Vänsterpartiets ledning har på senare tid genom sin anslutning till militarismen och sin uppslutning bakom tidölagets NATO-politik orsakat höjda ögonbryn och förvåning på många håll. Bland många av partiets medlemmar har ledningens ställningstagande orsakat bekymmer och bestörtning.
Ledningens bejakande av att USA:s krigsmakt ska få tillgång till 17 svenska militärbaser har skapat stor upprördhet inom partiet. Liksom partiledningens minst sagt positiva hållning till den kraftigt ökade miljardrullningen till det militärindustriella komplexet.
Den krigsmakt som Vänsterpartiets ledning vill se svälla är en NATO-krigsmakt, och därför innebär partiledningens ställningstagande odiskutabelt i praktiken ett bejakande av NATO-anslutningen. Den stora tystnaden om NATO-anslutningen, från partiledningens sida, är därför begriplig.
På den militaristiska konferensen “Folk och Försvar” demonstrerade V-ledningen på nytt sin uppslutning bakom den svenska NATO-krigsmakten. Ett exempel var då Sveriges radio tillfrågade Hanna Gunnarsson (V-ledamot i Riksdagen försvarsutskott) hur hon såg på ett aktuellt avslöjande om sexuella trakasserier inom krigsmakten. Hon svarade då att det är olyckligt om sådant kommer att avhålla kvinnor att söka sig till krigsmakten. Hennes månande om rekryteringen till den USA-ledda NATO-krigsmakten förvånar tyvärr inte längre.
Förhoppningsvis kommer Vänsterpartiets kongress, som äger rum i maj, att innebära att medlemmarna resolut gör upp med den militaristiska kursen. Och att kongressen sluter upp bakom den för ett socialistiskt, antimilitaristiskt och internationalistiskt vänsterparti självklara inriktningen:
Inte en kvinna, inte en man, inte en krona till den svenska NATO-krigsmakten!
