Jag lyssnade på en inringare till “Ring P1” förra veckan. Han tog upp frågan om hur vi människor beter oss mot varandra. Att det ofta är surmulna anleten, ilskna blickar och taskiga kommentarer.
De taskiga, för att inte säga hatiska och hotfulla, kommentarerna förekommer vanligast på “(a)sociala medier”. Det är lättare att i affekt skriva ner något nedlåtande framför datorn eller mobiltelefonen på “betryggande avstånd” från den man spyr sin galla över i stället för öga mot öga.
Inringaren efterlyste en mer positiv inställning. Om någon gör något bra så säg det. Inte bara kritisera när det är något dåligt.
Att man möter varandras blickar, kanske ett litet Hej med ett leende. Att man helt enkelt är lite gladare och vänligare – inte bara går omkring och är förbannad på “politikerna” och alla andra som “inget begriper”.
Jag är inte berest. En gång var jag i Åmål. Så jag har dålig koll. Men det sägs att i vissa “främmande” kulturer är det vanligare att folk är vänligare och mer tillmötesgående. Man hjälper varandra. Man bjuder och delar med sig av det lilla man har.
Undantaget “Vilda västern” förstås, där det första en främling får höra är; “You better leave town, stranger”. “Du får 24 timmar på dig att försvinna”. I alla fall i filmernas värld.
Det här må låta flummigt. Men jag tror det handlar om inställning. Om man tycker att glaset är halvtomt eller halvfullt.
Jag tänker ibland när det är löneförhandlingstider. Alla vill ha mera. Även det som redan har skapligt tilltagna löner jämför sig med de som ligger “snäppet före” och vill därför ha mera.
Tjänar man, låt säga 40 000-50 000 i månaden, är man då i sådan ekonomisk knipa att man behöver ytterligare ett antal tusenlappar mer? Eller beror det på att man jämför sig med de som tjänar 60 000 i månaden. Som i sin tur jämför sig med de som tjänar 70 000, och så vidare.
När är man nöjd? Så nöjd att man kan tänka tanken att det är de som har det allra sämst som behöver högre löner och ersättningar, och/eller sänkt skatt?
Vänliga veckan
Sedan kom jag att tänka på “Vänliga veckan”. Att vi hade, eller fortfarande har, något som kallades “Vänliga veckan”.
Jodå den finns kvar, i alla fall på pappret. I praktiken tycks den vara bortglömd:
Upprinnelsen till begreppet Vänliga veckan härstammar från en trafikräknare, som år 1946 berättade att han under sitt pass såg 12 människor som log, 15 som såg nöjda ut, medan däremot 8 569 såg ut som de var på väg till en begravning…”. (se lästips – Wikipedia)
Vänliga veckan följdes upp 1984 av den kristna tidningen Svenska Journalen som då började dela ut pris till “Årets vänligaste svensk”.
Men 1999 bröts traditionen att utse “Årets vänligaste svensk” eftersom pristagarna börjat utsättas för “hån och ovänlighet” och traditionen med “Vänliga veckan” upphörde.
Men år 2014 återlanserades Vänliga veckan av Läkarmissionen. Det var då man valde att ha Vänliga veckan under vecka 7 i samband med “Alla hjärtans dag”. En dag som allt mera kidnappats av kommersiella krafter som vill att vi ska konsumera, ge varandra gelégodis formade som hjärtan.
Hur som helst – jag tycker idén och tanken är värd att ta tag i och väcka till liv. Men att man då vänder på steken – att vi är vänliga mot varandra hela året.
Sedan kan man utse en vecka om året till “Taskiga veckan”. Den vecka man får vädra ut sin ångest och frustration och det är okej att gå omkring och vara sur, grinig och otrevlig mot allt och alla.
Och man delar ut pris till “Årets taskigaste svensk”.
För hur skulle det se ut om folk gick omkring och såg nöjda ut hela tiden. Ser man glad ut utan någon synbar anledning tror folk att man inte är riktigt klok.
Lästips:
- Vänliga veckan – Wikipedia
Rolf Waltersson
