I mitt bläddrande i gamla veckotidningar får jag syn på en artikel ”Reklam och välstånd” i FIB (Folket i bild nr 38. 1959). Den är skriven av reklammannen Erik Elinder (1912-1998).
Artikeln är i stort en lovsång till reklam, men innehåller även en del försiktig kritik. Man kan få uppfattningen att det är nån slags objektiv, ja nästan vetenskaplig, granskning av reklamens betydelse för välstånd och utveckling.
När jag söker information om denne Erik Elinder visar det sig att han var verksam inom reklambranschen, bland annat som vd för Wilh. Anderssons annonsbyrå 1950-1958. Han var även styrelseledamot för Skattebetalarnas förening och Aktiefrämjande. Men denna partiska roll framgår inte av hans skriverier om reklamens välsignelse. Så här börjar artikeln:
”När jag nyligen var nere i Brasilien berättade kollegor där nere för mig att man just lagt fram ett lagförslag enligt vilket annonsbyråerna skulle befrias från vissa skatter som belastar alla andra företag. Man ansåg nämligen att reklamen var en av de oumbärliga, positiva krafterna som mer och mer borde frigöras för att bidra till Brasiliens framåtskridande.
Brasilien har, som alla vet, jättelika naturtillgångar, men framför allt ett outnyttjat mänskligt kapital: vegeterande miljoner som sover, äter och enbart plockar bananer från träden som de behöver för att mätta sig själva. Vad som ligger utöver existensminimum intresserar dem inte. De varken producerar något som folkhushållet i stort kan ha glädje av eller konsumerar någonting som sätter andras armar i rörelse, skriver Erik Elinder.
Och här kommer reklamen in i bilden enligt Erik Elinder:
Skall Brasilien bli ett snabbt framåtskridande land, skall dessa stora möjligheter komma till nytta i både denna och kommande generationer, så måste man få fram både saklig upplysning och säljande reklam som verkligen kan få massorna att längta. Att längta intensivt efter bättre hygien, efter nya cyklar, radioapparater, tvål, tandkräm och färgglada fritidskostymer…
Elinder jämför med den svenska reklamdebatten ”där man ofta har en känsla av att kritikerna kastar ut barnet med badvattnet”.
Till viss del ger han dock kritikerna rätt:
”Öppna en av de stora dagstidningarna eller veckotidningarna så kan du säkert hitta annonser som är präglade av både enfald, larv och lurigheter. Men dessa övertramp är bara ett försvinnande fåtal, och de som har ansvar är oftast reklamens amatörer”.
Men Erik Elinder har ändå full förståelse för dessa övertramp av ”enfald, larv och lurigheter” där man bara tar fasta på de positiva sidorna hos den vara man vill sälja. Han jämför dessa reklamens övertramp med en mamma som enbart talar väl om sin telning:
”Säg mig den mamma som inte talar om sin pojkes bästa egenskaper när hon berättar för grannfruarna och kära släkten om sin telning.
Hon säger inte att han är lat, att han fick underbetyg i tyska och att han är plattfotad. Hon berättar i stället med förtjusning om att han är duktig att simma (trots att han är plattfotad, min anmärkning), att han ritar bättre än alla andra i klassen osv. Likadant är det med reklamens folk” skriver reklammannen Erik Elinder.
Den långa artikeln kompletteras med ”ett urval annonser ur Folket i Bild:s första årgång”. Bilderna på annonserna är så små att de knappt är läsbara. Men jag hittar ”Albyl. Bästa medel mot reumatism, influensa, ischias, förkylningar och huvudvärk”. Om Albyl har någon verkan mot plattfothet framgår inte.
En annan annons är reklam för ”Richmond Cigaretter”.
Ni som undrar över rubriken; ”Vad är det för likhet mellan en gepard och Casco Hobby-lim”. Det är från Allers 1957 (se bifogad bild)
Likheten är att ”geparden är världens snabbaste landdjur som smyger fram mellan buskarna i Centrala Indien med en hastighet av 138 km/tim och Casco Hobby-lim är snabbaste limmet”
Notera att på reklambilden för Casco Hobby-lim finns det lite rasism också. Jag har ringat in en liten figur som gömmer sig i snåren när geparden kommer rusande. Det är en typisk ”inföding” med överdrivet stora läppar och ringar som förlänger halsen. Lite som ett ”black-face”
Till saken hör också att vid den här tiden fanns inga geparder i Indien. Det var utrotade sedan många år. Hade reklammakarna i stället förflyttat sig till den Afrikanska kontinenten hade det blivit rätt för där finns (fortfarande) geparder.
Ett par andra saker jag noterar när jag kollar reklamen i veckotidningarna från sent 1940-tal till en bit in på 1960-talet.
Könsrollerna är tydliga. Kvinnans roll är i hemmet. Hon tvättar, hon diskar, hon städar, hon putsar fönster och hon dammsuger. Enda gången mannen sätter sin fot i köket, är för att se hur ”skinande blank disken blir med KLARA diskmedel”.
Enda gången kvinnan lämnar köket är när det ”går så lekande lätt och fort att diska med flytande LUX”, att hon får tid att ta en fika med några väninnor.
En annan trend är att det ska vara ”amerikanskt”. Det är ”amerikanska läkare” som testar och lovordar Palmolive-tvål. Det är ”Hollywoodstjärnor” som använder LUX-tvål.
Nu har jag även hittat Colgate flytande Shampoo” som är ”Nyhet från USA” och ”Direktimporterade USA airforce flygoveralls” samt ”Amerikanska armékängor”
FOLKET I BILD – EN KORT HISTORIK
En annan sak värd att uppmärksamma är tidningen Folket i Bild (FiB) som gavs ut 1934-1963. FiB grundades av socialisten Karl Kilbom.
”När folkrörelsen på 1930-talet kritiserade den så kallade kolorerade veckopressen skapade Kilbom ett alternativ under parollen: ”För arbetes ära, bildning och förströelse – mot dålig smak, fjäsk och divakult!”.
Man gav även ut böcker som såldes och distribuerades i fabriker, byar och bostadsområden. En del av tidningens vinst delades ut som stipendier till folkrörelser, folkskolestudenter, konstnärer och författare.
Upplagan av FiB låg som högst på 200 000 exemplar. FiB var från början fristående men köptes senare upp av Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti.
Senare övertogs tidningen av Bonnierägda förlaget Åhlén & Åkerlund. Tidningen bytte namn till FIB-aktuellt som förvandlades till en herrtidning där ”utvikningsbrudar” var lockbetet.
Idag finns Folket i Bild/Kulturfront – som dock inte ska förväxlas med gamla Fib-Aktuellt. Folket i Bild/Kulturfront vill knyta an till de rötter gamla Folket i Bild hade.
De flesta förknippar kanske Folket i Bild/Kulturfront med avslöjandet av IB-affären 1973, där det uppdagades att svensk säkerhetspolis bedrev olaglig åsiktsregistrering mot svenska medborgare som hade, eller misstänktes ha, vänsteråsikter (se lästips)
Rolf Waltersson
Lästips:
Folket i Bild/Kulturfront – Wikipedia
50 år sedan IB-affären: En verklig spionskandal – Proletären. 2 maj 2023
Friherrinnan med förstoppning och livförsäkrad sylt – Reklamspaning in i den gamla tiden – eFOLKET. 1 januari 2025
