Lars Henrikssons artikel har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Efter att ha sett några minuter av presidentvalsdebatten i USA är det bara att instämma i en av många nätkommentarer: Enda vinnaren var den som inte såg debatten.
Att lyssna på en osammanhängande och stundtals helt obegriplig Biden och en totalt skrupelfritt ljugande Trump var en smärtsam upplevelse.
I varje rimlig organisation skulle båda företrädarna omedelbart fått avgå. Men nu är den officiella politiken i USA inte rimlig någonstans. Redan det att “Den Stora Debatten” mellan presidentkandidaterna ägde månader innan någon av dem formellt är utsedd av sitt parti säger en hel del.
Den enorma personfixeringen är bara ena sidan av systemet, den andra är att det inte är olika program som står mot varandra.
Valet gäller mer vilken av de båda partiapparaterna som ska få administrera staten de kommande åren. Partierna är varken lokalt eller nationellt några verkliga medlemsorganisationer utan mer varumärken, ett slags franchisingföretag där den kandidat som lyckas uppbåda mest stöd får rätt att använda partinamnet och ta del av de avgörande ekonomiska resurserna.
I allt rabalder som pågår runt presidentvalet är det lätt att glömma det viktigaste: att de båda kandidaterna i grunden står för samma sak och att deras partier representerar samma intressen. De är den tudelade politiska grenen av “the one percent”, de amerikanska storbolagens ägare och finanssystemets ultrarika som de också är helt beroende av.
Att fatta att Trumps bisarra vanligt folk-retorik bara är röstfångeri kräver ingen djupare insikt. För den som vill se vad Bidens Demokrater går för kan det vara bra att flytta blicken en aning från det nationella valspektaklet. Det är inte bara president som väljs i höst, även hela representanthuset och en del av senaten står till val.
Sedan kongressens ende socialist Bernie Sanders 2016 utmanade Hilary Clinton och sensationellt började vinna primärval har Our Revolution, den rörelse som startade kring hans kampanj, lyft fram ett antal kandidater. Flera av dessa har också vunnit val under Demokraternas flagg. I representanthuset samlas de i The Squad, en informella grupp med Alexandria Ocasio-Cortez (“AOC”) som mest kända person. Flera av dem är dessutom medlemmar i det breda vänsterpartiet Democratic Socialists of America.
En av dessa är Jamaal Bowman som sedan 2021 representerat de 750 000 invånarna i New Yorks 16:e kongressdistrikt. När Israels fullskaliga krig mot Gaza bröt ut efter Hamas attack i oktober tog Bowman klart ställning för Palestina. Det ledde till att pro-israeliska organisationer hörde av sig och förklarade att om han inte dämpade sig skulle han få politiska problem.
Men Bowman “dämpade” sig inte och fick mycket riktigt problem. I vårens primärval samlades en ohelig allians av pro-israeliska lobbyorganisationer, abortmotståndare och den styrande storbolagsfraktionen i Demokraterna bakom en motkandidat, högerinriktade Israelsupportern George Latimer. Särskilt viktig var AIPAC, American Israel Public Affairs Committee, en av USA:s mäktigaste lobbyorganisationer som står nära Netanhayus Likudparti i Israel.
Kampanjen överträffade allt som skådats i ett primärval till kongressen. Enligt officiella uppgifter satsade Latimers uppbackare 16 miljoner dollar.
Trots stöd av såväl Bernie Sanders som AOC och andra kända vänsterpolitiker lyckades Bowman inte stå emot kampanjens köpta störtflod av propaganda. Bland annat gjordes stor sak av att Bowman felaktigt hade utlöst ett brandlarm (!) och att han sagt att det var olyckligt att distriktets judar valt att bo i egna stadsdelar.
Att grupper som står AIPAC nära, som, Democratic Majority for Israel, sponsrar kampanjer mot kandidater som stöttas av Our Revolution är inget nytt. I primärvalen 2022 satsade de miljoner på detta, vilket inte hindrade att nio vänsterkandidater valdes till kongressen.
Framgången i New York har nu givit högern och AIPAC blodad tand. Näst i tur står en annan medlem av The Squad, Cori Bush från Missouri, som redan innan är utsatt för ständig rasistisk smutskastning. Där har AIPAC redan satsat två miljoner dollar för att hon ska förlora primärvalet i augusti.
Det partimaskineri som nu försöker hålla Joe Biden under armarna har alltså redan fullt upp med att bekämpa vänstern.
Och presidentvalet då? Bidens okritiska stöd till den israeliska statens terrorkrigföringen har väckt reaktioner som vi inte sett sedan Vietnamkrigets dagar. Stora grupper som avskyr Trump djupt har sagt att de att vägrar att rösta på Biden så länge detta stöd kvarstår.
Samtidigt som partiapparatens fixare försöker släcka dessa bränder genomlever de sin djupaste kris på årtionden. Presidentens usla framträdande i TV gjorde det som diskuterats internt i månader uppenbart: Biden håller inte som kandidat. Inte om tanken är att slå Trump.
Så medan presidentens närmaste förtvivlat försöker minimera skadan diskuterar tunga kommentatorer och stora finansiärer öppet möjligheten att bli av med honom innan partikonventet i Chicago i augusti. Naturligtvis utan att ägna möjligheten att ändra politik en tanke.
De ser hellre Trump vinna än än att lyfta fram Sanderströmningens förslag på fri sjukförsäkring, minskade försvarsutgifter, skatt på de rika, stopp för stöd till Israel och omfördelning av makt.
Frågan om hur man ska förhålla sig till Demokratiska partiet har länge varit en het fråga inom stora delar av den socialistiska vänstern i USA. Går det att vara verksam inom ramen för detta borgerliga parti?
Eller är det äntligen dags att bygga det självständiga arbetarparti som arbetarlassen i USA aldrig lyckats formera men vänstern alltid drömt om?
Med Sanders och rörelsen runt honom tycktes frågan fått ett svar när de skapade en öppning för socialister att vinna parlamentariska poster som Demokrater. När partiledningen nu försöker stänga den öppningen kommer debatten återigen att ta fart. I synnerhet om denna lednings oförmåga leder till att USA:s nästa president kommer att heta Donald Trump.
Lars Henriksson
