Ett av mina tydligaste barndomsminnen är från 1951 då jag som sjuåring började 1:a klass i ”småskolan” i Oxelösund. Det fanns två skolor, ”småskolan” för första- och andraklassare. En bit bort låg ”storskolan” för de elever som gick i de högre årskurserna.
Oxelösund var en liten stad med 5000 invånare, vi ungar kände varandra. Våra föräldrar jobbade ofta på samma arbetsplats, antingen på järnverket, rörfabriken eller i hamnen.
Det var med tindrande ögon och stor förväntan man började skolan. Äntligen skulle man lära sig läsa, skriva och räkna. Ska man vara petnoga hette det ”modersmålet med tal- och läsövningar” och ”räkning med geometri”. Övriga ämnen var kristendomskunskap, hembygdsundervisning, teckning, välskrivning, sång, samt gymnastik med lek och idrott.
Betyg delades ut från och med andra terminen i 1:a klass, även i ordning och uppförande. Betygsboken har jag kvar.
Jag minns att man såg upp till ”fröken”, som hette Maj-Britt. Jag var nog ett ”lydigt” skolbarn och skötte mina skoluppgifter så gott jag hade förstånd.
Betygen var väl ”sådär”. Men jag bättrade mig så pass att när jag gick ut 5.e klass var betygen så bra att jag fick börja Högre Allmänna Läroverket, som låg i Nyköping.
Efter en kort tid på läroverket i Nyköping flyttade familjen till Eskilstuna där jag fortsatte på Högre Allmänna Läroverket där jag efter 5 år, och totalt sett 10 års skolgång, tog realexamen 1961.
Mitt minne är att man började skolan med stor nyfikenhet, för att undan för undan tappa den gnista man hade från början. Det som började så lustfyllt blev med tiden mer som ett olustigt tvång.
Så är det nog med många skolbarn. Man börjar med ett brinnande intresse som avtar år för år.
Det här var på den tiden det mest bedrevs ”katederundervisning” som till stor del gick ut på att lära sig rabbla saker utantill. Psalmverser utantill, regentlängder utantill, Norrlands floder och städerna i landskapen utantill. Och multiplikationstabellen utantill, vilket nog är den enda utantilläxa jag haft användning för.
För att inte måla allt i svart måste jag säga att jag/vi hade en lärare i svenska och engelska som var väldigt bra. Tack vare honom vet jag fortfarande hur en riktig limerick ska skrivas.
Men ändå, det blev så småningom folk av mig också, trots, eller tack vare, skolan. Jag har jobbat sedan 17 års ålder och gick i pension efter ett 49-årigt yrkesliv.
Naturligtvis har samhället, och skolan, förändrats sedan den tiden. Idag är kraven och tempot ett helt annat. Jag skulle tro att dagens elever känner mycket mera press och stress än vad det var på min tid. Visst mobbades det även då, även om ordet mobbing inte fanns. Det kunde räcka att någon var tjock, rödhårig, bar glasögon för att glåpord skulle kastas.
Men idag har mobbingen nått andra nivåer, inte minst genom mobiler och liknande. Likaså kraven hur man måste se ut och hur man måste vara klädd för att ”passa in”.
Likaså har betygshetsen blivit en helt annan. Det fuskas för att få högre betyg, till exempel vid högskoleprovet. Privatskolorna, som också kallas ”friskolor” har drivit fram en betygsinflation där allt går ut på att få högre betyg. Inte nödvändigtvis ökade kunskaper, utan högre betyg till varje pris. Både föräldrar och elever mer eller mindre hotar lärare att sätta högre betyg ”annars byter vi skola”. Eleverna har blivit som vandrande ”skolpengar”.
På tal om betyg. Jag har alltid varit skeptisk till det här med betyg eftersom betygsättning förutsätter just sådana kunskaper som det går att sätta betyg på. Och vad är rättvisa betyg? Det finns forskning som visar att elevens utseende till viss del styr betyget. ”Vackrare människor får högre betyg och högre lön” visar olika studier.
När jag tittar på betygssystemet under perioden 1962-1994, då betygen bestod av fem steg, var målsättningen att betygen på en nationell nivå skulle fördelas så här enligt en procentuell nivå:
5 – 7% = Bästa betyg
4 – 24%
3 – 38%
2 – 24%
1 – 7% = Sämsta betyg
Idealresultatet var alltså att 7 procent av eleverna skulle få högsta betyg och 7 procent skulle få sämsta betyg. Hur tänkte man då? Var 7 procent förutbestämda att vara sämst och 7 procent att vara bäst?
Vi ser att antalet skolelever med psykiska problem ökar. Och vi har ett ökande problem med ”hemmasittare”, alltså elever som mår så dåligt att de inte ens går till skolan.
Allt är inte skolans fel när hela samhället mer och mer blivit som ett ekorrhjul där alla springer fortare och fortare utan att komma någonstans.
Förr var en av parollerna ”lära för livet eller för näringslivet?”, vilket var en kritik mot att skolan i alltför stor utsträckning var inriktad på att forma kuggar som skulle passa näringslivets krav på arbetskraft.
Naturligtvis ska skolan ge yrkesutbildning. Det behövs snickare, plåtslagare, lärare, sjuksköterskor, läkare, bussförare, vårdbiträden och så vidare. Men behöver skolan utbilda influenser och youtuber? Men har man gått för långt i det här att skolan nästan enbart handlar om utbildning för jobb. Det måste finnas andra färdigheter som är minst lika värdefulla.
Jag ser att riksdagens utbildningsutskott ska utreda om delar av gymnasieskolan kan göras två-årig, vilket bottnar i en syn att de som väljer ”knegarjobb” inte behöver så mycket teoretiska kunskaper. Vilken nedlåtande och fördomsfull uppfattning.
För att flumma till det lite. Människan måste också få vara poet och clown, filosof och trollkarl. Alltså, det finns saker man mår bra av som människa att kunna oavsett om det ”lönar sig eller inte”.
Eller varför inte lära sig att bli en mänsklig tjuren Ferdinand i stället för att stånga pannan blodig i en klappjakt efter lyckan.
Likaså borde skolan bli mycket bättre på att lära ut kritiskt tänkande så att man lär sig att ifrågasätta det som ibland framställs som sanningar. Till exempel konsumtionssamhället med all reklam. Hur rustade är dagens elever för att avslöja och stå emot alla falska och glättiga budskap och alla ”måsten”?
På Kjula skola utanför Eskilstuna finns en gammal skylt med ett visdomsord: ”Wi lära icke för skolan utan för lifvet”.
Jag brukar tänka på det när jag läser och ser hur det ser ut i dagens skola. I hur stor utsträckning lär skolan ”för lifvet”?
På gamla folkskolan i Torshälla finns en bild, en siluett, med en Uggla som kunskapens symbol. Nertill står ”Kunskap är makt”. Det är sant. Men gäller det alla kunskaper. Jag tänker på den tid barnen skulle lära sig katekesen och att ”hedra gud, konungen och fosterlandet”. Alltså man skulle lära som underkastelse, vilket är motsatsen till makt.
Jag tänker också på Peter Tillbergs målning från 1972 som i original hänger på Moderna museet i Stockholm. Den heter ”Blir du lönsam lille vän”. Idén till målningen fick Tillberg från proggruppen ”Gläns över sjö och strand” och Peter Mosskins låt ”Är du lönsam lille vän”
Målningen föreställer ett klassrum med fjärdeklassare. Alla elever tittar lite håglöst på sin lärare, alla utom en. Det är en flicka som drömmande tittar ut genom fönstret.
”För mig är det en bild av hur det var att gå i skolan på 1950-talet. Det är en berättelse från min barndom”, säger Peter Tillberg om sin målning.
Idag skulle fler elever behöva titta ut genom fönstret och drömma sig bort.
Text och foton Rolf Waltersson
