I USA har det hållits kongressval. Den US-amerikanska folkvalda församlingen (Kongressen) består av två kamrar; Representanthuset och senaten. I senaten sitter två representanter för varje stat, det blir 100 senatorer. I valet till representanthuset har staterna representation i förhållande till invånarantal. I det nyligen genomförda valet stod alla representanthusets platser (435 stycken) på spel. Dessutom skulle 35 senatorer tillsättas.
Trumps republikaner hade tidigare majoritet i båda kamrarna. Nu förlorade de majoriteten i representanthuset till demokraterna men ökade sin majoritet senaten där man nu har 54 platser mot tidigare 51. Demokraterna har nu 223 platser i representanthuset.
Hade Trump fått majoritet i båda kamrarna hade han kunnat dunka igenom sin egen politik utan större problem. Det skulle betytt inga åtgärder mot klimatförändringarna, fortsatta skattesänkningar för de rika, skrotandet av de framsteg inom hälsovården som “Obamacare” innebar, aggressiv politik mot de stater i Latinamerika som inte underkastar sej USA, fortsatt nationalism och handelskrig.
Det är bra att han inte fick den majoritet som skulle gett grönt ljus för hans politik. Men det betyder inte att det Demokratiska partiets framgång är lösningen på problemen.
Låt oss ta klimatförsämringarna till exempel. Trump och hans parti förnekar i praktiken att problemet finns. Precis som Bolsonaro i Brasilien och Åkesson i Sverige. Men det stora problemet är inte “klimatförnekarna”, det stora problemet är de politiska ledare som erkänner klimatfrågans existens men gör inget eller patetiskt lite för att styra oss från katastrofen. Vad kommer demokraterna i kongressen att göra i praktiken när åtgärderna för att rädda klimatet krockar med kapitalismens profitjakt?
Och här närmar vi oss kärnproblemet; Demokratiska Partiet är precis som det republikanska partiet ett parti som representerar och försvarar kapitalismen. Ett borgerligt parti alltså.
De amerikanska stora partierna är inte folkrörelser som de europeiska. De är valmaskiner som tar fram kandidater som representerar olika sektorer av borgerligheten. Det betyder att relativt olika schatteringar samexisterar i partierna.
Men denna lösliga form har gett personer som Bernie Sanders och i detta valet Alexandria Ocasio-Cortez möjligheten att kandidera på demokratiska partiets listor trots att de är uttalade Demokratiska Socialister. I veckans val blev på detta sätt en rad progressiva personer som inte representerar någon fraktion av borgerligheten valda. Sanders blev omvald som senator för Vermont. Alexandria Ocasia-Cortéz valdes av befolkningen i Bronx till representanthuset. Två kvinnor från USA:s indianbefolkning, Sharice Davids och Debra Haaland liksom två muslimska kvinnor, Ilhan Olmar (flykting från Somalia) och Rashida Tlaib (rötter i Palestina) valdes in i kongressen liksom representanter för den afro-amerikanska befolkningen.
Många kvinnor tog också plats genom den demokratiska valframgången.
Detta är mycket positivt. Sanders, Ocasia-Cortez med flera kommer att föra fram krav på allmän sjukförsäkring, gratis collegeutbildning, reformering av det förfärliga fängelsesystemet med mera.
Och de kommer att bekämpa den rasistiska, homofoba och nationalistiska ideologi och politik som idag frodas under Trumps vingar.
Men Demokratiska Partiet är inte den politiskt-organisatoriska lösningen. Arbetarklassen måste formera sin egen politiska organisation. Sanders, Ocasio-Cortez med flera kan bidra genom sitt arbete till att steg tas i den riktningen. De kommer att få ta kampen mot partiapparaten och mot de demokratiska kongressledamöter som i själva verket inte skiljer sej väsentligt från kollegorna i Republikanska partiet.
Så därför: Det är bra att Trumps republikaner förlorade greppet om representanthuset. Det är bra att många vänsterinriktade valdes in i kongressen. Deras valkampanjer har varit ett led i formeringen av en verklig vänster. Men de har en hård kamp framför sej. Antingen kommer de att bli viktiga faktorer i kampen för arbetarklassens självständiga organisering eller kommer de att sugas in i en verksamhet som inte på allvar ifrågasätter det ekonomiska systemet. Nu hänger mycket på att gräsrötterna organiserar sej och skapar ett tryck.
Peter Widén
