetet, utan att strejken försvårar avtalsrörelsen.
Självklart är det helt fel – strejken sätter tvärtemot press på arbetsgivarna och kan användas för att stärka facket!
Att arbetarna inte låter sig reduceras till åskådare minskar också den risk för besvikelse och demoralisering som varit uppenbar sedan beslutet klubbades.
Philippe Poitou, fransk fackföreningsman och presidentkandidat för vänsterpartiet NPA, sa nyligen i en intervju om de franska mobiliseringarna:
Självförtroendet återvänder. På nytt känner vi att vi kan agera kollektivt … Och sen kommer ju den här helt tokiga idén, att vi vågar uttrycka vår vrede!”
Men arbetarna på pendeln tar stora risker. De förlorar sin lön under strejkdagarna och riskerar stora skadestånd i Arbetsdomstolen. Företagets representanter har också framfört hot om avsked i media. Förutom vårt ekonomiska stöd behöver de strejkande också vår politiska solidaritet för att de inte ska behöva ångra sin strid.
Philippe Poitou uttryckte det så här i samma intervju:
Vi saknar verktyg, både politiska och fackliga för att försvara oss. Allt måste byggas igen. Det är bara de sociala rörelserna som kan blåsa nytt liv i oss.”
Kampen på pendeln kan bli ett sätt att åter blåsa liv i de sociala rörelserna i Sverige. Fackföreningar, brukarorganisationer, folkliga rörelser som försvarar välfärden och politiska vänsterkrafter måste mobiliseras tillsammans.
Fackledningarna måste utmanas av trycket från medlemmarna. Kravet att medlemmarna ska få rösta om avtalen är en självklarhet.
Rörelser som försvarar kollektivtrafiken och andra delar av välfärden kan bidra med att bygga en solidaritet utan politiska hänsyn.
Vänsterpartiet måste välja sida och visa sitt konkreta och handfasta stöd. Vänsterns företrädare måste inte bara bjuda in fack och sociala rörelser och lyssna på dem, utan också själva söka upp dem och visa att de vill bli jämlika samarbetspartners för att försvara välfärden.
Tillsammans kan vi agera så att ingen behöver ångra att de tagit strid och visat sin vrede.
Ledarredaktionen,
tidningen Internationalen
LÄS OCKSÅ:
