Denna debattartikel har tidigare varit publicerad som ledare i nättidningen Internationalen.
Våldet är den heta gröt som människan och samhället ofta vandrar likt katten kring. I den breda debatten pågår ständiga politiska krumbukter för att omvandla våldet, lidandet och kriget till något “rimligt”.
I den liberala och mer traditionellt konservativa retoriken kodas våldet om. Det finns flera metoder. Bombningar beskrivs som kirurgiska, terror benämns som operationer och civilbefolkningen likt en patient under behandling. Fiendens trupper avlägsnas medelst ”smarta” bomber.
Det första Irakkriget 1991 utgjorde genombrottet för det senmoderna sättet att omvandla krig till ett spektakel att följa live, då via CNN. Animerade kartor, spårljuskulor och raketbeskjutning, som följdes via satellitfotografi och grön mörkerkamera, förvandlade kriget till ett TV-spel – ett spännande drama att omfamnas av.
Eller så görs våldet till en Svarte Petter, en anklagelseakt adresserad mot fienden. Våldtäkter exempelvis; de förekommer i alla krig och bland alla arméer. Till och med fredsbevarande trupper begår övergrepp. Ändå är det ett ständigt pågående spel där primärt islamister och ryssar anklagas för att begå “systematiska våldtäkter”, som en del av sin krigföring – medan det från den egna sidan bara sker i undantagsfall och på grund av individuella övertramp.
I marxistisk teoribildning är våld ett verktyg i klassintressets namn, för att bevara eller förändra de inbördes positionerna i den ständigt pågående dragkampen. Och nog är det materiella drivkrafter som driver upprustningen och formar den globala utvecklingen, som vapenhandelns profitörer eller kampen om energikällor och råvaruresurser – men det är inte hela berättelsen.
I boken A Terrible Love of War från 2004, när den förra cykeln av västlig krigshets tangerade sin kulmen, resonerar psykologen och filosofen James Hillman kring kriget som samhällskraft och mytologisk lockelse. För krig är inte bara helvete och lidande. Det är dessutom extas och berusning. Eller, mer korrekt beskrivet, helvetet och lidandet har en extatisk dimension. Soldater anmäler sig frivilligt till självmordsuppdrag. De fortsätter storma fiendens fästningar, trots uttryckliga order att dra sig tillbaka och ta hand om sårade. Krig suger tag i människor, såväl de som befinner sig mitt i slakten som de som bara tittar på.
Vi behöver inte reda ut om detta är en biologiskt betingad del av vår mänskliga natur eller “bara” en djupt inbäddad del av vårt samhälle och den imperialistiska världsordningen i stort. Hur vi än förhåller oss är kriget ”naturligt”. Vi är, åtminstone de allra flesta av oss, ”investerade” i kriget. Vi hänger oss åt fantasin om att det vi ser och läser om via media är ”vårt krig”; det politiskt eller episkt rättfärdigade kriget. Så upphöjs konflikten för vårt inre och plötsligt är Ukrainas stridsskepp i Svarta havet det som i förlängningen skyddar Gotland från ryssen och det som utspelar sig i skyttegravarna blir demokratins eviga envig mot förtrycket.
Om du i Israel väljer att inte se en förtryckande totalitär statsbildning med stöd från Väst i en imperialistisk världsordning, utan istället tänker dig en slags bastion för den västerländska civilisation i ett område av fientliga “araber”, då är terrorbombningarna av Gaza istället ett uttryck för ett Israel som kämpar för sin blotta existens, och i förlängningen din existens som upplyst västerlänning. Då är det plötsligt tillåtet att ge sig hän, då finns inga barn, inga oskyldiga alls.
Så här formulerar Jimmie Åkesson det:
– Det handlar om själva Israels existens. Om staten Israels existens. Om att man har en fiende som har som mål att utplåna Israel och alla judar. Ett sådant krig är otroligt svårt att bedriva när det inte finns någon klart definierad fiende, utan en terroristorganisation.
– Israel är den enda demokratiska staten i den här regionen i Mellanöstern. Det är de som står mellan oss i västvärlden och den här delen av världen med terror, islamism och påtryckningar.
Visst låter det episkt! Ödesmättat som en Wagneropera.
Som Hillman säger har kriget en mytisk dimension och utan att acceptera den sidan, att vi människor i någon mån dras till kriget, kan vi inte heller bekämpa det. Kriget är som en gud som omfamnar hela vår samhällsanda. Och om vi inte kan förstå vidden av den kraften på ett känslomässigt plan kan vi aldrig stoppa utvecklingen. Anden är ute ur flaskan och den kan inte mötas med torra hänvisningar till folkrätt och konventioner, den måste mötas med en annan ande för att kunna besegras.
Den måste mötas av internationell solidaritet och fredskamp. Inte som idéer, utan som konkreta politiska praktiker. Och kraften i det är större än vad den kan verka. Se bara hur massdemonstrationer – i sig rent symboliska ställningstaganden, bara en uppvisning av en opinion – förskjuter hela den politiska debatten. Inse då makten som ligger i självorganiseringen!
