En bergvägg av rå decemberluft
något retas med min hals
jag drar på mig halsduken och dunjackan
Hon har den illapassande
jackan från UNHCR
som inte färgmatchar hennes hijab
En skev lerpöl flinar mot mig
mina tankar bär en bitter smak av frågor
magen tung av julmat
Hon köar två timmar vid bajamajan
och två timmar vid matutdelningen
hennes mage klistras ihop
Inga bombplan siktas
inte heller några krypskyttar
i det Sörmländska landskapet
Många nationaliteter hårt sammanpressade
i helveteslägret på Lesbos
frustrationen som en tidsinställd bomb
Jag går in i värmen och stänger dörren
hon drar åt sig tältduken
och hoppas att hon ska slippa bli våldtagen
Vi gråter över att vi förlorat våra älskade
min lever sitt liv utan att sakna mig
hennes finns i bitar någonstans i Syrien
Två systrar i mänskligheten
som inte är släkt och inte känner varandra
men ändå stundtals tänker på den andra.
—Lena Staaf
