Emelie Nord:
För 40 år sedan var Sverige ett av världens mest jämlika länder. Idag ligger vi på plats 17, enligt ginikoefficienten, bakom länder som Ungern, Polen och Slovenien. Trots detta så är Sverige rikare än vad det någonsin har varit, och därför borde ha mer resurser till att skapa ett rättvisare samhälle än vad vi någonsin har haft, varför är vi då inte bättre?
Att Sverige är rikare idag än för 40 år sedan visas tydligt om man ser på landets BNP-utveckling. Samtidigt blir befolkningen allt fattigare och de ekonomiska klyftorna ökar, inkomstskillnaderna idag är lika stora som de var tidigt 1900-tal, före den stora välfärdsutvecklingen.
Det räcker med att ta en promenad genom valfri större stad så ser du hemlösa på gatan och tiggare utanför affärerna, något som var otänkbart i början på 80-talet.
Och trots att du, om du går på rätt gator, kan se nybyggda lyxlägenheter, fina restauranger med dyra menyer och små boutiques med varor du funderar på om du någonsin har användning för så kan du lika snart om du viker runt hörnet se nedslitna hyreshus och skolor som sett bättre dagar redan för 15 år sedan.
Ute på landsbygden gapar fabrikerna tomma i de tidigare så idylliska bruksorterna, dess skolor stängs ner och samhällena förfaller till fördel för innerstädernas utveckling.
När debatten om att plocka bort förmögenhetsskatten fördes så lät det som att det var ett stort problem som drabbade de flesta förutom en liten del av de allra fattigaste, det var ett akut problem som var tvunget att åtgärdas så fort som möjligt.
I själva verket så var det bara fyra procent av Sveriges befolkning som var så rika att de behövde betala förmögenhetsskatt.
Den allra rikaste procenten deklarerade då för 460 miljarder kronor, över hälften av de samlade beskattningsbara förmögenheterna.
Utvecklingen visar dessutom att denna lilla minoritet har blivit allt rikare. 2001 stod denna grupp för 35 procent av de totala förmögenheterna, 2006 hade det ökat till över 55 procent och under de senaste 10 åren så beräknar man att 61,5 procent av förmögenhet som genererats i Sverige har gått till denna rikaste 1 procent. De fattigaste 50 procenten har inte fått något.
Motsatsen till denna ökning vore dock konstig, man blir inte rik av att arbeta, man blir rik av att äga, och om bara några få procent äger nästan allt så är det bara några få procent som får ta del av förmögenheternas tillväxt. Summa summarum: den ökade förmögehetsspridningen som sades skulle komma i och med slopad förmögenhetsskatt har alltså varit precis tvärtom: klyftorna mellan de rika och fattiga har endast ökat.
Vilka är egentligen de fattiga då? Till att börja med så är de betydligt fler än de rika, de äger ingenting utan är istället satta i skuld, vilket betyder att de har en negativ förmögenhet. 2011 bestod dessa människor av 30 procent av vårt lands befolkning, en siffra som med största sannolikhet har ökat.
Som fattig är man begränsad, inte bara i livet, utan också i samhället. Det handlar inte bara om att man inte har råd att köpa saker för att ens privatekonomi är dålig, utan också om att man sällan har möjlighet att ta sig in i samhället, man är begränsad i vad man kan ta för jobb om man saknar utbildning och man kanske inte har råd att utbilda sig för att man inte har råd att ha så låg inkomst.
Man har heller inga medel att investera eller spara så ens kapital kan aldrig växa utan man är fast i en bubbla.
Som tur är så har vi ett system i Sverige som finns till för de med liten eller ingen inkomst, där man kan få stöd från samhället så att man ändå får en dräglig inkomst.
Det är dock viktigt att se att bidrag är en rättighet och inte en gåva. Alla människor får under sitt liv bidrag, till exempel får alla barnbidrag och alla ingår i den allmänna sjukförsäkringen oavsett om man är fattig eller rik. Alla medborgare är också med och bidrar till bidragen i form av skattepengar oavsett inkomst, inte bara de rika.
Nu har vi tittat på vilka de rika är och vilka de fattiga är, samt pekat på att klyftorna mellan de två ökar, men varför?
En stor del i utvecklingen har kännetecknats av att de flesta ekonomerna, men även de flesta partierna, har varit överens om att den offentliga sektorn i Sverige måste bli mindre. Det sägs att en mindre offentlig sektor är bättre för tillväxten. Den offentliga sektor är det som har varit verktyget för att jämna ut klyftorna och orättvisorna i samhället. Den har hjälpt till att finansiera en jämlik utbildning, med hjälp av den har vi kunnat skapa en trygghet vid sjukdom och arbetslöshet.
Det är genom den offentliga sektorn vi har kunnat driva en politik för jämställdhet genom utbyggnaden av förskolor, offentliga jobb inom vård och omsorg som har hjälpt till att sätta in kvinnor på arbetsmarknaden. Kort sagt så har den offentliga sektorn haft stor betydelse för utjämningen av inkomstskillnader mellan fattiga och rika. Därför får varje åtgärd som staten genomför direkt effekt på om vi får fler fattiga i Sverige eller inte. Att därför skära ner på den offentliga sektorn och tro att det ska skapa en bättre ekonomi är naivt och verklighetsfrånvänt.
Sammanfattningsvis så kan vi säga att anledningen till att vår jämlikhet minskar istället för att öka beror på, en minskning av den offentliga sektorn, slopandet av förmögenhetsskatten och andra utjämnande skatter såsom, arvsskatten, gåvoskatten, värnskatten och fastighetsskatten samt politiska beslut som lett till avregleringar och privatiseringar.
Emelie Nord,
studerande vid Åsa folkhögskola
Läs också:
Trots ökade klyftor och sänkta reallöner: Allt färre får ekonomiskt bistånd
När inkomstklyftorna växer, så ökar även att antalet fattiga barn i Sverige
