Utgången av gårdagens val blev en katastrof. Och inte minst tragiskt är att något hållbart alternativ på den parlamentariska arenan inte existerar överhuvudtaget.
Den socialdemokratiska ledningen förklarar sig nöjd med att man lyckades öka några procent, och Magdalena Andersson skickade redan under valnatten ut signaler som visade att partiledningen vill kratta manegen för en bred koalition mellan (S), (M), (L) och (C). Samma signal sändes ut från det nyliberala Centerpartiets jublande valvaka av Annie Lööf.
Även Kristersson var tydligt inne på samma linje, med uppskattande ord om Magdalena Andersson och med betonande av behovet av nationell samling.
Det de alla tre ser framför sig är en under mandatperioden förr eller senare uppseglande “kris” orsakad av åtminstone enstaka liberala riksdagsledamöters motstånd när SD ges ett både reellt och formaliserat inflytande över regeringspolitiken. Moderaterna måste naturligtvis vänta ett tag, men sedan kommer man nog att i “nationens intresse” välja att knyta upp socialdemokraterna i en regeringskoalition. Kanske med Annie Lööf som “balanserande” statsminister.
Den socialdemokratiska ledningen tror sig kunna förmå partiets sympatisörer att svälja “klassamarbetet” med (M) och (C) med argumentet att man på så sätt undandrar SD från inflytande över politiken.
Om Anderssons block hade vunnit valet skulle man ha gått i koalition med det nyliberala Centerpartiet, med samma argument, och resultatet hade även då blivit en genuint kapitalisttillvänd och NATO-militaristisk politik. I grunden därför att den socialdemokratiska ledningen sedan många år själv står för en sådan inriktning.
Det under valrörelsen av Vänsterpartiets ledning framförda kravet på att få ingå i en socialdemokratiskt ledd regering tillsammans med det nyliberala Centerpartiet speglar en tyvärr inom partiet rådande perspektivlöshet. I partiets broschyrer har man lovat att Nooshi ska “fixa” både det ena och det andra, och den amerikaniserade presidentvalsliknande kampanjen har bekymrat många även inom det egna partiet.
Vänsterpartiledningens val att köra över stora grupper av aktiva medlemmar genom att “taktiskt” nedtona miljö- och klimatkampen, och att utan att blinka sluta upp tillsammans med övriga partier i miljardrullningen i gapet på det militärindustriella komplexet, har varit sorgligt att åse.
Nu har vi fått en situation som det bäddats för genom en av högerblocket och den socialdemokratiska ledningen under avsevärd tid driven kampanj, vars budskap varit att en stor del av Sveriges befolkning är ett av landets främsta problem. Dag ut och dag in, år ut och år in har den stora invandrargruppen stigmatiserats i propagandan.
Vi har idag en mer än någonsin ekonomiskt skiktad arbetarklassen. Den fattigaste delen, som generellt lever i större otrygghet på sina arbetsplatser och i sina bostadsområden, utsätts i den monotont malande propagandan för ständiga angrepp. På så sätt har ett etniskt “vi-och-dom-tänkande” uppammats och förgiftat ett stort segment av den politiskt mest outvecklade delen av den svenska arbetarklassen. Inte minst gäller det unga människor, vilket delvis hänger ihop med att arbetarrörelsens ungdomsförbund förvandlats till numerärt oansenliga plantskolor för karriärister.
För alla genuina vänsterkrafter handlar det nu om att ena arbetarklassen utifrån parollen klass mot klass!
Och det handlar om att med stor energi mobilisera underifrån; att bygga folkrörelser mot ojämlikheten, militarismen och miljöhoten.
Det är också viktigt att vänstern drar slutsatser utifrån att de reaktionära, militaristiska och neo-fascistiska hotkomplexet inte är något som idag är nationellt begränsat. Former för en robust internationalistisk sammanslutning av progressiva krafter måste snarast utvecklas. För miljökampen och kampen mot militarismen är skapandet av en bred internationell folkrörelse en skriande akut uppgift.
Initiativ för en internationell samling till kamp för jämlikhet, fred och bemötande av miljöhoten har redan tagits av en rörelse, Peace&Justice Project, som grundats av den förre Labour-ledaren i Storbritannien, Jeremy Corbyn. Till denna borde naturligtvis den svenska vänstern som ett första självklart steg ansluta sig.
