Artikelförfattare:
Kjell Östberg
De årliga ökningarna till försvaret skulle räcka till att betala sisådär hundratusen undersköterskor, barnmorskor, förskollärare, tågförare, klimatforskare, eller vad nu samhället behöver.
Hur är det möjligt att Vänsterpartiet nu stöder samma gigantiska upprustning av krigsmakten som rustningshögern krävt i åratal? Nooshi Dadgostar menar i ett facebookinlägg att den behövs för “en trovärdig svensk alliansfrihet”. Men alla, inklusive Vänsterpartiets ledning, vet att syftet med att höja försvarsanslaget till två procent av BNP tvärt om är att göra det möjligt att snabbt föra in Sverige i NATO. Tack vare det ryska angreppskriget verkar detta vara en högst trolig utveckling. Vänsterpartiet krattar nu manegen för en sådan utveckling.
Är jag inte orättvist nu? Har inte V andra prioriteringar, som satsningen på civilförsvaret och en kraftigt utökad värnplikt?
Dessvärre: De vänsterpartister som stöder upprustningen med argumentet att det skulle stärka civilförsvaret har uppenbarligen blivit förda bakom ljuset. De två procenten ska enbart användas för det militära försvaret, vilket tydligt framgår av Dadgostars kommentar. De som vill satsa på civilförsvaret måste hitta ännu mer pengar någon annan stans. Och förlänga värnplikten? Ja, det vill nu alla, moderater och sverigedemokrater mest.
För personer med vänsteråsikter är det inte ovanligt att se den allmänna värnplikten som ett sätt att demokratisera krigsmakten. En armé med värvade soldater skulle vara mindre känslig för protester, vara lättare att sätta in mot demonstranter och kanske också vara mer benägna att använda våld.
Det kan kanske ligga något i att legosoldater skulle vara lättare att sätta in mot demonstranter i en revolutionär situation. Men det finns lite stöd för att en värnpliktsarmé i grunden skulle bete sig annorlunda än andra. Soldaterna som öppnade eld mot de demonstrerande arbetarna i Ådalen var värnpliktiga. Den franska värnpliktsarméns övergrepp i Indokina var på intet sätt mindre grymma än de brittiska värvade soldaternas i Indien.
Mest uppseendeväckande i partiledningens försvar för stöd till hundramiljardersrullningen är ändå påståendet att “Försvarsmakten skyddar vår demokrati och frihet”. Tanken på en “demokratisk” krigsmakt i ett kapitalistiskt samhälle är en illusion – nej, bara folklig mobilisering kan skapa och försvara demokrati och frihet!
“Försvarsmakten” däremot har varit notoriskt opålitlig när det gäller att stå upp för demokratiska rättigheter. Den har historiskt konspirerat med reaktionära krafter i andra länder och har i decennier – med och utan insyn – aktivt arbetat på att göra Sverige till del av NATO:s väpnade styrkor – styrkor som bara de senaste årtiondena kränkt mänskliga rättigheter på Balkan, i Afghanistan, Irak och Libyen i krig som kostat miljontals människor livet.
Men är det inte bra att Vänsterpartiet vill stärka det “civila försvaret”, även om det måste finansieras utöver den gigantiska satsning V redan välsignat?
I en intervju med Folk och försvar talar partiordföranden varmt om hemvärnet. Kanske ser någon framför sig glada gubbar i någon beredskapskomedi från andra världskriget. Eller heroiska motståndskämpar i stil med Vilhelm Mobergs Rid i natt. I själva verket är hemvärnet en paramilitär organisation under ledning av yrkesofficerare. Det har blivit en samlingsplats för vapenfixerade högerextremister och andra möpar (Möp= militärt överintresserad person) och har haft nära kontakter med de driftsvärn som i årtionden övervakat Vänsterpartister och andra radikaler på arbetsplatserna.
Tänk om Vänsterpartiet istället valt att argumentera för att civilsamhället genom folkliga rörelser förbereder sig för att solidariskt samarbeta under akuta krissituationer (och där är effekter av klimatkatastrofen ett betydligt mer troligt scenario än att ryssen kommer).
Och tänk om Nooshi Dagdostar valt att besöka Kvinnor för fred istället för ett amfibieförband.
För i Vänsterpartiets partiprogram står det fortfarande att partiet ska “vara en röst för fred och rättvisa, inte för ökad militarisering”. Sällan har behovet av ett parti som orkat stå upp mot rustningshetsen varit större än nu!
Artikeln har tidigare också varit publicerad i tidningen Internationalen
