Man hör ibland människor uttrycka sin förvåning över det US-amerikanska valsystemet. Att presidenten inte väljs direkt utan genom elektorer och att den av kandidaterna som får flest röster i en delstat också får alla elektorsröster. Ett system som innebär att den som fått flest röster i valet i hela USA inte alls garanterat blir president.
Det är elektorerna som räknas. Trump fick ju till exempel färre röster än Hillary Clinton när han vann 2016. Men valsystemet har fler egenheter. Systemet är i grunden format för att hålla folkliga krafter borta från makten och för att reglera motsättningarna inom den härskande klassen. Låt oss ta en titt på bakgrunden.
Under 1770- och 1780-talen skedde en sorts revolution i Nordamerika. Tretton brittiska kolonier kom att i en lång process frigöra sig från England och formera en republik; Amerikas förenta stater. USA alltså.
Den US-amerikanska självbilden innebär att det statssystemet är byggt på en väl uttänkt teori om balans mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. Alltså mellan kongressen (som består av representanthus och senat), presidentskapet och Högsta domstolen.
Denna konstitution hålls närmast som helig av många i USA. Och de som skrev ihop den, “grundlagsfäderna” (The founding fathers, The Framers), ses närmast som orakel för vilka en gudomlig och okränkbar författning uppenbarats. Sanningen är emellertid en annan.
När väl de amerikanska kolonierna vunnit sin självständighet från England så utvecklades en överenskommelse mellan de olika fraktionerna inom de ägande klasserna (handels-, manufaktur- och bankkapitalet i de nordliga staterna och slavägararistokratin i de södra) om att stabilisera makten.
År 1787 tog denna kompromiss formen av USA:s konstitution. Dokumentet skulle lösa två problem. Det revolutionära kriget mot England hade förts under högtflygande paroller om frihet, folkvilja och människans rättigheter. Det betydde att den författning som antogs på något sätt skulle se demokratisk ut.
Samtidigt hade den unga staten redan sett folkligt missnöje och till och med revolter. I Massachusetts hade bönder revolterat under ledning av krigsveteraner, det så kallade Shays’s rebellion. Och oroligheterna var ingalunda begränsade till detta uppror. Överallt pyrde protesterna.
Man vände sig mot att skuldsatta småbönder drogs inför domstol och dömdes när de inte kunde betala sina skulder. Den stora massan av småbönder och hantverkare kunde se hur ett allt mer ojämlikt samhälle växte fram. “Shays’s rebellion” slogs ner av armén men det stod klart att man måste få en författning på papper som gav bönder och hantverkare en viss form av demokrati, samtidigt som man såg till att de kapitalägande klassernas makt och kontroll garanterades.
Det andra problemet var motsättningarna inom den ekonomiskt härskande klassen. Handelsmän, banker, en spirande industriverksamhet och ägarna av de stora slavplantagerna hade gemensamma intressen men också motstridiga.
Det handlade naturligtvis om slaveriets utbredning utanför de södra staterna, men också om skyddstullar och skatter. Nordliga intressen ville ha skydd för den spirande industrin och beskattning för att finansiera infrastruktur. Slavägararistokratin ville ha så låga skatter som möjligt och helst inga tullar som ju gjorde importen från England dyrare. Man var ointresserad av att subventionera de nordliga staternas industrialisering.
Resultatet blev en vald kongress, balanserad av en separat vald president, som kunde lägga in veto mot kongressens lagförslag och där det krävdes två tredjedelar av kongressens ledamöter (i både senat och representanthus) för att häva presidentens veto. En president kunde alltså med en minoritet av kongressen avvisa den folkvalda församlingens beslut.
Som om inte det räckte skapades en högsta domstol med på livstid tillsatta domare som kunde stoppa alla lagar som enligt deras mening inte stämde med konstitutionen. Endast den lägre kammaren i kongressen, representanthuset, valdes direkt.
Senaten och presidenten tillsattes med indirekta val. Och hur var det med representanthuset, hur demokratiskt var det valet?
Inga kvinnor hade rösträtt.
Ursprungsbefolkningen hade inte rösträtt.
Naturligtvis fick inte heller svarta slavar rösta.
För vita män gällde att rösträtten var knuten till krav på ägande av viss egendom.
Men valet till representanthuset gav ju de olika staterna representation i förhållande till boende i staten. Så slavstaterna krävde att man skulle ta hänsyn till de i staten boende slavarna när man beslutade hur många kongressmän man skulle få välja till representanthuset. Resultatet blev att en slav fick räknas som en tre femtedels människa!
Märk väl: ingen slav fick rösta men delstaten fick fler representanter i kongressen, som endast den vita, manliga befolkningen fick utse i valen.
Först 1856 hade rösträtten utvidgats så att alla vita män fick rösta i alla delstater eftersom rösträtten även för dem fram till detta årtal var villkorad med krav på viss egendom.
Svarta män som inte var slavar kunde till en början ha rösträtt i vissa stater men förlorade denna rätt i de flesta stater under tiden 1790 till 1838!
Allt detta innebar att bara cirka sex procent av befolkningen hade rösträtt när den historiska demokratiska konstitutionen ratificerades 1789!
Det innebar också att världens största stat med legalt slaveri hade bildats.
Missnöjet med det “demokratiska underskottet” i konstitutionen ledde till att de dominerande klasserna tvingades till att acceptera att den kunde kompletteras med tillägg. Detta för att få acceptans för den bland de lägre klasserna.
Under 1800-talets första hälft utvidgades rösträtten för vita män och före inbördeskriget hade så gott som alla vita män rösträtt. Utvidgningen skedde i takt med att den härskande klassen satt alltmer säkert i sadeln och att rädslan för radikala systemhotande krav från de vita arbetande icke besuttna klasserna avtog. Samtidigt berövades alltså fria afroamerikaner sin rösträtt.
Så småningom kom även senaten att väljas med direkta val.
Nå, hela systemet var alltså riggat för att minimera folkligt inflytande och dämpa risken för uppslitande strider mellan de olika delarna av den härskande klassen. Det funkade fram till inbördeskriget.
Konstitutionen har en inbyggd konservatism som ska försvåra snabba förändringar där en del av etablissemanget kunde köra över en annan del av etablissemanget. Och naturligtvis för att försvåra förändringar till förmån för de icke besuttna. Vi kan till exempel se hur de av Trump tillsatta domarna i Högsta Domstolen blockerat möjliga ändringar från den efterföljande regeringens sida. Hur Clinton och Obama-administrationen hindrades att genomföra en verklig sjukvårdsreform etc.
Vi kan alltså konstatera att den US-amerikanska konstitutionen är långt ifrån att vara resultatet av en genial eller gudomlig uppenbarelse i hjärnorna hos de så kallade “grundlagsfäderna”.
Till detta kommer också den enorma roll som pengarna spelar i de US-amerikanska valen. Oerhörda summor pumpas in från olika delar av den härskande klassen för att finansiera kampanjerna och den indoktrinerande propagandan.
I årets val tar det sig rent bisarra uttryck. Elon Musk lottar ut en miljon dollar om dagen bland dem som skrivit under en namninsamling han startat, ett upprop för yttrandefrihet och rätten att bära vapen. Det är förbjudit i US-amerikansk lag att betala någon för att rösta, men Musk kringgår lagen eftersom han i teorin bara lottar ut en vinst . Alla som skriver på får dock 100 dollar.
Musk beräknar att han kan få upp till två miljoner människor i de för utgången kritiska delstaterna att skriva på hans namnlista. Musk är en av världens rikaste män med en förmögenhet på 248 miljarder dollar. (Dubbelt den svenska statsbudgeten) och har med hull och hår kastat sej in i Trumps kampanj.
Även den pro-israeliska lobbyn agerar för att få bort Israel-kritiska och progressiva kongressledamöter. Det gäller till exempel den afroamerikanska kvinnliga ledamoten Cori Bush som förlorade sin nominering för demokraterna inför kongressvalet. Den pro-israeliska lobbyn har spenderat motsvarande 100 miljoner kronor för att se till att bli av med Cori Bush i primärvalen. Huvuddelen av dessa 100 miljoner kommer från AIPAC (American Israel Public Affairs Committee). Resultatet blev att Cori Bush fick 46 procent av rösterna och hennes proisraeliske motståndare 51 procent.
AIPAC har meddelat att de ämnar använda motsvarande tusen miljoner kronor, en miljard alltså, för att förhindra progressiva kandidater att bli nominerade och valda. https://internationalen.se/demokraternas-kris/
Det US-amerikanska valsystemet gör det dessutom extremt svårt för mindre partier att utmana kandidaterna från det Republikanska och Demokratiska Partiet.
Det Gröna Partiets kandidat, Jill Stein, som fördömer Israels folkmord och kräver verkliga åtgärder mot klimatkatastrofen försöker. Hon är naturligtvis nu hårt attackerad av det Demokratiska Partiet som hävdar att hennes kandidatur hotar att dra folk från Kamala Harris och därmed ge Trump möjligheten att vinna.
Det Gröna Partiet har länge föreslagit införandet av ett “andra preferens-system”. I ett sådant system (som tillämpas på Irland) kan den röstande ange ett andra parti som rösten skall tillräknas om hennes första preferens inte skulle få tillräckligt med röster för att väljas. Demokratiska Partiet har avvisat alla sådana tankegångar. Man klamrar sej fast vid den ordning som cementerar tvåpartisystemet och det i praktiken plutokratiska styret.
Peter Widén
