Den sittande presidenten Tayyip Erdoğan tog hem spelet. Det blev en knapp men odiskutabel seger i valets andra omgång, cirka 52 procent mot cirka 48 procent som tillföll utmanaren Kemal Kılıçdaroğlu.
Som vi tidigare konstaterat här i eFOLKET så stod valet mellan två borgerliga kandidater. Kılıçdaroğlu intog i slutet av valstriden en ännu mer främlingsfientlig attityd gentemot de syriska invandrarna än Erdoğan. Hans fientlighet gentemot det kurdiska PKK var lika uttalad. Så låt oss inte dramatisera betydelsen av utgången. Oavsett vem som skulle vinna stod Turkiet inför en presidentperiod med nationalistisk, kurdfientlig och borgerlig politik.
Båda kandidaterna har stöd från olika delar av borgerligheten. Men Erdoğan har uppenbarligen fortfarande också ett grepp om många av de mindre bemedlade, ofta aktivt troende. Dessa har en misstro mot det sekulariserade etablissemang som är bärare av Kılıçdaroğlu parti CHP. Detta parti, skapat på 1920-talet av Turkiets “landsfader” Kemal Atatürk, förde en strikt sekulär politik som höll religionen borta från stat och politik. Det var till exempel förbjudet att bära slöja inom administration och skolväsende. Allt detta har Erdoğan, som representerar en moderat islamism ändrat på.
Att vinna dessa låginkomsttagare är naturligtvis vänsters uppgift. Men det är inte lätt för det “kurdvänliga” vänsterpartiet HDP som i parlamentsvalet ställde upp på Gröna Vänsterns lista och i presidentvalet uppmanade till en röst på Kılıçdaroğlu. Man fick 8,8 procent och 62 mandat. En prestation för ett parti vars partiledning sitter fängslad och som av Erdoğan och hans massmedia beskylls för att vara terrorister.
Men det är ju fortfarande otillräckligt. Stora delar av dom som röstar på Erdoğan borde i sitt eget intresse rösta på HDP. Men mångas religiösa fördomar och antikurdiska turkiska nationalism står i vägen. Erdoğan har med sin sociala konservatism kunnat appellera till de familjevärderingar med mera som många har. Han upplevs av många troende låginkomsttagare fört fram dem och minskat den sekulära elitens och officerskastens makt. Och låt oss inte glömma regimens grepp om media.
I sitt första stora tal deklarerade Erdoğan att HDP-ledaren Selahattin Demirtaş som suttit häktad utan dom sedan 2016 ska fortsätta hållas fängslad. Trots att HDP inte är involverad i någon väpnad kamp stämplar Erdoğan Demirtaş som “terrorist”. Och han är inte ensam bland HDP-parlamentarikerna som utan att begått något brott nu sitter i Erdoğans fängelsehålor. Den svenska socialdemokratin har broderskapsrelation till HDP, men solidariteten från Magdalena Andersson lyser med sin frånvaro. Här måste anständiga socialdemokrater sätta press på partiledningen.
Men svenska politiker både i Tidölaget och inom socialdemokratin verkar vara inriktade på att låta Erdoğan bestämma vem eller vilka som ska smetas ner med beteckningen “terrorist”. Låt oss också notera att inget annat land kan tävla med Turkiet i antalet fängslade journalister.
Men för Tidölaget och socialdemokratiska ledarskapet finns ett mål som måste nås till varje pris; medlemskap tillsammans med Erdoğan i NATO.
Peter Widén
