Just nu pågår en utställning på Ebelingmuseet i Torshälla. Det är konstnären My Lindh, som är uppväxt i Eskilstuna och Torshälla, som visar fem verk. Utställningens rubrik är “Vad min blick gjorde med fåglarna”.
Vad som främst fångar mitt intresse är de två verken “Nordiskt panorana No. 2” och “Nordiskt panorama No. 3”.
Vid en första anblick ser det ut som två fotografiska stillbilder som med digitalprojektor projiceras på en stor skärm.
Men står man en stund och betraktar bilden, ser man att de rör sig, de rör sig mycket sakta. Det är alltså filmade avsnitt av det nordiska landskapet.
Det ena visar av en spegelblank sjö där dimman sveper in. I ett kalt, vitt och i övrigt öde rum, ser man dimman som rör sig långsamt och hur vattnet krusar sig lite svagt i bildens/filmens vänstra kant.
Man får stå länge och iaktta bilden för att lägga märke till den långsamma rörelsen i naturen.
Den andra bilden/filmen visar ett skogslandskap filmat snett uppifrån. Även här är stillheten uppenbar. Det är bara lövträden i tidiga höstfärger i bildens förgrund som rör sig fram och tillbaka i den svaga vinden.
Från början var det tänkt att ljudupptagning från filminspelningarna skulle ingå i visningen. Men på grund av tekniska problem blev det inte så.
Min “tolkning” är att dessa båda verk är en slags reaktion, en motbild, till allt bildflimmer i ett allt mer uppjagat tempo som sköljer över oss som en tsunami, inte minst i filmer och olika TV-program. Det ska gå så snabbt, man skiftar kamera och bildvinkel var och varannan sekund.
I en tid då människor blir alltmer stressade av att få “livspusslet att gå ihop”, finns allt mindre tid till att varva ner, ta det lugnt. Ja, att till och med njuta av att ha det långtråkigt.
Ernst Kirchsteiger har beskrivit det som: “Är man avslappnad nog för att sitta och titta på en nyckelpiga en stund, slipper man äta magmedicin på hösten”.
Detta är alltså min “tolkning” av My Lindhs utställning. Själv beskriver hon dem som “ett tillstånd av instabilitet och annalkande förändringar i förhållande till natur, djur och ekosystem”. Tanken är att verken samtidigt ska vara både meditativa och oroande.
Denna oro framgår tydligast i verket “Vad min blick gjorde med fåglarna”. Där har fåglarna fallit döda till marken och deformerats till svarta klumpar. På ytan kan det mesta se ut som vanligt. Men för vår inre blick kan vi se att allt inte står rätt till.
Men detta ser vi bara om vi vågar se.
Gå gärna och se utställningen på Ebelingmuseet i Torshälla. Var och en gör sin egen tolkning. Utställningen pågår till 5 april.
Rolf Waltersson
