Denna debattartikel har författats av ledarredaktionen på tidningen Internationalen.
Den tidiga arbetarrörelsen kämpade mot fattigdom och orättvisor, men också för visioner om ett helt annorlunda samhälle. Samtidigt som man kämpade för allmän rösträtt fanns också en vision om “att låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen” liksom att “bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning” skulle läggas “i hela folkets händer”.
Visionerna bar upp rörelsen, då den organiserade sig och kämpade för ett bättre liv. Långa och hårda strider ledde också till att livet förbättrades för de flesta. Demokratin utvecklades, till exempel genom den allmänna rösträtten. Däremot satte den inte “sin prägel på hela samhällsordningen”.
Men kapitalägarna skrämdes av styrkan hos arbetarklassen och hotet om revolution. De blev då mer villiga till samarbete och eftergifter. Efterhand utvecklades det som vi kommit att kalla ett välfärdssamhälle, med rättigheter för människor som tidigare varit rättslösa och en stark offentlig sektor som fungerade utifrån behov och inte enligt marknadsprinciper.
Bestämmanderätten över produktionen blev fortsatt kvar i ett fåtals händer. Trots detta var välfärdssamhället på många sätt en stor framgång. Inte bara så att vi lämnade det materiella eländet bakom oss utan också på det sättet att det stora folkflertalet kunde räta på ryggarna och inte längre huka för överheten. Rättigheter som tidigare inte funnits började betraktas som självklara.
Men detta välfärdssamhälle bar fortfarande med sig mycket av överhetssamhälle och byråkrati. Det hade ju inte heller varit målet, utan var en kompromiss som uppstod på vägen. En kompromiss präglad både av visionerna och av de bestående maktförhållandena.
För några decennier sedan lämnade kapitalägarna och deras företrädare de kompromisser och det samarbete som varit en förutsättning för välfärdssamhället. Arbetarrörelsen var då varken någon verklig rörelse längre eller något hot mot ägarmakten. De avgörande delarna av arbetarrörelsen präglades antingen av uppgivenhet eller av anslutning till idéerna om att privatisera, ”marknadisera” och bryta ner välfärdssamhället.
Delar av vänstersidan inom arbetarrörelsen anpassade sig också och såg sig tvungen att acceptera nedmonteringen av välfärden. Det gjordes då med hänvisning till den bild av det ekonomiska läget som förmedlades av högerns ekonomer. Men där har också funnits och finns ett motstånd. Detta motstånd har handlat om att försvara välfärdssamhällets landvinningar. Det är naturligtvis både nödvändigt och bra. Men hur gick det med visionerna? De som handlade om något större än välfärdssamhällets kompromiss?
Det finns flera problem med att begränsa visionerna till att återgå till delar av det som uppnåddes i välfärdssamhället: Det innebär att blicka bakåt istället för framåt, det bortser från att de förutsättningar som välfärdssamhället byggde på inte längre existerar, det svarar inte på de stora problem vi står inför och det räcker därför inte som en vision att samlas kring.
En del av en vision för vår tid måste precis som i rörelsens barndom handla om makten över produktionen och finansväsendet. I en tid av klimatkris där fossilkapitalets förödande roll är övertydlig eller där den finansiella makten växt oproportionerligt borde detta vara självklart. Då räcker det inte heller med en inskränkt nationell välfärdsvision. Istället behöver internationalismen och nödvändigheten av globala solidariska lösningar betonas.
En avgörande skillnad idag, jämfört med i arbetarrörelsens barndom, är att de flesta, både inom arbetarklassen och folkflertalet i Sverige, lever med en materiell levnadsstandard som tidigare generationer inte kunde föreställa sig. Vikten av att kämpa för jämlikhet och omfördelning har inte minskat.
Men för stora grupper i samhället har det blivit inte bara nödvändigt utan kanske också möjligt att tänka större än bara till den egna kortsiktiga materiella nyttan. Att inse att det också handlar om att tänka på kommande generationer och andra livsformer. Att ett jämlikt samhälle är ett bättre samhälle att leva i även för många av de mer gynnade. Kanske är det en mer komplicerad vision än den tidiga arbetarrörelsens. Men den är nödvändig. Och fortfarande handlar det om att i konflikt med kapitalet kämpa för att utvidga demokratin så att den “sätter sin prägel på hela samhället”.
Och vi bör fortsätta att kalla det socialism.
