Denna debattartikel har tidigare varit publicerad som ledare i Internationalen.
- Uppgivenhet göder nationalism
- Vänstern måste organisera
Valåret 2018 har varit märkligt. Märkligt segstartad blev också valrörelsen, som dessutom fick både skogs- och bilbränder i knät innan den tog fart. Men nu är plakaten och valstugorna uppspikade och de allra flesta har redan hunnit ledsna på tomma utspel och experttyckare.
Här har vi Moderater som skrävlar om hur de minsann skall stoppa slöseriet med skattepengar, samtidigt som nya skandaler kring Nya Karolinska slås upp på daglig basis. Kristdemokrater som lovar fler platser i äldrevården och håller tummarna för att ingen skall påpeka hur många de tog bort sist de hade något att säga till om.
Centerpartiet lovar “Framåt” och Liberalerna “Mot extremism” – i den kanske minst språklyhörda sloganen någonsin. Socialdemokraterna gör kampanjfilm om allt Stefan Löfven vill ha men inte tänker genomföra politiskt. Sverigedemokraterna nöjer sig med “heja Jimmie” eftersom all politisk dynamik ändå tycks spela dem i händerna just nu.
I den obskyra änden av det politiska kampanjspektrumet kommunicerar den fascistiska subkulturen med hjälp av antydningar. Alternativ för Sverige sätter upp klistermärken med krokiga näsor och internetnazisterna approprierar barnprogramsfiguren Skurt och förvandlar honom till arisk-memekrigare i den metapolitiska kampen. Genom lager av ironier och antydningar förmedlas antisemitism och flyktinghat.
Kort och gott är det ännu en valrörelse som handlar om allt annat än de djupgående omvandlingar samhället just nu genomgår. Det går att spinna fram en riksnyhet av nästan vad som helst, antingen det är sant eller inte. Vänstern ligger ljusår efter men olika initiativ tas hela tiden för att skapa en egen alternativmediesfär, få spinn på högerpolitikers uttalanden och skapa en motvikt till högerdominansen. Men det är lite som med antifascism, det är ett självförsvar som kan hålla emot men inte skjuta fram några positioner. För den radikala högern däremot är klimatet perfekt. De frodas i ett landskap format av misstro och politisk apati.
När det uppdagades att Sverigedemokraternas budget hade ett hål på 30 miljarder kronor twittrade pressekreteraren Martin Kinnunen att det beror på att partiet inte har några ambitioner att genomföra de ofinansierade förslagen.
Det kan han skriva utan att oroa sig något vidare för förlorade röster. En lite vågad gissning är nämligen att en avgörande del av alla de som tänker rösta på Sverigedemokraterna om några veckor faktiskt inte tänker att deras röst kommer att förändra den politiska kursen överhuvudtaget, de vill markera mot allt de är missnöjda med bara. Göra sin röst hörd, “röra om i grytan”. Att politik faktiskt kan påverka någonting är ju en föreställning som slagits ur oss i trettiotalet år. Om allt ändå bara skall gå i riktning mot avreglering och privatisering så är det väl bäst om gränserna stängs så antalet konkurrenter på arbetsmarknaden blir färre?
Det är ingen slump att så många nationalister ser ett föregångsland i dagens Ungern; landet som kombinerar platt skatt med odlandet av en aggressiv chauvinism. Också vänstern behöver lära sig av utvecklingen i Centraleuropa.
Nyliberalen Victor Orbán blev nämligen nationalist först när det var opportunt, därför att den nationella sammanhållningen är det enda som finns kvar att hålla fast vid när högerpolitiken slagit sönder alla andra sociala band och all trygghet. Nationalismen är nyliberalismens konsekvens, ändras inte det politiska ramverket vandrar vi alla mot Ungern.
Visst kan vänstern lära sig av hur man når ut med budskap. Hur man spelar på vad människor anser vara sunt förnuft och hur man får över det politiska samtalet på den planhalva man själv behärskar, men det kan inte sluta där. Vi kan utveckla mediestrategier till döddagar utan att något förändras, för så länge partierna inte har några folkrörelser som håller dem ansvariga för sina löften blir allt ändå bara ett spel. Ny tid i all ära, den grundläggande strategin måste ändå vara densamma som den varit sedan arbetarrörelsens födelse, att organisera på bredden och djupet. Knyta trådarna mellan beslutsfattarna och gräsrötterna. Det är folkrörelserna som syresätter politiken.
Debattartikeln har tidigare varit publicerad som ledare i Internationalen
