Håkan Blomqvists debattinlägg har tidigare varit publicerat också i tidningen Internationalen.
Den är förstås en struntsak i den stora katastrofen. Men inte desto mindre viktig för socialister och vänstern. Inte bara av demokratiska skäl utan för vår förmåga att hålla ihop kring en humanistisk socialism när barbariet avtecknar sig genom bloddimmor. Det skriver Håkan Blomqvist apropå uteslutningshotet mot vänsterpartisten Björn Alling.
Björn Alling, ledande vänsterpartist i Linköping sedan många år, profilerad socialist och klimatkämpe hotas av uteslutning efter att i ett internt, inte offentligt, inlägg, ha kritiserat partiets ordförande för feghet och kallat Israel “en terrorstat” som borde ersättas av en gemensam demokratisk stat för alla i Palestina/Israel. Det senare egentligen knappast kontroversiellt i stora delar av vänstern och solidaritetsrörelsen, där ett gemensamt “demokratiskt och sekulärt Palestina” under 1970-talet sågs som en rimlig målsättning innan tvåstatslösningen intog platsen – men som idag, med förvandlingen av de palestinska områdena till kobbar i ockupationens ocean, åter lyfts fram som en gemensam lösning.
Att kalla “Mellanösterns enda demokrati”, som Israel brukar benämnas i mainstreammedia, för “terrorstat” är förstås anstötligt när flera av dess medborgare just slaktats skoningslöst i hem och på gator. Men för dem som följt eller lider under ockupationens våld och terror med fördrivningar av hundratusentals människor genom årtionden är termen knappast främmande. Kan ockupationens värsta metoder beskrivas på annat sätt än som just statlig terror? I synnerhet nu när massdöden åter släppts lös över Gazas civilbefolkning.
Personliga förolämpningar med krav på avgång bör nog en partiledare kunna stå ut med i ansvaret för helheten – även om åtminstone erfarna kamrater också borde kunna hålla ett visst säkerhetsavstånd till ilskan vid köksbordet. För det är just så – att driva isär människor som behöver hålla ihop terrorns och folkhatets logik riskerar att verka.
Nooshi Dadgostars första korta uttalanden, just när Hamas’ massakrer på vapenlösa civila unga och äldre, barn och rejvare kablades ut över världen, var fyllt av fasa inför det omedelbara.
Vi var många som reagerade så. Bestialiteter mot försvarslösa människor har varit drivkraften bakom vår övertygelse att ägna livet åt att bekämpa förtryck och övergrepp varhelst de förekommer, från i det lilla till kolonial- och ockupationsmakters våld. Förintelsen av det judiska folket i Europa under nazismen har varit vårt aldrig mer! – och motiverat motstånd mot förtryck, terror och folkfördrivning, inte minst när det gäller det palestinska folket.
Men motreaktionen på Dadgostars uttalande lät inte vänta på sig inför upplevd dubbelmoral där Israels terror inte samtidigt fördömdes utan orden tycktes ingå i hela västvärldens kör. Den som aldrig höjts mot israelisk terrorbombning av civila och gav fria händer åt Israels vedergällning, från närmast obegränsat amerikanskt militärt stöd till en liten svensk högerregerings stopp för bistånd.
Kring de följande dagarnas fördömanden från Dadgostars och Vänsterpartiets sida också av ockupationen borde vänstern kunna förenas – utan att låta sig drivas isär och hota med uteslutningar.
“Bomba dem tillbaka till stenåldern”, är ett uttalande ofta tillskrivet den amerikanske flygvapenchefen Curtis LeMay under Vietnamkriget. Och i viss mening blev han bönhörd. Mellan 1965 och 1975 fällde USA dubbelt så många bomber över Indokina som över Europa och Asien under hela andra världskriget. Historiens värsta bombkampanj drabbade särskilt Kambodja och bidrog till skapande av de “Röda Khmerernas” folkmordspolitik efter kriget med miljoner mördade civila. Bombningarnas megadöd och maktlösa mänskliga lidanden formade sin monstruösa spegelbild.
I det finns, utan andra jämförelser, egentligen ingenting nytt, varken då eller senare, i stort eller smått. Bland människor som utsätts för förtryck, förnedring och terror kommer grogrund att skapas för hat bland grupper som inte gör skillnad. Arash Gelichkan gav i förra numret av Internationalen (41/2023) flera exempel på det. Där de mäktigare använder flygbombardemang för att utom räck- och synhåll massakrera civila står enklare mordvapen till buds för de svagare. I våldsam befrielsekamp mot kolonialt förtryck har dock kloka ledarskap kunnat hålla emot de värsta hämnd- och blodsorgierna.
Hamas är motsatsen till ett sådant ledarskap.
För en socialistisk vänster är det livsviktigt att försvara människovärdet rakt igenom förödelsen av både samhällen och mänskligt liv, att inte själva förvridas och dras ned i avgrunden av hat och urskiljningslöshet, utan stå för lösningar och utvägar där människor en dag kan försonas och leva tillsammans i hyfsad jämlikhet, i typ det socialistiska löfte där både ockupation, förtryck och terror tillhör det förflutna.
Javisst ja, “uteslutningsärendet” i ett litet vänsterparti i världens utkant som vi kallar vår? Lägg ner det. Ett mediedresserat sällskap utan uppviglare vinner inga hjärtan. Vi behöver varenda socialist som brinner och stormar av energi – inte någon föreningsbusiness as usual – i denna barbariets tid.
Håkan Blomqvist
