Finns det någon gräns för hur mycket liberal marknadsfundamentalism vi Socialdemokrater är beredda att acceptera? För Vänsterpartiet så går gränsen uppenbarligen vid marknadshyror.
Segrar som vi låtit marknadsliberalismen vinna hitintills i Sverige är bland annat borttagen värn- och förmögenhetsskatt. Avskaffandet av arvs- och gåvoskatt samt slopandet av fastighetsskatt. Vi har accepterat en sämre Försäkringskassa som inte längre skyddar oss när olyckan är framme och “demontering” av Arbetsförmedlingen. Vi svalde försämrad anställningstrygghet och fler RUT- och ROT-tjänster. Likaså har vi accepterat försäljning och privatisering av välfärdstjänster inom vård skola och omsorg. Vi har medverkat till att skrota allmännyttan och funnit oss i att våra gemensamma företag sålts till riskkapitalister och inte alltför sällan till underpriser. Vi tillåter att företag importerar arbetskraft till yrken där vi har arbetslösa på hemmaplan. Vi protesterar inte alltför högljutt fast klyftorna mellan fattiga och rika ökar lavinartat för att inte tala om hur undermåligt vårt pensionssystem blivit. Listan kan göras längre men ni fattar…
Var går gränsen? Kan vi acceptera hur mycket marknadsliberal fundamentalism som helst för att hålla M, KD och SD från makten? Var går gränsen när vi inte längre kan kalla oss för demokratiska socialister? Har vi redan passerat den? Om inte så är vi åtminstone oroväckande nära. Eftersom välfärden i grund och botten handlar om människors lika värde och lika rättigheter måste vi värna den svenska modellen, våga vara socialister och åter bli partiet som byggde landet.
Kari Parman (S)
Gnosjö
